Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan.
Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intresse för teckning och målning hamnade så småningom i skymundan.
Vi kom alltmer att leva i vår egen lilla värld. Jag var förälskad i en av flickorna i gruppen, blev så småningom sambo med en annan. Med vår inriktning på improvisation, inspirerade av Jerzy Grotowski, Narren-teatern och avantgardistisk teater kände vi oss utvalda. Vår lärare gick i klinch med tidens, i våra ögon försoffade, dramapedagoger. Det var Vi mot resten av (Drama)Världen. En sommar hade vi läger på en gammal fäbod norr om Rättvik. Jag och min flickvän, som hunnit bli makrobiotiker, tvingade de andra att äta ojäst bröd, kokt vete och rotfrukter. Diskmedel var inte tillåtet. ”Hur får ni bort fettet då?” undrade vår lärare.
1 maj 1970 åkte vi på studieresa till Berlin i en skruttig buss som läckte bensin (f.ö. samma dag som den största demonstrationen mot kriget i Vietnam hölls i Stockholm). Vi bodde i väst och åkte över till Östberlin i stort sett varje dag. Vi gick på Berliner Ensemble och såg deras uppsättningar av Bertolt Brechts klassiker: Arturo Ui (lysande) och Tolvskillingsoperan (en stendöd föreställning). Brechts änka Helene Weigel tillät inga avsteg från makens ursprungliga scenanvisningar.
Vi fick också tillfälle att besöka Rudolf Penka, rektor vid Staatliche Schauspielschule. Penkas metoder fick så småningom stor betydelse för metodiken vid Scenskolan i Stockholm. Han var mycket tillmötesgående gentemot oss vetgiriga ungdomar.
Sommaren efter gymnasiet hyrde fyra av oss tillsammans med vår lärare, numera ledare, ett torp i Vagnhärad och började improvisera fram en barnteaterföreställning med fyra clowner inspirerad av Commedia dell'arte: Fjodor, Natasja, Tanja och Vladimir. Var och en med tydlig personlighet: busig, girig, fåfäng, känslig osv. Vår ledare lyckades sälja in föreställningen till Johan Etzler på Stockholms stad och det följande året turnerade vi på förskolor, låg- och mellanstadier med vår i tidens anda sant antikapitalistiska föreställning.
Näst i tur stod vuxenvärlden där vi ledde improvisationsövningar på ett hem för missbrukare utanför Åkers styckebruk. Där någonstans började gruppen vända sig alltmer inåt, studera den interna gruppdynamiken etc. och luften rann långsamt ur projektet. Jag ryckte i samma veva, kraftigt överårig, in i lumpen i Karlskrona. När jag nio månader senare muckade hade mitt intresse vänts åt annat håll.
Texten ingår i en provisorisk memoar Hur jag blev den jag blev. Fler delar finns att läsa här
Kommentarer