I morgon ska jag läggas in för operation. Ingen stor sak, men ändå ett ingrepp där jag kommer att vara nedsövd. Jag tänker att om jag aldrig vaknar upp ur narkosen gör det ju ingen skillnad för mig. Jag fortsätter ju bara att sova in i evigheten. Desto större skillnad för min familj, som inte längre har någon far, make, morfar eller farfar längre. Och med alla de konsekvenser en nära anhörigs död för med sig. Jag har heller inte, till skillnad mot en del andra, tänkt ut hur jag vill ha min begravning, lika lite som jag kan svara på frågor om favoritmusik eller favoritförfattare. Så många som betytt så mycket i olika skiften av livet.
Jag brukar säga att jag inte är rädd för att vara död. (Var fanns jag innan jag föddes?) Själva döendet däremot kan nog vara både smärtsamt eller en befrielse. Den unika genuppsättning som är min kommer att leva kvar i min efterkommande; konsekvenserna av mina handlingar, på gott och ont, kommer också att leva vidare i en generation eller två; och slutligen de molekyler som min kropp består av kommer att gå in i det eviga kretsloppet.
Men ändå. Att Jag Inte Skulle Finnas Längre? Finns det någon värre förolämpning mot den egocentrerade världsbild vi byggt tillvaron kring de senaste århundradena?
Vad gör man åt det då? frågar han retoriskt. Träning, värkstillande medicin och i den yttersta förlängningen operation, fortsätter han. Nittio av hundra brukar bli nöjda, fem upplever ingen större skillnad och fem kan till och med uppleva en försämring. Sen finns ju alltid risken för en infektion. Och, som gift med en läkare vet jag att det inte finns några riskfria operationer.
Jag förstår efter hans sakliga redogörelse att valet är mitt. Vi bestämmer att jag ska fortsätta träningen som jag påbörjat och återkomma efter nyår om jag inte upplevt någon förbättring. Hjälper sjukgymnastiken behövs ingen operation, och behöver jag opereras kommer jag att ha god hjälp av den muskelstyrka jag byggt upp.
För tolv år sedan fick jag lära mig att det också finns ”snälla bakterier”. Jag var redaktör för en bok om magen skriven av ett gäng entusiastiska KI-forskare som närmast ömsint talade om att vår mag-tarmkanal var fylld av närmare 1,5 kg av bakterier utan vilka vi inte skulle kunna smälta någon föda. Idag är begreppet på var mans läppar och vi översköljs av reklam om nyttiga bakterier.
Men, det finns några viktiga undantag från tankarna på den ”nyttiga smutsen”. Operativa ingrepp, när en kirurg skär upp vår kropp och går in i våra blodbanor, är ett sådant då kraven på hygien är orubbliga. Därför duschar jag mig mer än gärna två gånger med denna tvål. Två gånger till ska jag duscha mig i morgon innan operation.
Jag har följt Lena efter två höftledsoperationer: sett mödan den första tiden att röra sig, obekväma sittställningar, svårt att sova ordentligt och gå på toaletten, sprutorna med den blodförtunnande medicinen, starka smärtlindrande tabletter, sjukgymnastik morgon, middag, kväll. Och den succesiva mobiliseringen av kroppen. Det enda jag inte vet något om är smärtan, i muskulaturen och såret.
Diagnos enl ICD-10: M163 Annan dysplastisk koxartros
Operations- åtgärdskod: NFB39 Primär total höftledsplastik med hybridteknik
ZXA00 Höger sida
Operationsanteckning
Sidoläge. Rak lat. incision. Frilägger transglutealt. Luxerar och sågar bort ett stort och kraftigt artrosomvandlat caput. Acetabulum är rel. grund. Fräser till inre lamina och anpassar för en 54 mm RimFit cup. Tar upp förankringshål. Spolar rent. Cementerar cupen med kompressionsteknik lätt anteverterat. Femur prep. för en Corailstam nr 13. Slår ner en stam med standard off-set till stumt rotationsstabilt läge. Knackar på ett +5 mm huvud. Reponerar. God mekanik. Naroplösning i mjukdelarna som postop smärtlindring. Sluter gluteer och fascia lata med fortlöpande PDS. Vicryl subcutant. Staples i huden.
Postop. bedömn.Får belasta till smärtgränsen. Undvika aktiv abduktion första 6 veckorna. Postop rtg.
Jag brukar säga att jag inte är rädd för att vara död. (Var fanns jag innan jag föddes?) Själva döendet däremot kan nog vara både smärtsamt eller en befrielse. Den unika genuppsättning som är min kommer att leva kvar i min efterkommande; konsekvenserna av mina handlingar, på gott och ont, kommer också att leva vidare i en generation eller två; och slutligen de molekyler som min kropp består av kommer att gå in i det eviga kretsloppet.
Men ändå. Att Jag Inte Skulle Finnas Längre? Finns det någon värre förolämpning mot den egocentrerade världsbild vi byggt tillvaron kring de senaste århundradena?
3 mars 2019
*
Den mjukt energiske ortopeden vrider och bänder på mitt högerben. Innan jag haltar in i undersökningsrummet har han studerat röntgenbilderna. Inget av det jag berättat om min symtom motsäger hans diagnos: artros i höger höftled.Vad gör man åt det då? frågar han retoriskt. Träning, värkstillande medicin och i den yttersta förlängningen operation, fortsätter han. Nittio av hundra brukar bli nöjda, fem upplever ingen större skillnad och fem kan till och med uppleva en försämring. Sen finns ju alltid risken för en infektion. Och, som gift med en läkare vet jag att det inte finns några riskfria operationer.
Jag förstår efter hans sakliga redogörelse att valet är mitt. Vi bestämmer att jag ska fortsätta träningen som jag påbörjat och återkomma efter nyår om jag inte upplevt någon förbättring. Hjälper sjukgymnastiken behövs ingen operation, och behöver jag opereras kommer jag att ha god hjälp av den muskelstyrka jag byggt upp.
September 2018
*
Höftledsplastik. Ordet luktar i-landsproblem. Plastik. Skönhetsoperation. Hade jag levt för hundra år sedan hade jag fortsatt halta fram i tillvaron, svurit när jag tagit på skon, för att inte tala om strumpan på högerfoten. Med smärta böjer jag mig ned för att hjälpa något av barnbarnen. Och om hundra år kanske mina efterkommande får fortsätta halta fram om ingen fullgod ersättning för antibiotikan tagits fram. För så är det, stora delar av de framsteg som gjorts inom kirurgin har möjliggjorts tack vare den möjlighet att hindra infektion som antibiotikan skapat. Ett medel som vi nu är på väg att göra oanvändbart på grund av lättja, okunskap och kortsiktiga vinstintressen. Eller så kan vi hoppas på andra sätt att reparera kroppen än att skära upp den.*
Kvällen innan operation byter jag till rena lakan i sängen. Duschar omsorgsfullt två gånger med klorhexidinlösning innan jag går och lägger mig. (”Var särskilt noga med armhålor, navel, ljumskar och könsorgan.”) Hygien har blivit ett tvetydigt begrepp i takt med att vi blir allt renligare (unga människor duschar ibland flera gånger per dag). Därmed oskadliggör vi hudens naturliga bakterieförsvar (de s.k. antibakteriella peptiderna). Enligt den så kallade hygienhypotesen kan överdriven renlighet vara en orsak till astma och allergier. Vårt immunförsvar är anpassat till betydligt grövre angripare och börjar löpa amok om det har för lite att göra.För tolv år sedan fick jag lära mig att det också finns ”snälla bakterier”. Jag var redaktör för en bok om magen skriven av ett gäng entusiastiska KI-forskare som närmast ömsint talade om att vår mag-tarmkanal var fylld av närmare 1,5 kg av bakterier utan vilka vi inte skulle kunna smälta någon föda. Idag är begreppet på var mans läppar och vi översköljs av reklam om nyttiga bakterier.
Men, det finns några viktiga undantag från tankarna på den ”nyttiga smutsen”. Operativa ingrepp, när en kirurg skär upp vår kropp och går in i våra blodbanor, är ett sådant då kraven på hygien är orubbliga. Därför duschar jag mig mer än gärna två gånger med denna tvål. Två gånger till ska jag duscha mig i morgon innan operation.
*
Operationsdagens morgon vaknar jag klockan fem. Minns svagt livliga drömmar. Jag ligger kvar i sängen, har ingen lust att gå upp alltför tidigt. Så länge jag ligger kvar kan jag inbilla mig att det är en helt vanlig morgon. Nervös är jag ännu inte. Det är många år sedan jag opererade mig senast och jag vet ungefär vad som väntar fram till nersövningen. Och sedan, uppvaket, den första förvirringen: ”Vem är jag?”, ”Var är jag?”, illamåendet, kanske en och annan kräkning och huvudvärk, sen transport upp till avdelningen. De mödosamma stegen bort till toaletten osv.Jag har följt Lena efter två höftledsoperationer: sett mödan den första tiden att röra sig, obekväma sittställningar, svårt att sova ordentligt och gå på toaletten, sprutorna med den blodförtunnande medicinen, starka smärtlindrande tabletter, sjukgymnastik morgon, middag, kväll. Och den succesiva mobiliseringen av kroppen. Det enda jag inte vet något om är smärtan, i muskulaturen och såret.
*
Lena lämnar mig på sjukhuset klockan elva på måndagsförmiddagen. 24 timmar senare hämtar hon mig. Efter en vecka går jag min första promenad med kryckorna runt kvarteret. Allt har hittills gått över förväntan. Nu är det bara resten kvar.*
OperationDiagnos enl ICD-10: M163 Annan dysplastisk koxartros
Operations- åtgärdskod: NFB39 Primär total höftledsplastik med hybridteknik
ZXA00 Höger sida
Operationsanteckning
Sidoläge. Rak lat. incision. Frilägger transglutealt. Luxerar och sågar bort ett stort och kraftigt artrosomvandlat caput. Acetabulum är rel. grund. Fräser till inre lamina och anpassar för en 54 mm RimFit cup. Tar upp förankringshål. Spolar rent. Cementerar cupen med kompressionsteknik lätt anteverterat. Femur prep. för en Corailstam nr 13. Slår ner en stam med standard off-set till stumt rotationsstabilt läge. Knackar på ett +5 mm huvud. Reponerar. God mekanik. Naroplösning i mjukdelarna som postop smärtlindring. Sluter gluteer och fascia lata med fortlöpande PDS. Vicryl subcutant. Staples i huden.
Postop. bedömn.Får belasta till smärtgränsen. Undvika aktiv abduktion första 6 veckorna. Postop rtg.
 |
| Min ny följeslagare. |
*
konvalescens [-ʃɛʹns eller -sɛʹns] (senlat. convalesceʹntia, av latin convaleʹsco ’tillfriskna’, ’hämta sig’), konvalescensperiod, konvalescenstid, perioden närmast efter en sjukdoms akuta fas, dvs. efter det att man haft klara sjukdomssymtom. Konvalescenstiden är perioden för tillfrisknande före full återgång till normal livsföring. (Nationalencyklopedin)
Kommentarer