Fortsätt till huvudinnehåll

Kristina Axén Olin och AA

Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin har talat ut om sin livskris. Sorgen efter moderns död, dygnet-runt-arbetet under valrörelsen och efter makttillträdet har satt sina spår. Det blev för lite sömn, för lite mat, för mycket huvudvärkstabletter och alkohol, berättar hon i en intervju måndagens Dagens Nyheter. Det tycks mig lite vågat att säga att man ”är på topp” tre veckor efter att man sökt professionell hjälp. Men hon vill väl förekomma alla rykten.

Kristina Axén Olin. Foto: Stockholm stadArbetsfördelningen i det Axén Olinska hemmet har redan föranlett en del kommentarer. Själv blir jag betänksam när Axén Olin hävdar att ”Jag är inte alkoholist” i samma andetag som hon bekräftar att hon tagit kontakt med AA (Anonyma Alkoholister). AA arbetar ju enligt den så kallade tolvstegsmodellen byggd på kunskap, förändrat beteende och självinsikt. I sin ursprungliga form formuleras steg ett hos AA: ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen och våra liv hade blivit ohanterliga.” Har Axén Olin allvarliga problem med alkoholen har hon en lång och smärtsam väg att vandra.

Som alltid när en makthavare drabbas av en personlig kris hoppas jag att det ska öka dennes insikter om hur villkoren ter sig för vanligt folk i vårt land. Men jag vet att det är idealism. Politiken – skötseln av våra gemensamma angelägenheter – styrs av andra krafter.

En utomordentlig sammanfattning av AA:s metoder finns att läsa i Ove Rosengrens bok Förödande passioner Fri förlag 2001. AA:s tolvstegsmodell går för övrigt att applicera på andra tillstånd och beteenden, som kriminalitet, spelberoende och depression. Mer information om Anonyma Alkoholister finns på deras webbplats http://www.aa.se/.

Kommentarer

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...