Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift.
Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung.
Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning om delaktighet rörande mordet i Uppsala lades ner. Men Säpo tog över och 13 kurder som misstänktes för medhjälp togs i förvar, några fall upp till tre månader isolerade i häkte. Enligt vad de själva senare uppgav gällde förhören inte så mycket mordet i Uppsala som PKK:s aktiviteter i Europa och Turkiet. I december 1984 terroriststämplade regeringen nio av kurderna, enligt Carl Lidboms terroristlag från 1973.
De nio skulle utvisas till Turkiet men eftersom de riskerade dödsstraff där omvandlades utvisningen till ”kommunarrest”. De förbjöds att lämna sina hemkommuner och skulle anmäla sig hos polisen tre gånger i veckan. Alla handlingar belades med hemligstämpel, även för de utpekade. Jan Guillou var den första att uppmärksamma fallet i teve-programmet Rekordmagazinet, där han grillade dåvarande invandrarminister Anita Gradin i frågan.
Vad hade då detta med mordet på Olof Palme att göra? Jo, under tiden allt detta pågick hade polisen låtit avlyssna många kurder. Säpo hade bland annat under hösten 1985 snappat upp meddelanden om att man inom kort skulle ”fira bröllop” och ”dansa på gatorna”, vilket enligt polisens källor betydde att man tänkte mörda landets statsminister.
Att det var en felöversättning av något så banalt som att man planerade för den kurdiska nyårsfesten (newroz) var förstås inget man kunde tänka sig. Firandet av det kurdiska nyåret runt vårdagjämningen spelar en stor roll bland kurder i exil och planeras månader i förväg. Det kan jag intyga efter att ha hållit tal inför en aula fullsatt med fest- och danssugna kurder på just en sådan newroz-fest.
I början av 1987 genomförde så Hans Holmér en stor razzia mot ett antal kurder. Den formella motiveringen var återigen frågan om medhjälp till mordet i Uppsala 1984, men i praktiken handlade det förstås om mordet på Olof Palme. Det ledde till en öppen spricka med åklagarna i Palmeutredningen och Hans Holmér avgick som spaningsledare en månad senare.
Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung.
Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning om delaktighet rörande mordet i Uppsala lades ner. Men Säpo tog över och 13 kurder som misstänktes för medhjälp togs i förvar, några fall upp till tre månader isolerade i häkte. Enligt vad de själva senare uppgav gällde förhören inte så mycket mordet i Uppsala som PKK:s aktiviteter i Europa och Turkiet. I december 1984 terroriststämplade regeringen nio av kurderna, enligt Carl Lidboms terroristlag från 1973.
De nio skulle utvisas till Turkiet men eftersom de riskerade dödsstraff där omvandlades utvisningen till ”kommunarrest”. De förbjöds att lämna sina hemkommuner och skulle anmäla sig hos polisen tre gånger i veckan. Alla handlingar belades med hemligstämpel, även för de utpekade. Jan Guillou var den första att uppmärksamma fallet i teve-programmet Rekordmagazinet, där han grillade dåvarande invandrarminister Anita Gradin i frågan.
Vad hade då detta med mordet på Olof Palme att göra? Jo, under tiden allt detta pågick hade polisen låtit avlyssna många kurder. Säpo hade bland annat under hösten 1985 snappat upp meddelanden om att man inom kort skulle ”fira bröllop” och ”dansa på gatorna”, vilket enligt polisens källor betydde att man tänkte mörda landets statsminister.
Att det var en felöversättning av något så banalt som att man planerade för den kurdiska nyårsfesten (newroz) var förstås inget man kunde tänka sig. Firandet av det kurdiska nyåret runt vårdagjämningen spelar en stor roll bland kurder i exil och planeras månader i förväg. Det kan jag intyga efter att ha hållit tal inför en aula fullsatt med fest- och danssugna kurder på just en sådan newroz-fest.
I början av 1987 genomförde så Hans Holmér en stor razzia mot ett antal kurder. Den formella motiveringen var återigen frågan om medhjälp till mordet i Uppsala 1984, men i praktiken handlade det förstås om mordet på Olof Palme. Det ledde till en öppen spricka med åklagarna i Palmeutredningen och Hans Holmér avgick som spaningsledare en månad senare.
*
Ett halvår efter mordet på Palme flyttade Lena och jag med barnen till Vega, ett gammalt sommarstugeområde nära Handen, söder om Stockholm. I Haninge kommun bodde Ismet Celepli, en av de kurder som belagts med kommunarrest.
Ismet hade kommit till Sverige på 1970-talet från en kurdisk enklav, söder om huvudstaden Ankara. Han hade bland annat arbetat som tolk innan kommunarresten. Han var en auktoritet inom kurdiska kretsar, ordförande för Kurdistans Demokratiska Riksförbund, som verkade för ett fritt Kurdistan, och därmed en given måltavla för Säpo.
Inom den lokala Folket i Bild-gruppen växte idén fram att vi borde göra något för att uppmärksamma hans och de andra kurdernas situation och vi ordnade ett opinionsmöte 1988. Resultatet blev grundandet av ”Kurdernas vänner” – på två-årsdagen av mordet på Olof Palme – en politiskt och religiöst oberoende förening med syfte att väcka opinion för att de terroriststämplade skulle få sin sak prövad inför domstol.
Bland oss svenskar i gruppen var bland andra Lennart Lundberg, Max Claesson (”Clownen Max”), Per Linde. Erik Göthe och jag som ordförande.
Vi ordnade opinionsmöten och namninsamlingar, delade ut flygblad, skrev insändare, publicerade upprop och uppvaktade riksdagsmän. Det var framför allt Hans-Göran Franck (Socialdemokraterna), Ingela Mårtensson (dåvarande Folkpartiet) och Ragnhild Pohanka (Miljöpartiet) som intresserade sig för frågan. Vi serverade underlag till interpellationer som invandrarminister Georg Andersson fick svara på i Riksdagen. Vi startade även en tidskrift med samma namn som vår organisation och gav så småningom även ut en bok.
Frågan hade redan då börjat få vingar. Bland dem som ifrågasatt konsekvenserna av kommunarresten fanns Internationella Juristkommissionen, Amnesty International i London, FN:s flyktingkommissarie för Norden, Diskrimineringsombudsmannen Peter Nobel, Rädda barnen och Röda Korsets tortyrcenter.
Mitt i allt detta exploderade så i juni 1988 den s.k. Ebbe Carlsson-affären, där min förre uppdragsgivare från Tidens förlag Ebbe Carlsson tillsammans med den avsatte Hans Holmér, finansmannen Tomas Fischer och diverse Säpo-folk fortsatt Holmérs jakt på PKK. En av Holmérs livvakter fastnade i samma veva i tullen i Helsingborg med olagliga avlyssningsutrustning i bilen. Ebbe Carlssons göranden var sanktionerade av dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon och hade uppenbarligen regeringens godkännande, vilket ledde till hennes avgång. Under ett antal julidagar 1988 kunde svenska folket följa spektaklet i de teve-sända förhören som Riksdagens konstitutionsutskott höll med de inblandade. (Anders Björcks replik till Carl Lidbom – ”Vet hut!” – har blivit bevingad.) De utpekade kurderna kunde dock hålla sig för skratt.
Kurdernas vänner tog inte ställning i frågan om de terroriststämplades eventuella skuld; vad vi krävde var att de skulle få sin sak prövad av domstol och ges möjlighet att bemöta anklagelserna, som om de varit svenska medborgare.
Arbetet i Kurdernas vänner blev också inledningen till en vänskap med Ismet Celepli. Vi träffades regelbundet på ett kafé i Handens centrum. När jag hörde hans röst i telefonen visste jag att han ville ses. På våra träffar avhandlade vi förstås deras situation och våra planer, men också svensk och internationell politik, inte minst situationen i Turkiet och Irak. Saddam Hussein hade i mars 1988 låtit gasbomba tiotusentals kurder i den lilla staden Halabja i irakiska Kurdistan. Ismet var alltid mycket påläst. Ibland hade han någon, som han presenterade som sin kusin, med sig och som behövde hjälp med någon praktikalitet. Jag insåg snart att ”kusin” snarare var benämningen på någon medlem av en större gemenskap/klan än i ordets svenska bemärkelse.
Det var alltid Ismet som betalade. En gång försökte jag återgälda hans generositet genom att komma före honom och betala för mitt eget kaffe. Ismet genomskådade mig förstås och nästa gång var han där före mig. Ett uttryck för gästfrihet givetvis, men jag kunde inte helt skaka av mig känslan av att hamna i skuld. Kanske är det så enkelt som en kulturfråga och bara jag som var paranoid.
Ismet var en sann patriark. Hans grånade mustasch var lika kraftfull som hans hår var glest. Hans skratt var hjärtligt. Varje gång Lena och jag och de andra i föreningen besökte honom och hans familj i hemmet i Västerhaninge bjöds det på överdådiga middagar med dolmar, kofta (kryddiga köttbullar), pajer och starkt och sött te. Hans fru och svärdotter stod mestadels i köket. Äldste sonen Aykut, pluggade till advokat. Om av egen fri vilja eller efter pappans önskan vill jag låta vara osagt. Så vitt jag vet fullföljde Aykut aldrig sina studier och sist jag träffade honom körde han och hans yngre bror taxi.
För att visa på det absurda i kommunarresten tog vi med Ismet på en tur i Erik Göthes segelbåt i Haninge skärgård, där vi passade på att segla över gränsen till grannkommunen Nynäshamn. Upptåget uppmärksammades i den lokala tidningen.
Två veckor före riksdagsvalet 1991 upphävde regeringen, som spåddes förlora valet, terroriststämplingen. Året innan hade Hans Holmér, Ebbe Carlsson och ett antal säpo-höjdare åtalats och dömts för bland annat olaga avlyssning och smuggling. Något svenskt medborgarskap beviljades dock inte Ismet.
Arbetet i den lilla föreningen och tidskriften kantrade alltmer över till att handla om kurdernas situation i Turkiet och Irak. Erik Göthe varnade för att ge oss in i det getingboet, fyllt som det var av interna konflikter och för oss svenskar okända agendor. Jag lämnade också arbetet inte långt därefter. Ismet upprätthöll jag i alla fall kontakten under en tid, även sedan andra politiska frågor väckt mitt intresse.
Ismet hade kommit till Sverige på 1970-talet från en kurdisk enklav, söder om huvudstaden Ankara. Han hade bland annat arbetat som tolk innan kommunarresten. Han var en auktoritet inom kurdiska kretsar, ordförande för Kurdistans Demokratiska Riksförbund, som verkade för ett fritt Kurdistan, och därmed en given måltavla för Säpo.
Inom den lokala Folket i Bild-gruppen växte idén fram att vi borde göra något för att uppmärksamma hans och de andra kurdernas situation och vi ordnade ett opinionsmöte 1988. Resultatet blev grundandet av ”Kurdernas vänner” – på två-årsdagen av mordet på Olof Palme – en politiskt och religiöst oberoende förening med syfte att väcka opinion för att de terroriststämplade skulle få sin sak prövad inför domstol.
Bland oss svenskar i gruppen var bland andra Lennart Lundberg, Max Claesson (”Clownen Max”), Per Linde. Erik Göthe och jag som ordförande.
Vi ordnade opinionsmöten och namninsamlingar, delade ut flygblad, skrev insändare, publicerade upprop och uppvaktade riksdagsmän. Det var framför allt Hans-Göran Franck (Socialdemokraterna), Ingela Mårtensson (dåvarande Folkpartiet) och Ragnhild Pohanka (Miljöpartiet) som intresserade sig för frågan. Vi serverade underlag till interpellationer som invandrarminister Georg Andersson fick svara på i Riksdagen. Vi startade även en tidskrift med samma namn som vår organisation och gav så småningom även ut en bok.
Frågan hade redan då börjat få vingar. Bland dem som ifrågasatt konsekvenserna av kommunarresten fanns Internationella Juristkommissionen, Amnesty International i London, FN:s flyktingkommissarie för Norden, Diskrimineringsombudsmannen Peter Nobel, Rädda barnen och Röda Korsets tortyrcenter.
Mitt i allt detta exploderade så i juni 1988 den s.k. Ebbe Carlsson-affären, där min förre uppdragsgivare från Tidens förlag Ebbe Carlsson tillsammans med den avsatte Hans Holmér, finansmannen Tomas Fischer och diverse Säpo-folk fortsatt Holmérs jakt på PKK. En av Holmérs livvakter fastnade i samma veva i tullen i Helsingborg med olagliga avlyssningsutrustning i bilen. Ebbe Carlssons göranden var sanktionerade av dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon och hade uppenbarligen regeringens godkännande, vilket ledde till hennes avgång. Under ett antal julidagar 1988 kunde svenska folket följa spektaklet i de teve-sända förhören som Riksdagens konstitutionsutskott höll med de inblandade. (Anders Björcks replik till Carl Lidbom – ”Vet hut!” – har blivit bevingad.) De utpekade kurderna kunde dock hålla sig för skratt.
Kurdernas vänner tog inte ställning i frågan om de terroriststämplades eventuella skuld; vad vi krävde var att de skulle få sin sak prövad av domstol och ges möjlighet att bemöta anklagelserna, som om de varit svenska medborgare.
Arbetet i Kurdernas vänner blev också inledningen till en vänskap med Ismet Celepli. Vi träffades regelbundet på ett kafé i Handens centrum. När jag hörde hans röst i telefonen visste jag att han ville ses. På våra träffar avhandlade vi förstås deras situation och våra planer, men också svensk och internationell politik, inte minst situationen i Turkiet och Irak. Saddam Hussein hade i mars 1988 låtit gasbomba tiotusentals kurder i den lilla staden Halabja i irakiska Kurdistan. Ismet var alltid mycket påläst. Ibland hade han någon, som han presenterade som sin kusin, med sig och som behövde hjälp med någon praktikalitet. Jag insåg snart att ”kusin” snarare var benämningen på någon medlem av en större gemenskap/klan än i ordets svenska bemärkelse.
Det var alltid Ismet som betalade. En gång försökte jag återgälda hans generositet genom att komma före honom och betala för mitt eget kaffe. Ismet genomskådade mig förstås och nästa gång var han där före mig. Ett uttryck för gästfrihet givetvis, men jag kunde inte helt skaka av mig känslan av att hamna i skuld. Kanske är det så enkelt som en kulturfråga och bara jag som var paranoid.
Ismet var en sann patriark. Hans grånade mustasch var lika kraftfull som hans hår var glest. Hans skratt var hjärtligt. Varje gång Lena och jag och de andra i föreningen besökte honom och hans familj i hemmet i Västerhaninge bjöds det på överdådiga middagar med dolmar, kofta (kryddiga köttbullar), pajer och starkt och sött te. Hans fru och svärdotter stod mestadels i köket. Äldste sonen Aykut, pluggade till advokat. Om av egen fri vilja eller efter pappans önskan vill jag låta vara osagt. Så vitt jag vet fullföljde Aykut aldrig sina studier och sist jag träffade honom körde han och hans yngre bror taxi.
För att visa på det absurda i kommunarresten tog vi med Ismet på en tur i Erik Göthes segelbåt i Haninge skärgård, där vi passade på att segla över gränsen till grannkommunen Nynäshamn. Upptåget uppmärksammades i den lokala tidningen.
Två veckor före riksdagsvalet 1991 upphävde regeringen, som spåddes förlora valet, terroriststämplingen. Året innan hade Hans Holmér, Ebbe Carlsson och ett antal säpo-höjdare åtalats och dömts för bland annat olaga avlyssning och smuggling. Något svenskt medborgarskap beviljades dock inte Ismet.
Arbetet i den lilla föreningen och tidskriften kantrade alltmer över till att handla om kurdernas situation i Turkiet och Irak. Erik Göthe varnade för att ge oss in i det getingboet, fyllt som det var av interna konflikter och för oss svenskar okända agendor. Jag lämnade också arbetet inte långt därefter. Ismet upprätthöll jag i alla fall kontakten under en tid, även sedan andra politiska frågor väckt mitt intresse.
*
Per Linde skrev i slutet av vårt arbete en bok Det kurdiska spåret. Dokument om kommunarrest och terroriststämpel (Kurdernas vänner 1993), som är en heltäckande och välskriven sammanfattning av hela händelseförloppet.  |
| Erik Göthe hjälper Ismet Celepli ombord på vår segeltur utan för kommungränsen. |
Kommentarer
Kjell Martinsson
e-post: >kje.mar@telia.com<