– Känner du aldrig lust att skriva något själv?
Den som ställer frågan är författare, har gett ut en roman på ett förlag jag för tillfället arbetar åt. Vi träffas på en fest hos en gemensam bekant vars bok jag just varit redaktör för. Jag har presenterat mig som förlagsredaktör, nu pratar vi om språk och skrivande.
– Känner du aldrig lust att skriva något själv?
Det är inte första gången jag får frågan. Underförstått att den som är redaktör egentligen, innerst inne, drömmer om att bli författare och kanske skriva Den stora romanen.
Och visst hade jag som många unga män och kvinnor en gång drömmar om att skriva. Men mer än en oavslutad novell blev det inte. En novell som jag för övrigt skickade till en av tidens stora för bedömning. Och han tog sig tid. Svaret gick i korthet ut på att ville jag verkligen skriva skulle jag göra det oavsett vad han eller andra tyckte, men att jag borde ha ett rent och snyggt manus och att han i och för sig gärna läst berättelsen till slut. End of story, som man säger.
Jag tog till mig hans kommentarer, inte minst det där med rena och snygga manus. Min karriär som författare var alltså slut innan den började, men språk och läsande har alltid roat mig, alltsedan jag följde farsan till folkbiblioteket i Årsta på 1960-talet. Om min väg till boken har jag skrivit på annat ställe. Och det var alltså förlagsredaktör jag skulle bli.
– Känner du aldrig lust att skriva något själv?
Visst skriver jag, här på bloggen (om än oregelbundet), ibland i tidskrifter som Folket i Bild och desto oftare i olika anteckningsböcker. Tillräckligt mycket för att veta hur svårt det kan vara att finna de rätta orden, att ta de bort de som är överflödiga, de man förälskat sig i (och som i all kärlek är man ju blind) och att veta när det är dags att sätta stopp (bättre än så här blir det inte).
Förhoppningsvis har jag också lärt mig att skilja på det privata och det personliga (därav tystnaden emellanåt här på bloggen) och att känna när en text bottnar i ens person. Tankar virvlar ständigt runt i huvudet, men för att ta sig tid att formulera dem krävs en tändande gnista och bränsle, i mitt fall en känsla. Åsiktsmaskiner har vi tillräckligt av.
Det är som alltid med en viss anspänning jag närmare mig uppgiften. Förutom att leta språkliga missar och andra oklarheter har jag ju på ett övergripande plan ansvar (inför min uppdragsgivare och författaren) för att det denne vill ha sagt, verkligen går fram. Och i de fall vi inte är överens måste jag se till att vi hittar fram till en lösning.
Jag noterar de ändringsförslag författaren accepterat, vilka han lämnat utan åtgärd och ser med tillfredsställelse när han formulerat något helt nytt eller strukit något parti. Det är också en lycka, arbetets lycka.
Den som ställer frågan är författare, har gett ut en roman på ett förlag jag för tillfället arbetar åt. Vi träffas på en fest hos en gemensam bekant vars bok jag just varit redaktör för. Jag har presenterat mig som förlagsredaktör, nu pratar vi om språk och skrivande.
– Känner du aldrig lust att skriva något själv?
Det är inte första gången jag får frågan. Underförstått att den som är redaktör egentligen, innerst inne, drömmer om att bli författare och kanske skriva Den stora romanen.
Och visst hade jag som många unga män och kvinnor en gång drömmar om att skriva. Men mer än en oavslutad novell blev det inte. En novell som jag för övrigt skickade till en av tidens stora för bedömning. Och han tog sig tid. Svaret gick i korthet ut på att ville jag verkligen skriva skulle jag göra det oavsett vad han eller andra tyckte, men att jag borde ha ett rent och snyggt manus och att han i och för sig gärna läst berättelsen till slut. End of story, som man säger.
Jag tog till mig hans kommentarer, inte minst det där med rena och snygga manus. Min karriär som författare var alltså slut innan den började, men språk och läsande har alltid roat mig, alltsedan jag följde farsan till folkbiblioteket i Årsta på 1960-talet. Om min väg till boken har jag skrivit på annat ställe. Och det var alltså förlagsredaktör jag skulle bli.
– Känner du aldrig lust att skriva något själv?
Visst skriver jag, här på bloggen (om än oregelbundet), ibland i tidskrifter som Folket i Bild och desto oftare i olika anteckningsböcker. Tillräckligt mycket för att veta hur svårt det kan vara att finna de rätta orden, att ta de bort de som är överflödiga, de man förälskat sig i (och som i all kärlek är man ju blind) och att veta när det är dags att sätta stopp (bättre än så här blir det inte).
Förhoppningsvis har jag också lärt mig att skilja på det privata och det personliga (därav tystnaden emellanåt här på bloggen) och att känna när en text bottnar i ens person. Tankar virvlar ständigt runt i huvudet, men för att ta sig tid att formulera dem krävs en tändande gnista och bränsle, i mitt fall en känsla. Åsiktsmaskiner har vi tillräckligt av.
***
Nationaldagen tillbringar jag vid skrivbordet. En deadline har kommit oroväckande nära och jag går igenom ett manus som jag fått åter från en författare. Han är proffs, yrkesskribent och expert på sitt ämne. Jag är också proffs, men min uppgift är en annan.Det är som alltid med en viss anspänning jag närmare mig uppgiften. Förutom att leta språkliga missar och andra oklarheter har jag ju på ett övergripande plan ansvar (inför min uppdragsgivare och författaren) för att det denne vill ha sagt, verkligen går fram. Och i de fall vi inte är överens måste jag se till att vi hittar fram till en lösning.
Jag noterar de ändringsförslag författaren accepterat, vilka han lämnat utan åtgärd och ser med tillfredsställelse när han formulerat något helt nytt eller strukit något parti. Det är också en lycka, arbetets lycka.
***
För övrigt vill jag varmt rekommendera Lasse Winklers porträtt av förlagsredaktören Eva Stenberg som nu går i pension efter 28 år på Ordfronts förlag. I senaste numret av Svensk Bokhandel (12/12).
Kommentarer