Fortsätt till huvudinnehåll

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06 

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder.

Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande snö på marken och småkyligt.

Tidigt på 1990-tal hyrde vi hus i Gnisvärd en bit söder om Visby. En kväll åt vi middag hos goda vänner som hade ett hus i backen ovanför Herrvik, på östra sidan av ön. De tipsade om ett hus som fanns att hyra en bit ner i det gamla fiskeläget. Då hade vi tröttnat på priserna på västra sidan av ön. Plus att vår då tolvårige son med medföljande kamrat varit nära att bränna ner hela semesterbyn när de försökt göra upp eld på det torvbeklädda taket till ett av husen. En förbipasserande fick stopp på tilltaget. Stämningen mellan oss och stugägaren blev inte densamma efter incidenten.

På så vis kom vi att hyra hos Fred och Elvi Klingvall i Herrvik varje sommar i femton år. Fred kom från en fiskarefamilj och jobbade nu på Gotlandsbolaget. Elvi var en bonddotter från Romatrakten. Hur det gulmålade trähuset kunnat vara året-runt-bostad åt sju personer var svårt att föreställa sig. Bomullsgardinerna fladdrade när vinden låg på, vilket den gjorde för jämnan. Vatten hämtade man i en pump på gården och slaskhinken tömdes bakom den gamla ladan, där låg också utedasset. Blev man riktigt smutsig kunde man duscha nere i hamnen. Där fanns också en telefonkiosk som vår tonåriga dotter flitigt frekventerade för mottagaren-betalar-samtal till kompisarna i Stockholm.

Hos Fred och Elvi blev vi kvar tills Lena sa upp sig från jobbet som kvinnoläkare på Huddinge sjukhus 2007 och började på Visby lasarett. Då köpte vi en tomt inte långt från Herrvik och började, tillsammans med våra barn, planera för att bygga ett eget hus, som stod färdigt vintern 2010.

*
Östergarnslandet, där Herrvik ligger, är en levande bygd, fylld av liv året runt. När den gamla skolan i Östergarn lades ner i början av 00-talet bildade de boende ett utvecklingsbolag och köpte fastigheten av kommunen för två miljoner kronor. (Något som inte hade varit lika lätt med dagens regler för offentlig upphandling.) Skolhuset har sedan dess blivit ett företagscentrum med restaurang, flitigt frekventerad av traktens hantverkare och boende. Där finns tandläkare, jurist, frisör, massör, slöjdverkstad och en gymnastiksal, som idrottsföreningen nyttjar alla kvällar i veckan.

Utvecklingen i bygden påminner om den som pågår på många håll utanför storstäderna. Driftiga bönder, fiskare och sedan decennier inflyttade fastlänningar har genom åren tagit initiativ till och skapat gemensamma nyttigheter som vanligen ligger på kommunen: avsaltningsanläggning för färskvatten, reningsverk (där det renade vattnet används för bevattning av åkermarken), ett fibernät för bredband med 700 anslutningar och en solcellspark på 1,7 mW. Allt drivs av olika föreningar och bolag där många i bygden har förtroendeuppdrag. Lägger man därtill kulturförening, hembygdsförening och bygdegårdar så får vi ett Sverige i miniatyr, som det såg ut innan kommunsammanslagningarna.
*
Mer om Östergarnslandet finns att läsa på hemsidan https://östergarnslandet.se/ (Obs! ö)

Det gamla skolhuset i Östergarn. Bakom skymtar kyrkan.

Kommentarer

Thomas Sjölund sa…
Trevlig läsning! Håller med om beskrivningen av Östergarnslandet. Vi hyrde i Gammelgarn från 2005, från början en vecka, sista hyresåret var 2013 för i december det året köpte vi vårt hus nära Sjaustru-avfarten.
Marie D sa…
Där har jag varit och ätit lunch ett par gånger när jag och vänner/familj passat på att "turista" efter Almedalen. Jättefint område!
Tom Carlson sa…
Jo, det är vackert och dessutom en levande bygd. Vad kan man mer begära?
Anonym sa…
Kul att läsa om din resa mot Östergarnslandet. Dock en felaktig uppgift ang köpeskillingen för skolan, den var 2 miljoner

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...