Fortsätt till huvudinnehåll

Språkpolis

Approximation är en intressant blogg som drivs av Erik Berg, arkitektstuderande vid Chalmers i Göteborg. Han skriver välformulerat om ariktektur, samhällsplanering och politik ur ett vänsterperspektiv. Häromdagen kommenterade han det folkpartistiska förslaget att lagstifta om att svenska ska vara det enda tillåtna språket i skolornas klassrum. Han citerar från lärbarbloggen Kom till Kritan :

”Jag har varit med om elever som försökt gå in och störa i samtal mellan elev och lärare, genom att "coacha" eleven på ett språk läraren inte förstår. Jag har hört elever skandera saker, men inte vetat vad de sagt. Jag har varit med om hotfulla situationer där tillmälen på andra språk fått spänningen att eskalera, men där jag som vuxen inte kunnat förstå och rätt ingripa. Situationer där man har helt enkelt använt språket för att stänga ute, för att avskärma och skapa avstånd. Och det tror inte jag är bra. Och, det är det, som jag förstår det, man vill förhindra, genom att i skolplanen skriva in att en lärare har rätt att kräva att man skall tala svenska”
Vi inser nog alla att det är ett faktiskt problem som folkpartisterna tagit upp. Men Approximation tar frågan ett steg vidare:
”När arbetarklassen och arbetarförfattarna erövrade svenska språket skedde det inte därför att överheten tvingade dem, det skedde därför att språket var vägen ut, och upp, därför att folkrörelserna fyllde arbetarklassen med en lust att lära för att erövra makten över sina liv och över samhället. Förutsättningen var en rörlighet: klassbarriärer revs, det fanns en mening med att skola sig, den som lade möda på att lära sig hantera språket kunde verkligen komma någon vart. För invandrare i Sverige idag erbjuds inte den rörligheten.”
Hela Approximations inlägg finns att läsa på här.

Men det finns ytterligare en dimension utöver språkfrågan: Liksom på sina valaffischer i somras nosar folkpartiet upp ett reellt eller upplevt problem (deras informationsavdelning jobbar nog ständigt med opinionsundersökningar) och formulerar sedan ett förslag som tillgodoser (de ofta kortsiktiga) intressena hos en välutbildad medelklass. (Eller tror någon att partiets förslag kommer att gälla de engelskspråkiga skolor som idag är högsta status hos deras väljare?)

Om alla partier var lika tydliga om sina avsikter skulle valet varit lättare.

Internationella gymnasiet i Stockholm nedläggningshotat? Bildtext: Exam Day and the annual boat trip. Goodbye to Sjövikskajen!
Internationella gymnasiet i Stockholm nedläggningshotat?
Bildtext: Exam Day and the annual boat trip. Goodbye to Sjövikskajen!


Andra bloggar om: , , ,
Etiketter:

Kommentarer

Ulla Wennberg sa…
Det som kommer upp i mitt minne när jag hör om kravet på endast svenska i skolan: förbudet för barnen i Tornedalen att prata finska i skolan långt in på sextiotalet (?). Det har av många beskrivits som ett starkt förtryck. Och hur ska vi göra med de numera lagskyddade minoritetsspråken i Sverige? Frågor frågor.
08 januari, 2007 10:05
Anonym sa…
Ja, vilka språk ska vara tillåtna och vilka otillåtna? Tyska, franska, engelska? Eller bara de oönskade invandrarnas? Själv hade jag en gång en lärare som sa, när vi råkade prata engelska med amerikansk uttal; - tala inte negerengelska! Och det här var på 70-talet! Visst ska alla lära sig prata och skriva bra svenska, men man kan inte förbjuda vissa språk. Populistiskt var ordet - Fp:s nya honörsord!
11 januari, 2007 20:28
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...
Skicka en kommentar
Läs mer