Fortsätt till huvudinnehåll

”En släng av utbrändhet”

En kväll är vi bjudna på middag hos en vän och arbetskamrat till Lena. God mat och som alltid livliga diskussioner. Den här kvällen avhandlas sjukskrivningar och den senaste tidens debatt om utmattningssyndrom. Kunskapsnivån i denna krets av högt utbildade specialister på människans sjukdomar är väl på samma nivå som i fikarummet på vilken arbetsplats som helst. Åsikterna desto fler. Jag lyssnar storögt på uttalanden som att människor som drabbats av utmattningsdepression (själv vägrar jag använda termen ”utbrändhet”) måste ta sitt eget ansvar, att symtomen inte finns i några andra länder osv. Vi kan dock enas om att de långvariga sjukskrivningarna utan mål och mening skadar mer än de botar.

En dag hoppas jag kunna skriva något mer samlat om detta problemkomplex. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att de senaste tio åren har forskningen kommit långt om sambandet mellan sårbarhet (medfödd och förvärvad), stress och risken för depression, ångest och andra psykiska sjukdomar. Tyvärr sammanfaller detta med en period av förfall inom den svenska psykiatrin (väl belyst av Markus Heilig ”Vår förlegade psykvård ratas av moderna läkare” i Dagens Nyheter 26/8-07). Som kontrast till detta sakernas tillstånd kunde man nyligen läsa en insändare i Svenska Dagbladet, där skribenten berättar hur hon las in på en psykiatrisk klinik under en tioveckorsperiod när hon insjuknade i utmattningsdepression i Tyskland våren 2005.

”Jag fick … ligga på en så kallad rehabiliteringsavdelning där varje patient hade ett fast schema med dagliga aktiviteter såsom avslappningsövningar, praktiskt handarbete, promenader, gruppsamtal, enskilda samtal med psykolog, sport etc.
När jag skrevs in ljöd resonemanget bland läkarna: ”Vi måste ta Er ur Er vardag, det är den som gjort Er sjuk”.
Och det är därför jag kan instämma i de nya riktlinjerna. Jag tror inte heller, om jag ser till min egen situation, att jag hade mått bättre av att bara gå hemma. Men då måste man ha något att erbjuda de sjuka. Och det har inte Sverige i dagens läge.” (”Det finns alternativ till sjukskrivning”, SvD 22/8-07)
Idag är hon enligt egen uppgift sedan ett år verksam som doktorand på heltid.

Oavsett vad man nu anser sig veta eller tycka. När den ansvarige ministern säger sig ha haft ”en släng av utbrändhet” efter en avslutad valrörelse för tio år sedan, pratar hon i nattmössan (”När jag själv var utbränd var jag hemma i tre dagar”, DN 18/8-07. ). Den som efter en intensiv arbetsperiod återhämtar sig efter tre dagars sömn är möjligen utarbetad eller överansträngd men knappast ”utbränd”. Det är bara att instämma i vad prof. em. Ulf Rydberg skriver i ett brev till socialförsäkringsministern ”Om du inte har avancerad ’fälterfarenhet’ av dessa jättesvåra frågor, vill jag vänligt råda dig att ligga lågt i bedömningar.” (Svenska Dagbladet 24/8-07)

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Anonym sa…
”Om du inte har avancerad ’fälterfarenhet’ av dessa jättesvåra frågor, vill jag vänligt råda dig att ligga lågt i bedömningar.”

Detta är ett bra råd, särskillt till de som kommentrar kommentarerna till psykiatrin och sjukskrivningsrekomendationerna.

Det är bra att läkarkåren får rekomendationer om sjukskrivningstider. Det är bra att nya diagnoser ifrågasätts och det är bra att man ifrågasätter sjukskrivningen som behandlingsmetod. Vi skall vara tacksamma för Marcus artikel i DN men vi skall också vara tacksamma för den process som Läkarförbundet startat i sammarbete med Försäkringskassan och Socialstyrelsen.

Ideologiska hänsyn måste rensas ur sjukskrivningstraditionen och psykiatrin.
Tom Carlson sa…
Att ifrågasätta nya diagnoser är väl grunden för all evidensbaserad medicin. Men som en underström i debatten om ”utbrändhet” och utmattningssyndrom ligger ett ifrågasättande om de här människorna verkligen är sjuka. Alltså, är de som lider av sömnsvårigheter, nedstämdhet, överdriven självkritik, ångest och minskad koncentrationsförmåga att betrakta som friska eller sjuka? Är vi överens om det senare får läkarvetenskapen och forskningen komma fram vilken diagnos ska de ha och vilken behandling som kan göra dem friska. Behovet av sjuksrivning bör styras av det.
Anonym sa…
Mycket bra svarat, Tom. Oroande är att läkare svajar när det gäller inställning till klienter - inte sina egna, men till andras. Att läkare som medelklassmänniskor också går på högerpropagandan. Och tror att det fuskas så stort och konstigt nog tror att många av deras kollegor inte litar till sina medicinska kunskaper utan låter sig föras bakom ljuset av medlidande och/eller duperas av skojare!

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...