Vi ser En bekant beröring på biografen på bygdegården en kväll. En varm och gripande film. 80-åriga Kathleen Chalfant gör ett fantastiskt porträtt i rollen som den demenssjuka Ruth. Varje skiftning i hennes ansikte går rakt in i hjärtat - eller öppnar en avgrund. Oförglömlig är scenen när hon, som gammal kock, travar in storköket och tar befälet över matlagningen. Många av de gamla minnesfunktionerna finns kvar. Som receptet på en riktig borsjtj. Men sin son känner hon inte igen.
***
Min mors väg in i demensen var inte lika vacker. Personlighetsförändringen. Ett hem i förfall. Nattliga promenader i alltför tunna kläder, hemskjutsad av nattpatruller och polis. Tilltagande alkohol- och godiskonsumtion. Ett alltmer sjangserat yttre. Påringningar hos grannar sent på kvällen för att ”låna ett glas vin”. Till slut hittades hon efter en natt i en snödriva långt hemifrån, starkt nedkyld. Då gick det inte längre att låta henna bo kvar hemma. Trots vad hon sagt: ”Härifrån får ni bära ut mig med fötterna före.”
Plötsligt kunde hon ställa sig mitt på gatan och skrika och hytta med näven åt någon som hon kommit på kant med. Till en av sina äldsta väninnors begravning dök hon upp i en fläckig träningsoverall.
En dag hade hon setts sitta på en bänk i Handen söder om Stockholm och samtala med en man. Ingen enkel resa från hemmet i Enskede. En annan gång ringde en man från sydvästra Storstockholm. Då hade hon knackat på dörren till terrassen och undrat var hon var. Mannen hade vänligheten att skjutsa hem henne. Jag kunde följa hennes rundor på kontoutdragen när jag hade tagit över ansvaret för hennes ekonomi. En påse godis på Coop i Liljeholmen, en frukt på Willys Södermalm. Systembolaget vid Gullmarsplan. Hon hade sina rutiner mitt i allt kaos.
Men jag minns också de starka känsloyttringarna: ”Nej men kommer du!”, jublade hon över matsalen på äldreboendet när jag kom.
”Du är så lik din far när du sitter där”, kunde hon säga med värme när jag satt med räkningarna och försökte bringa reda i hennes ekonomi.
”Vill du ha en whisky?” var en vanlig hälsning när jag kom. Då bodde hon fortfarande hemma. Klockan var elva förmiddagen och hon var parkerad i favoritfåtöljen. Ofta med teven på och Frank Sinatra i cd-spelaren.
Hennes fysik var stark. Covid överlevde hon två gånger samt, som sagt, en natt i en snödriva. Mig kände hon igen ända fram tills hon helt slöt sig. Sorgligt var det. Om hennes väg in i dimman har jag skrivet åtskilliga betraktelser. De flesta finns att läsa här.
Kommentarer