Fortsätt till huvudinnehåll

In i dimman

Vi ser En bekant beröring på biografen på bygdegården en kväll. En varm och gripande film. 80-åriga Kathleen Chalfant gör ett fantastiskt porträtt i rollen som den demenssjuka Ruth. Varje skiftning i hennes ansikte går rakt in i hjärtat - eller öppnar en avgrund. Oförglömlig är scenen när hon, som gammal kock, travar in storköket och tar befälet över matlagningen. Många av de gamla minnesfunktionerna finns kvar. Som receptet på en riktig borsjtj. Men sin son känner hon inte igen.

***

Min mors väg in i demensen var inte lika vacker. Personlighetsförändringen. Ett hem i förfall. Nattliga promenader i alltför tunna kläder, hemskjutsad av nattpatruller och polis. Tilltagande alkohol- och godiskonsumtion. Ett alltmer sjangserat yttre. Påringningar hos grannar sent på kvällen för att ”låna ett glas vin”. Till slut hittades hon efter en natt i en snödriva långt hemifrån, starkt nedkyld. Då gick det inte längre att låta henna bo kvar hemma. Trots vad hon sagt: ”Härifrån får ni bära ut mig med fötterna före.”

Plötsligt kunde hon ställa sig mitt på gatan och skrika och hytta med näven åt någon som hon kommit på kant med. Till en av sina äldsta väninnors begravning dök hon upp i en fläckig träningsoverall.

En dag hade hon setts sitta på en bänk i Handen söder om Stockholm och samtala med en man. Ingen enkel resa från hemmet i Enskede. En annan gång ringde en man från sydvästra Storstockholm. Då hade hon knackat på dörren till terrassen och undrat var hon var. Mannen hade vänligheten att skjutsa hem henne. Jag kunde följa hennes rundor på kontoutdragen när jag hade tagit över ansvaret för hennes ekonomi. En påse godis på Coop i Liljeholmen, en frukt på Willys Södermalm. Systembolaget vid Gullmarsplan. Hon hade sina rutiner mitt i allt kaos.

Men jag minns också de starka känsloyttringarna: ”Nej men kommer du!”, jublade hon över matsalen på äldreboendet när jag kom.

”Du är så lik din far när du sitter där”, kunde hon säga med värme när jag satt med räkningarna och försökte bringa reda i hennes ekonomi.

”Vill du ha en whisky?” var en vanlig hälsning när jag kom. Då bodde hon fortfarande hemma. Klockan var elva förmiddagen och hon var parkerad i favoritfåtöljen. Ofta med teven på och Frank Sinatra i cd-spelaren.

Hennes fysik var stark. Covid överlevde hon två gånger samt, som sagt, en natt i en snödriva. Mig kände hon igen ända fram tills hon helt slöt sig. Sorgligt var det. Om hennes väg in i dimman har jag skrivet åtskilliga betraktelser. De flesta finns att läsa här.


 

Kommentarer

Anonym sa…
Det är en sorglig historia, föräldrars demens. Min far drabbades men inte min mor. Så tacksam för att hon fick behålla sig själv ända till sitt sista andetag i juni i år. Jag var hos dem båda två när de lämnade jordelivet. Det är ensamt nu, men i den ensamheten finns också en frihet. /Marie

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

Folket i Bild/Kulturfront

Julnumret av Folket i Bild/Kulturfront ramlar ner i brevlådan. Dubbelt så tjockt som vanligt, ovanligt välmatat och omväxlande inför julen. Solveig Giambanco samtalar med poeten och författaren Folke Isaksson, Peter Curman skriver om hur EU-kommissionen beställer kultur för att stärka ”den europeiska identiteten”, ett stort reportage om ABF-huset i Stockholm med intervjuer av männen bakom stans främsta inrättning för folkbildning, Jan Myrdal och Ingemar Folke skriver om yttrande- och tryckfriheten med anledning av Regnerkommissionens ”debattbetänkande”. Ett porträtt av Pentti Saarikoski, Sigyn Meder artikel om mordvågen mot Iraks välutbildade samt ett stort tema om konsumtion lagom inför jul kompletterar bilden. Folket i Bild var en gång mitt universitet (lyrikgruppen, distributionskommittén, resorna bland lokalgrupperna, arbetarförfattarna!). Även i de perioder jag varit borta från det aktiva arbetet har tidningen varit ett andningshål i tillvaron när den kommit, till en början var fj...

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...