Fortsätt till huvudinnehåll

Tänkt om det varit Anders Odell?

I fallet med Anna Odell kan jag inte låta bli att fråga mig vad som hänt om det varit Uppdrag granskning som skickat ut en reporter för att skildra den akuta psykvården inifrån. Eller om det hade varit en ung Dan Wolgers eller Ernst Billgren som iscensatt det hela. Hade psykiatrin i Stockholm polisanmält även dem eller hade David Eberhard istället bjudit in till debatt på ABF-huset om konsten i samhället och psykvården. Karlar emellan. Är det bilden av den kvinnliga hysterikan som styr oss, medvetet eller omedvetet, även i denna historia. Odell lär ju själv ha varit patient ”på riktigt” en gång.

I likhet med den överväldigande majoritet som uttalar sig har jag inte sett Anna Odells verk, den triptyk om psykvården hon sammanställt i videons form. Men vänner som tagit del av verket när det visades i Kalmar i somras blev starkt berörda. Kanske är det ett mästerverk, kanske är det en kalkon? Men för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning borde det visas för en bredare allmänhet. Helst nu i anslutning till rättegången. Någon som tar upp den handsken?

I ett tänkvärt inlägg i Folket i Bild/Kulturfront (5/09, tyvärr ej på nätet) skriver konstnären Lotta Lagercrantz:

När utställningen Poesi måste göras av alla! Förändra världen! visades på 1970-talet på Moderna Museet, inklusive en solidaritetskväll för Svarta Pantrarna, kritiserades museets ledning av Riksdagens revisorer, som menade att museet ska syssla med konst och inte propaganda. En het diskussion om konstens förhållande till statsmakten drog igång och dåvarande utbildningsministern Olof Palme slog fast att samhället ska inte ingripa med sin övermakt; det vore ”den auktoritära intoleransens väg”. Detsamma hände när Riksutställningar visade Sköna Stund. Utbildningsministern försvarade Riksutställningar, när det ifrågasattes vad som fick sägas med medel från staten. Yttrandefriheten stod högt i kurs då.

Men 2009 är det en annan minister, och en annan Kulturutredning, som är i farten och konsten ska samhällsanpassas.

Ledningen för det Konstfack – skolan som en gång utbildade ett avantgarde – konstaterar bekymrat att Odell orsakat ”samhällets tvivel” inför skolan. Den informationsansvarige på skolan gråter ut i spalterna över sponsorerna påstådda flykt (något dessa, om reklamens roll betydligt mer medvetna, dock förnekar).

Samtidigt, vilket Lagercrantz också påpekar, har en gallerist köpt graffitikonstnären NUG:s video för 35 000 kr och förklarar det vara en god investering. ”Borde inte konsten vara fri, och marknaden kontrolleras?” frågar sig Lagercrantz.

Läs även andra bloggares åsikter om , och

Kommentarer

Tror den största haken i detta är den stirrige dr Eberhardt... han har skrivit en bok om hur lättkränkta alla är i Sverige, men som så ofta: den handlade kanske om honom själv.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...