Fortsätt till huvudinnehåll

Språkpolis

Approximation är en intressant blogg som drivs av Erik Berg, arkitektstuderande vid Chalmers i Göteborg. Han skriver välformulerat om ariktektur, samhällsplanering och politik ur ett vänsterperspektiv. Häromdagen kommenterade han det folkpartistiska förslaget att lagstifta om att svenska ska vara det enda tillåtna språket i skolornas klassrum. Han citerar från lärbarbloggen Kom till Kritan :

”Jag har varit med om elever som försökt gå in och störa i samtal mellan elev och lärare, genom att "coacha" eleven på ett språk läraren inte förstår. Jag har hört elever skandera saker, men inte vetat vad de sagt. Jag har varit med om hotfulla situationer där tillmälen på andra språk fått spänningen att eskalera, men där jag som vuxen inte kunnat förstå och rätt ingripa. Situationer där man har helt enkelt använt språket för att stänga ute, för att avskärma och skapa avstånd. Och det tror inte jag är bra. Och, det är det, som jag förstår det, man vill förhindra, genom att i skolplanen skriva in att en lärare har rätt att kräva att man skall tala svenska”
Vi inser nog alla att det är ett faktiskt problem som folkpartisterna tagit upp. Men Approximation tar frågan ett steg vidare:
”När arbetarklassen och arbetarförfattarna erövrade svenska språket skedde det inte därför att överheten tvingade dem, det skedde därför att språket var vägen ut, och upp, därför att folkrörelserna fyllde arbetarklassen med en lust att lära för att erövra makten över sina liv och över samhället. Förutsättningen var en rörlighet: klassbarriärer revs, det fanns en mening med att skola sig, den som lade möda på att lära sig hantera språket kunde verkligen komma någon vart. För invandrare i Sverige idag erbjuds inte den rörligheten.”
Hela Approximations inlägg finns att läsa på här.

Men det finns ytterligare en dimension utöver språkfrågan: Liksom på sina valaffischer i somras nosar folkpartiet upp ett reellt eller upplevt problem (deras informationsavdelning jobbar nog ständigt med opinionsundersökningar) och formulerar sedan ett förslag som tillgodoser (de ofta kortsiktiga) intressena hos en välutbildad medelklass. (Eller tror någon att partiets förslag kommer att gälla de engelskspråkiga skolor som idag är högsta status hos deras väljare?)

Om alla partier var lika tydliga om sina avsikter skulle valet varit lättare.

Internationella gymnasiet i Stockholm nedläggningshotat? Bildtext: Exam Day and the annual boat trip. Goodbye to Sjövikskajen!
Internationella gymnasiet i Stockholm nedläggningshotat?
Bildtext: Exam Day and the annual boat trip. Goodbye to Sjövikskajen!


Andra bloggar om: , , ,

Kommentarer

Det som kommer upp i mitt minne när jag hör om kravet på endast svenska i skolan: förbudet för barnen i Tornedalen att prata finska i skolan långt in på sextiotalet (?). Det har av många beskrivits som ett starkt förtryck. Och hur ska vi göra med de numera lagskyddade minoritetsspråken i Sverige? Frågor frågor.
Anonym sa…
Ja, vilka språk ska vara tillåtna och vilka otillåtna? Tyska, franska, engelska? Eller bara de oönskade invandrarnas? Själv hade jag en gång en lärare som sa, när vi råkade prata engelska med amerikansk uttal; - tala inte negerengelska! Och det här var på 70-talet! Visst ska alla lära sig prata och skriva bra svenska, men man kan inte förbjuda vissa språk. Populistiskt var ordet - Fp:s nya honörsord!

Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...