Fortsätt till huvudinnehåll

Gener bakom allt?

Dagens Nyheters vetenskapsjournalist Karin Bojs kommenterar i söndagens tidning nyheten att en forskargrupp har funnit en vanlig gen som påverkar risken för fetma:

”Naturligtvis har Europas befolkning inte bytt gener de senaste trettio åren. Den exploderande fetmaepidemin beror på andra saker: ökat stillasittande och för mycket kalorier. Men genen förklarar en stor del av variationen inom befolkningen. Vissa individer är mer sårbara än andra i ett samhälle med osund livsstil.” (Dagens Nyheter 15/4-07)

Jag tror man kan överföra resonemanget på många andra områden, där forskare med medierna som megafoner regelbundet basunerar ut att man funnit genen som orsakar t.ex. alkoholism eller depression.

Depressionerna ökar i vårt moderna samhälle, men det beror knappast på att våra gener förändrats. Människan är en kollektiv varelse. Vi söker sammanhang, mål och mening med våra liv. Det har troligen varit en förutsättning för den bräckliga artens utveckling. Jag läser i Karl-Olov Arnstbergs ojämna men bitvis mycket läsvärda Svenska Tabun att en majoritet av världens befolkning fortfarande lever i kollektiva hushållsformer, det vill säga sociala former där individen är underordnad kollektivet. Valmöjligheterna är få, om ens några, men tryggheten desto större (en tankeställare apropå den besynnerliga debatten om svenskarna som ”trygghetsnarkomaner”). Det fåtal som bryter sig loss är tillräcklig starka för att stå pall i snålblåsten därute.

I vårt land är vi liksom i resten av den moderna världen allt ensammare. En majoritet av hushållen i Stockholm är idag singelhushåll, storfamiljen har vi lämnat långt bakom oss, kärnfamiljen är på väg ut (men först ett rejält bröllop), på arbetsplatserna avvecklar man de gemensamma fikarasterna, föreningslivet förtvinar. Undra på att ensamheten ökar och att många av oss tappar fotfästet. Tungsinne har nog alltid funnits, men mellan hemmets tomma väggar ekar det desto mer.

Detta är nu inget argument till att genforskningen ska upphöra. Det är väl som Karin Bojs skriver i samma krönika: ”ju större framsteg genforskarna gör, desto mer nyanserad blir synen på våra biologiska förutsättningar.”


Efter Typiskt svenskt. 9 essäer om det nutida Sverige (Carlssons 2005) hade jag store förhoppningar på Karl-Olov Arnstbergs nya bok Svenska tabun (Carlssons 2007), och när Arnstberg talar som etnolog och forskare är han utomordentlig stimulerande och i bästa mening tankeväckande. Men tyvärr är Svenska tabun i rätt hög grad en stridsskrift mot vad som är politiskt korrekt och commes il faut i vårt samhälle och som sådan vare sig originell eller särskilt tankeväckande.

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Anonym sa…
Ja det ligger en hel del i det där, fast tanken inte är direkt ny. Jag vill minnas att Lars Forssell någon gång på stenåldern skrev om den repressiva toleransen som gjorde att det inte fanns några gränser att överskrida. Nu är ju inte det riktigt samma sak som tryckfrihetsförordningen, men i alla fall. Visst var det bra att Guillou burades in, inte bara för honom utan också för till exempel Folket i Bild och kanske också för palestinarörelsen i Sverige. Men sen gick han ju och blev ordförande i PK .... I Sverige tolkas tryckfrihetsförordningen så att det är tillåtet att kasta sig över enskilda människors tragedier men förbjudet att röra i den stora politiska och ekonomiska skändligheten. Mikael Persbrant ska förresten vara med på invigningen av Värmdö motocrossbana på lördag har jag hört av min svåger som är eldsjälen bakom den. Den här kommentaren är avsedd för Anders Perssons inlägg och inte Gener bakom allt som det står här intill.

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...