Tankar i trappen

Första gången jag hörde Lucinda Williams var i Klingan , Lennart Wretlinds omistliga program för all musik som går vid sidan av det vanliga eterutbudet. Jag föll platt för hennes sandpapperssträva stämma och personliga texter. På Pet Sounds köpte jag West , hennes senaste skiva. När jag i somras intervjuade översättaren Ia Lindh låg flera skivor med Lucinda på hennes arbetsbord. Ia visade sig vara en stor fan av Williams sedan länge. Nu hade jag fått blodad tand så när Lucinda Williams spelade i Stockholm på tisdagkvällen står jag en bit från scenen och låter mig charmas av hennes trubbiga scenpersonlighet och breda sydstatsdialekt. Hon är orolig för att inte alla nyanser ska gå fram och ger utförliga förklaringar till sina texter mellan låtarna. Hon sjunger om döda vänner, om män som inte kan tillfredställa sina kvinnor och om livet. Berns som hastigt fått ersätta China-teatern är ju en perfekt konsertlokal. Vacker och intim. För den som vill höra smakprov på Lucinda Williams finns n...

Till gårdagens lista över svenska självtänkare kunde jag ha fogat Karl-Olov Arnstberg (som jag skrivit om tidigare i ” Gener bakom allt ” ) och kanske Jan Guillou. Idel vita medelålders män alltså. Hur det blivit så kan man skänka en tanke i morgonstunden. Åldern är det minst komplicerade: med ålder kommer erfarenhet och klokskap, om man inte anpassat sig till ett liv i konform (som Olof Moberg skrev i en roman innan han tog livet av sig) eller knäckts av motgångarna. När det gäller manligt och kvinnligt kan min utblick vara begränsad. Men jag kan inte helt slå bort tanken att det gäller en generation uppvuxen i och präglad av ett annat Sverige än det vi nu lever i. En självständigt tänkande kvinnlig intellektuell som Maja Ekelöf (jo jag menar allvar) arbetade som städerska hela sitt liv och skrev sina betraktelser på lånade skrivmaskiner i gryningen innan kontorsfolket kom på plats. Inte blir det några hyllmetrar skrivna så. De kvinnliga skribenter jag idag läser med behållning, Lena ...

Bo Rothsten skriver i dagens Svenska Dagbladet ( ”Begränsa statlig opinionsbildning” , 29/10-07) om de statliga myndigheter som producerar ideologi och propaganda istället för att effektuera de beslut som fattats av riksdag och regering. Dessa myndigheter har, menar Rothsten, ersatt de politiska partierna i den demokratiska processen. I stället arbetar de för att påverka riksdagen och, kanske främst, regeringskansliet. Partiernas roll blir i det sammanhanget att försöka ”vinna acceptans för de politiska program som skapats av de ideologiska statsapparaternas kadrer av tjänstemän”. Folkviljan kanaliseras inte längre genom de politiska partierna, demokratin är när folket gör som staten vill, blir hans slutsats. Som alltid läser jag Rothstein med ett glatt leende på läpparna. Inte för att jag alltid håller med. Men han tillhör en grupp självtänkare i vårt samhälle som får mig att tänka efter. Torbjörn Tännsjö är en annan. Nils Bejerot, på sin tid, ytterligare en. Jan Myrdal på sin kant hö...

Tonåren Stå grå, stå grå, stå grå, stå grå, stå grå-å-å-å. Så är gråbergs gråa sång lå-å-å-å-å-å-ång. Gustav Fröding ” Gråbergssång ” ( Efterskörd 1910) Högre Allmänna Läroverket i Enskede, högstadium och gymnasium Den som säger att tonåren var en härlig tid ljuger - eller så har den glömt hur det är att stå i parken och vänta på att något ska hända, att gå på skoldans, klubb eller diskotek och vänta på att någon ska komma fram och säga "Du, kan inte vi…" , att vänta på att någon rökt klart så att man kan få sista blossen på en fimp innan det ringer in till lektionen, att ligga i det fuktiga gräset på Skansen en Valborgsmässoafton med för lite kläder och för mycket mellanöl i magen, att vandra fram och tillbaka längs en grusväg i Sörmland en midsommarafton tillsammans med en som helst vill vara någon annanstans, att sitta på en pråm i Årstaviken en lucianatt och dricka för mycket sött vitt vin och vänta på att skolan ska börja, att försöka fatta ...

Fotografen Micke Berg har en lång rad böcker bakom sig. Den i höst utkomna Dagar utan mening är en samling självbiografiska texter där nuet på ön Naxos i de grekiska Kykladerna och på östra Södermalm i Stockholm varvas med tillbakablickar på det liv han levt och de resor han gjort. Det är texter fyllda av svärta, närvaro och intensitet, precis som hans fotografier. Barnen och kvinnorna är det centrala. ”Resten är skit”, skriver han på ett ställe. Jag finner hans inställning till arbete, liv och barn sympatisk. Bland nu verksamma fotografer som debuterade under 1970-talet tillhör han definitivt de betydelsefulla. Följaktligen har jag svårt att förstå titeln på denna bok. För den som vill fördjupa sig i Micke Bergs fotokonst finns den 1999 utkomna Retro (Ordfront/Galago). Han har även en utmärkt hemsida på www.mickebergphoto.com Dagar utan mening Micke Berg Blue Publishing Andra bloggar om böcker .

Vi flyttar till Årsta och Folkhemmet När jag var åtta år, inträffade det som måste vara varje skilsmässobarns dröm. Mina föräldrar gifte om sig – med varandra. Min pappa hade i och för sig varit en – för sin tid – högst närvarande pappa. Varannan eller var tredje helg mötte han mig på Centralstation. Där tog vi tåget till Södertälje. Tillsammans höll vi koll på alla tomtar, renar och andra fantasidjur som sprang längs spåret. Vi åt Kvickmans pölsa och Köttbullar på burk i hans tvårummare på Hertig Karls väg i Södertälje, dit han flyttat efter skilsmässan. För att klara hyran hade han olika inneboenden i rummet vid hallen. I vardagsrummet där han sov stod en modern radiogrammofon. Min farmor, hennes nya man och min farbror bodde i lägenheten intill. Där kunde jag sova om pappa ville gå och dansa på Havsbadsrestaurangen. Men nu hade vi alltså blivit en riktig familj. Sommaren 1959 flyttade vi till en modern lägenhet i ett av sjuvåningshusen på Sköntorpsvägen i Årsta. Första klass...

Aki Kaurismäki är en av samtidens främsta filmregissörer, i mina ögon långt betydelsefullare än sina danska kollegor i dogmagruppen. Filmer som Mannen utan minne (2002) har alla förutsättningar att bli framtida klassiker. Hans rötter hos vanligt folk och ilskan och sorgen över det Finland som inte längre finns, kan även vi som inte är finländare ta till oss. Att han inte lider någon brist på civilkurage visar också beslutet att inte delta i Oscarsgalan 2003. ( ”I en stund när USA:s regering förbereder ett brott mot mänskligheten på grund av skamlös ekonomisk vinningslystnad … är vi inte på festhumör” , skrev han till juryn.) Nu har den finländske filmvetaren Peter von Bagh gjort en bok – Aki om Kaurismäki – som är en högtidsstund för alla älskare av hans filmer. I grunden är det ett långt samtal med Kaurismäki varvat med utförliga presentationer och analyser av hans 17 långfilmer, kortfilmer m.m. alltifrån debuten med Brott och Straff (1983). Hans viktigare skådespelare och övriga me...

I sin senaste polisroman Faller fritt som i en dröm har Leif GW Perssons hjälte Lars Magnus Johansson – numera chef för Rikskriminalen – föresatt sig att lösa mordet på Olof Palme, innan han går i pension. Han kallar samman sina trogna trupper Anna Holt, Jan Lewin och Lisa Mattei att tröska igenom det digra utredningsmaterialet. Kriminologen och professorn i polisarbete Persson har uppenbarligen föresatt sig att visa hur en riktig polisutredning ska gå till. Hur det hela slutar ska inte avslöjas här, men visst presenterar han ett fullt tänkbart scenario hur mordet kan ha gått till och varför till exempel en sån som Christer Pettersson inte kan vara den skyldige. Det blir bitvis både roande och läsvärt, inte minst när antagonisten och oduglingen Bäckström skrider in i handlingen. Men liksom i de senaste romanerna tyngs framställningen av ett bitvis tröttande manér. Att Johanssons gamle parhäst Jarnebring nu blivit småbarnsförälder på gamla dar och föredrar att hålla i ordning i sandlåd...

Termometern visar 13 grader. Inte tillräckligt varmt för att sitta på balkongen dock. Plötsligt vimlar stan av cyklister. En talgoxe sjunger i ett träd när jag går längs kajen. Om sex månader är det vår igen! * Brittsommar är är en ovanligt varm period, med temperaturer över 20 grader, som kommer efter en period av kyligt väder i höstens inledning. Uttrycket brittsommar hänger samman Birgitta och Britta, som har namnsdag 7 oktober . Källa: Wikipedia

I helgen ser Lena och jag Stranger than paradise , Jim Jarmusch debutfilm från 1984, en senkommen men trevlig bekantskap, low-budget and independen t enligt IMDB . Svart-vit. Långa tagningar där kameran bara vilar på skådespelarna. Däremellan snabba klipp. Vi är mil från den svenska filmens talspråksrealism (senaste manifesterad i den annars utmärkta tv-serien Gynekologen från Askim ) . Jag tänker på vad Kaurismäki, en av Jarmusch andliga vänner, säger om stumfilmen som han studerade när han planerade Juha : ”Jag konstaterade väldigt snabbt att de som under ljudfilmens genombrott förkunnade att ljudet skulle förstöra filmen hade rätt. Berättarkonsten i stumfilmen hade utvecklats till perfektion. Men i synnerhet den tekniska klumpigheten [hos ljudfilmen] fick filmen att rasa ner till filmad teater igen, vilken den till stor del fortfarande är trots sin skenbara ledighet. Det verkliga dramat, baserat på bilder, och som endast var möjligt på film försvann för alltid.” ( Aki om Kaurismäki...

Den här hösten trappar jag ner medicinen jag ätit i 3 ½ år. Långsamt, för att inte riskera något återfall. Biverkningarna gör sig åter påminda. Yrsel, myrkrypningar, mardrömmar. Och tröttheten. Jag lägger mig och vilar en stund efter lunch och vaknar 3 timmar senare! SSRI-preparatens biverkningar talas det sällan om i debatten om ”lyckopillren”. Men patienter och läkare känner till dem. Själv har jag haft tur och bara känt av dem när jag ökat eller minskat dosen. Den största är kanske att den stänger av den sexuella lusten hos många. I Fass anges den som sällsynt, 1 på 1000. Men vittnesmålen är många. Själv kan jag se en kvinna på gatan och konstatera att hon är vacker. Som ett smycke. Men inget mer. Min psykiatriker brukar skämta om att den ökade förskrivningen av antidepressiva i vårt land på sikt är ett hot mot nativiteten. Många, framförallt unga, avbryter därför behandlingen i förtid. Å andra sidan inbjuder depressionen i sig knappast till något mer utsvävande sexualliv. Andra blo...

Gunnar Larson (f. 1925). Måleri 6 okt–31 okt. Galleri Helle Knudsen

Lars Linder har tänkt till. Denna gång har han förklaringen till varför tittarna svek ”Upp till kamp”. Serien präglades av samma konspiratoriska världsbild som den vänstern då hade, menar Linder i Dagens Nyheter (8/10-07). Poff! Bort IB-affär, sjukhusspioner, sapo, Säpo och infiltration i vänstergrupper. Inga framtida liv förstörda i säpo-arkiv. Inga yrkeskarriärer som stoppats. Allt bara hjärnspöken i en konspiratorisk sekts febriga drömmar. Till skillnad från Moodyssons Tillsammans som Linder också nämner fångar Birro och Marcimain det motsägelsefulla i epoken: flummet och disciplinen, det uppsluppna och det stora allvaret. Känslolägen som Lars Linder redan under sin tid som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront visade att han hade svårt att hantera. En förklaring till det minskade intresset hos tittarna kan vara bristen på huvudpersoner att identifiera sig. Alla känner vi en Tommy eller en Rebecca, eller Lena eller en Erik. Men få av känner sig nog som en av dem. Tommy och Rebecca ...

Svenska Dagbladet har två dagar i rad skrivit om familjer som blivit blåsta på sina husköp när de köpt tomter av mäklarbyrån Notar . Husen har varit halvfärdiga, familjerna har betalt mångmiljonbelopp och nu har byggfirmorna gått under jorden (när de inte ringer och hotar SvD:s reporter). Familjerna har handlat i vad som brukar kallas god tro. Man har suttit i möten med byggarna hos mäklarfirman och fått uppfattningen att Notar haft ett betydligt större ansvar. Nu svär sig Notar fria, pekar på det finstilta och säger sig bara ha sålt tomten. Dessutom har kommunerna struntat i sin skyldighet att kontrollera att byggfelsförsäkringen varit tecknad. Det här vore kanske inte så mycket att skriva om i det dagliga flödet av eländesnyheter, men mellan raderna framskymtar vilken press köpare av hus och bostadsrätter i storstadsområden idag utsätts för (och det är snart flertalet av de som behöver nånstans att bo). ”Om ni inte bestämmer er nu omedelbart så går köpet vidare till någon annan.” På...

Jag tar en fika på ett av kaféerna här intill. Försöker läsa en stund i boken jag har med och lyssnar förstrött på ett par vid bordet intill. De – i tjugofemårsåldern – sitter bekvämt tillbakalutade på fönsterbänken. Han verkar vara en skön typ, säckiga brallor, långt ljust hår i dreadlocks, diverse kedjor och annat hänger löst här och var. Ger ett lågmält, världsvant intryck. Hon med långt utsläppt hår, minimalt sminkad, i jeans och kortärmad bomullsblus med puffärm. De verkar skönt avslappnade. Skulle kunna gå på nån av mediaskolarna i närheten. Han pratar med låg entonig röst, om sina jorden-runt-resor, bergsvandringar i Nepal, om jobb och utbildningar, hur man kan ta en båt från Kalifornien över till Australien, att man kan jobba i Kanada och kanske svart i USA. Efter ett tag märker jag att flickan inte säger ett ord, möjligen någon kommentar ibland, annars är det han som mal på, inte en fråga, inte en öppning för någon annan att komma in i samtalet. På sitt stillsamma vis tar han...

I Svenska Dagbladets artikelserie om människans olika åldrar ( "År som går" ) konstateras att hjärnans förmåga att komma ihåg namn och liknande (det s.k. episodiska minnet) börjar försämras redan i 30-årsåldern, men att å andra sidan kunskapsminnet, förmågan att plocka fram och kombinera tidigare inlärd kunskap når sin höjdpunkt någon gång i 50–60-årsåldern. Omdöme och visdom fortsätter att utvecklas långt därefter. När jag läser detta berättar samtidigt en god vän som är anställd inom landstinget om ett brev som gått ut till alla klinker från personalavdelningen på ett av de större sjukhusen. I brevet erbjuds alla som fyllt eller ska fylla 60 år 2007 en frivillig pension med 75 procents lön till dess de fyllt 65. Med brevet följer en lista över vilka som kan komma ifråga. Min vän, som själv arbetar på en av klinikerna, konstaterar raskt att där finns många chefer, så gott som alla läkare med bakjourskompetens (dvs. de som rings in när de verkligt kniviga fallen dyker upp) oc...

Jag ägnar en god del av helgen åt att läsa och glädjas åt Peter von Braghs bok om Aki Kaurismäki. En lång intervju med regissören av filmer som Mannen utan minne , Tatjana och Brott och Straff varvad med generösa presentationer av alla hans filmer och viktigare medarbetare. Ett rikt bildmaterial fulländar. Kaurismäki, vars filmer inte direkt brukar vara mångordiga, strör verbala guldkorn runt sig: Enligt ”Centralen för turistfrämjandet” förstörde jag med de här filmerna [Ariel m.fl.] tio års arbete med bilden av Finland. Jag hoppas de har rätt, för i deras broschyrer skildrades Finland som en ren som löper amok i solnedgången med en flaska vodka i munnen. * Generellt sett så är över- och medelklassen ett helt ointressant område på film, lika ointressant som ett lite mer välbärgat, ungt sällskap i Helsingfors. * Det är inget ont i losers. De är bara inte intresserade av makt eller pengar. De vill ha lite kärlek, mat åt sina hundar och nåt att dricka. * När iranske regissö...