Tankar i trappen

Plötsligt vaknar jag. Det är kolsvart i kupén. Lena andas tungt i underslafen. Jag känner hur mörkret sluter sig om mig. Vi har varit på resa i Europa med tåg ett par veckor. Det dansk-tyska tåg som skulle ta oss från Hamburg till Puttgarden och färjan vidare mot Danmark tidigare på dan har fått vända och ta en annan väg på grund av en olycka på spåret framför oss. När vi kommer till Malmö en och en halv timme försenade är all tågtrafik mellan Hässleholm och Höör inställd på grund av en nedriven kontaktledning. Men nattåget vi ska med tar en annan väg och går enligt tidtabellen. Vi hinner ta en falafel ute på stan (vi är ju i Malmö). I den tysta vagnen har vi egen kupé. Det är skönt att krypa ner i överslafen. Tåget vaggar igång, jag ligger och tänker på resor jag gjort som grabb då jag åkte sovvagn med mina föräldrar till Lappland och till Schweiz, och somnar lugnt. Men så vaknar jag alltså. Vagnen kränger. Mörkret känns inte längre varmt och omslutande. Jag vet inte längre vad ...

Jag läser i förordet till Anders Ehnmarks Frihetens rike (2001), en av hans mer uppslupna böcker med undertiteln ”Om det roliga”. Han skriver om visionen hos många av 1800-talets samhällskritiker: utföra det för produktionen nödvändiga arbetet några timmar på morgonen, jaga räv eller odla sin trädgård på eftermiddagen och skriva en essä på kvällen. Ehnmark skriver: Det har länge sagts att utopier är farliga. Stora olyckor har härletts från drömmen om en bättre värld. Slutsatsen har blivit att man inte ska drömma om en bättre värld. I själva verket är utopin med oss hela tiden. I allt politiskt tänkande gömmer sig en föreställning om hur det borde vara. … Bara då ett annat samhälle stiger upp inför medborgarnas blickar, säger Toucqueville, är förändring möjlig. Men fortsätter Ehnmark: Man måste skilja mellan goda och dåliga utopier. De goda försöker upptäcka vägskälen, de dåliga den enda vägen. Det är inte kristallklart hos Marx. Människan lever i sin dröm och inte i sina skor, ...

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

I morgon ska jag läggas in för operation. Ingen stor sak, men ändå ett ingrepp där jag kommer att vara nedsövd. Jag tänker att om jag aldrig vaknar upp ur narkosen gör det ju ingen skillnad för mig. Jag fortsätter ju bara att sova in i evigheten. Desto större skillnad för min familj, som inte längre har någon far, make, morfar eller farfar längre. Och med alla de konsekvenser en nära anhörigs död för med sig. Jag har heller inte, till skillnad mot en del andra, tänkt ut hur jag vill ha min begravning, lika lite som jag kan svara på frågor om favoritmusik eller favoritförfattare. Så många som betytt så mycket i olika skiften av livet. Jag brukar säga att jag inte är rädd för att vara död. (Var fanns jag innan jag föddes?) Själva döendet däremot kan nog vara både smärtsamt eller en befrielse. Den unika genuppsättning som är min kommer att leva kvar i min efterkommande; konsekvenserna av mina handlingar, på gott och ont, kommer också att leva vidare i en generation eller två; och slutli...

Om Jan Myrdal var den som på 1970-talet inspirerade oss unga (företrädesvis) män på vänsterkanten att börja skriva, så var Anders Ehnmark den som fick mig att stryka. Stryka i texten alltså. Som ung aktivist i FiB Kulturfront hade jag fått några mindre alster publicerade i tidningen. Sommaren 1973 hade jag skrivit en text om vårt konsumtionsinriktade samhälle som antogs som gästledare i tidningen. Jag fick tillbaka manuset med några vänliga rader från Anders Ehnmark, som då var kulturredaktör på tidningen. Överstruket med svart tusch på en fotostatkopia som gnisslade mellan fingrarna var adjektiv, kraftuttryck och annat som dolde det han uppfattade som min röst. Ungefär så uttryckte han det i följebrevet. Glädjen över att bli publicerad överglänste den gången förtrytelsen över att han dödat mina älsklingar. Det som jag då uppfattade som essensen såg han som utanverk. Inte har jag alla gånger levt som han lärde, men ju äldre jag blivit desto mer har jag insett att det som står mellan ra...

Äldsta barnbarnet, nio år, har fått en adhd-diagnos. Eftersom han själv gått ut med det på sitt Instagram-konto är det något jag knappast behöver hålla hemligt. Jag ringer sonen, hans far, när de fått beskedet. Han berättar om alla samtal och undersökningar de gått igenom under hösten. Pojkens problem har knappast varit okända i familjen, mer än en gång har väl någon av oss höjt rösten när han tärt på vårt tålamod. Diagnosen är en glidande skala med mer eller mindre svåra symtom. Hans betecknas som medelsvår. Med sig från det sista samtalet har de fått en illustrativ bild av vad som är hans styrkor och vad han behöver hjälp med. Det känns positivt. Vi pratar länge om det som varit och vad som nu väntar. Själv har jag redigerat alltför många populärmedicinska böcker och läst alltför många debattartiklar i ämnet (nu senast Svenaeus , Bjärvall i SvD) för att kunna hålla inne med min uppfattning: – Ni tänker väl inte börja ge honom medicin. Några dagar senare hör jag sonen berätta...

Golvet klibbar när jag stiger in i det lilla rummet. En kvardröjande lukt av rök och damm och något odefinierbart från badrummet. På golvet nedanför den obäddade sängen ett par dagstidningar, några öppnade kuvert och en gammal porrtidning (finns sådana fortfarande?). En säck med smutskläder i ett hörn, på en stol framme vid fönstret hänger de gråbruna byxor du hade senast vi sågs. En blå t-tröja och en hoodie. Rummet är ljust men slitet, liksom allt i denna sorgens byggnad. I den lilla bokhyllan mittemot sängen en trave med böcker, lånade från teverummet, ett par vykort från vår gemensamma vän P. (”Kommer på torsdag …”), några delar av Nationalencyklopedin. ”Det är ändå ingen annan som läser i dom”, förklarade du samtidigt som du berättade att du själv, liksom vännen P. stod med där, del 3 Bit–Car. (En uppgift jag var tvungen att kolla när jag kom hem, men tyvärr, så långt kom du aldrig.) Jag öppnar garderoberna i den trånga hallen, hittar ytterligare några kläder, lånade ur förråd...

Dottern och hennes familj ska flytta. Jag tänker inte utan visst vemod på allt kul barnen och jag haft på den lilla ön i utkanten av stan: Promenaderna längs stränderna vid hämtningar och lämningar, en stunds balansgång på stenmuren, ett stilla mediterande över kottar som flyter och stenar som sjunker på bryggan vid kanotklubben, änderna och svanarna i vattnet under bron, en katt som springer över gångvägen. Omvägarna hem över berget med alla buskage och skrevor att utforska: – Morfar titta här! En liten skalbagge eller en myra på väg någonstans. Någon gång en snigel. Fåglarna i buskagen som den äldsta, den gången två år, och jag såg och lyssnade på. Ett stuprör som i vår fantasi fick en kran ur vilken vi kunde ta ”vatten” när vi blev törstiga, det evighetslånga snurrande på karusellen i den lilla parken. Och när de blev större, träden som skulle klättras i medan hönsen från parken spatserade i gräset nedanför. Högre och högre. Den stora gungan i lekparken nere vid v...

Somliga böcker man köper blir liggande olästa (jag skäms att säga hur många). Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt från 2011 är en. Så när jag läste en artikel om hur vi människor fattar våra beslut väcktes mitt intresse på nytt för Nobelpristagarens bästsäljare. Enligt Kahneman (och andra före honom) har vi människor två system för beslutsfattande: – Med system ett fattar vi magkänslebeslut, som vad vi ska äta till lunch eller vilken låt vi ska lyssna på – sådant som inte kräver så mycket eftertanke. Den typen av beslut kan vi hantera många av. System två innebär de större besluten, som om vi ska köpa en bostad, byta jobb och så vidare, förklarar psykologen som citeras i artikeln. Med system två , det som kräver mer eftertanke, är det så att människan inte klarar av att hantera mer än ett beslut åt gången, eftersom dessa tar tid att tänka igenom och kräver mycket energi. Det är därför det är svårt att genomföra en svår uppgift på jobbet om man samtidigt går runt och försök...

År 2018 är ett år vi sent ska glömma, sägs det i årskrönikorna på teve och i radio. Så också för mig och min familj, fast av helt andra skäl. Året inleddes med att vi skulle hjälpa Lenas faster i Uppsala att flytta. Flytten var planerad sedan länge, fastigheten skulle genomgå ett stambyte och Lena hade ordnat så att hennes faster skulle få en mindre lägenhet i porten intill. Fastern hade bott i huset sedan början av 1970-talet, ensam i en fyrarummare på närmare 120 m2 sedan 1992 då hennes make dog. Maken, vars arbetsrum stått orört i alla år, hade därtill ett omfattade bibliotek. Fastern, en älskvärd dam på närmare 90 år, hade i likhet med många i hennes generation haft svårt att göra sig av med saker (knappast en pryl hade blivit slängd sedan mannen dött). De sista åren hade situationen nog blivit henne en övermäktig. Hon har inga egna barn och Lena är närmaste anhörig. Att rensa, sortera, sälja och slänga krävde sin man och kvinna. Mitt i allt detta gick min mamma och la sig i en...

Några dagar innan nyår raderar jag mitt Facebook-konto. (Dvs Facebook insisterar på att ge mig en ”betänketid” på 30 dagar, så informationen försvinner inte förrän i slutet av januari. Förhoppningsvis.) Just nu känns det inte som någon större uppoffring. Min aktivitet har minskat gradvis det senaste året. På sex månader har jag knappt varit inne alls. Men varför detta drastiska steg? Först och främst, jag mår inte bra av Facebook. Sociala medier lockar fram mina sämsta sidor: jag slickar fåfängt i mig ”gillanden” och glada tillrop samtidigt som jag tar åt mig av och ältar negativa kommentarer; jag retar upp mig på dumheter och illvilligheter som folk sprider och kan, trots att jag borde veta bättre, inte låta bli att jämföra mitt liv med allt livsstilsskryt och slösar min tid på allt scrolla och läsa sånt jag inte valt. Dessutom vill jag inte längre bjuda det där företaget på all min personalia, intressen, gillanden osv. Kanske återkommer jag i begränsad omfattning någon gång i fra...