Fortsätt till huvudinnehåll

Intermezzo på ett tåg

Plötsligt vaknar jag. Det är kolsvart i kupén. Lena andas tungt i underslafen. Jag känner hur mörkret sluter sig om mig.

Vi har varit på resa i Europa med tåg ett par veckor. Det dansk-tyska tåg som skulle ta oss från Hamburg till Puttgarden och färjan vidare mot Danmark tidigare på dan har fått vända och ta en annan väg på grund av en olycka på spåret framför oss. När vi kommer till Malmö en och en halv timme försenade är all tågtrafik mellan Hässleholm och Höör inställd på grund av en nedriven kontaktledning.

Men nattåget vi ska med tar en annan väg och går enligt tidtabellen. Vi hinner ta en falafel ute på stan (vi är ju i Malmö). I den tysta vagnen har vi egen kupé. Det är skönt att krypa ner i överslafen. Tåget vaggar igång, jag ligger och tänker på resor jag gjort som grabb då jag åkte sovvagn med mina föräldrar till Lappland och till Schweiz, och somnar lugnt.

Men så vaknar jag alltså. Vagnen kränger. Mörkret känns inte längre varmt och omslutande. Jag vet inte längre vad som är upp och ned. Försöker andas lugnt i mörkret, men känner hur paniken kommer krypande. Till slut klättrar jag nerför stegen och går in på toaletten. Sitter en stund, men inte ens ljuset i den trånga kabinen lyckas lugna mig. Efter ett tag går jag ut i kupén och klättrar upp i sängen igen. Känslan av instängdhet kommer tillbaka. Jag tar till alla knep jag kan komma på: djupandas, föreställa mig att jag ligger på stranden på Gotland och lyssnar till vågskvalpet, tänka på semestern som varit, positiva minnen av tågresor jag gjort. Men när det känns som att taket sänker sig över mig brister allt, jag far upp och nerför stegen igen. Jag lyckas efter en stund och med stigande panik få upp dörren och kommer ut i den upplysta korridoren. Korridoren i sovvagnen känns trång den med. Knappt att två personer kan mötas. Men det är ljust.

Så småningom tröttnar jag på att stå i bara kalsonger och t-tröja och stirra ut i mörkret. När jag vänder mig om och ska öppna dörren till kupén inser jag att jag låst mig ute. För att öppna dörren krävs ett kort, ett litet plastkort som sitter i en hållare på väggen inne i kupén. Jag prövar att knacka på dörren (försiktigt för att inte väcka några av de andra passagerarna). Inget händer. Jag prövar igen och väser böjd mot dörren: ”Lena”. Ingen reaktion. Jag känner paniken stiga igen. Här står jag i bara underkläderna, ensam i korridoren på ett tåg, mitt i natten, förvisso i ett land där jag kan språket, men utan en människa i sikte. Jag vankar obeslutsamt fram och tillbaka. Ska jag försöka leta rätt på en konduktör? Var hittar jag honom eller henne? Vi sover i vagnen närmast loket. Ska jag traska halvklädd och barfota genom hela tåget för att hitta någon som kan släppa in mig i kupén? Minns jag ens vilket nummer våra platser har?

Sen känner jag något i handen. Mobiltelefonen! Av någon anledning har jag fått med mig telefonen ut. Välsignade apparat. Och äntligen tänker jag en vettig tanke. Jag prövar att ringa. Jag hör signalen inne i kupén. Efter en stund svarar Lena, tack och lov. Viskande förklarar jag läget. Hon förstår ingenting först, tror att jag ligger i överslafen och ringer till henne. Så småningom klarnar situationen, hon stiger upp och öppnar dörren.

Jag sitter en stund på sängkanten, vi pratar lite. Till slut klättrar jag upp i min säng och kryper ner under täcket. Den här gången behåller jag lampan tänd, och hänger en tröja över för att dämpa ljuset. Ligger vaken en stund, det känns inte behagligt men uthärdligt, och slumrar så småningom in. Väcks av en röst i högtalaren när vi närmar oss Flemingsberg. Avstigning på grund av banarbete och fortsatt färd med pendeltåg in till Stockholm City, där en överdådig hotellfrukost väntar alla sovvagnsresenärer på Scandic Continental.

Sovvagnskupé

Kommentarer

Eva H-L sa…
Alltid lika trevligt att läsa din blog, Tom. Även om din nattliga resa inte var speciellt trevlig för dig.
Kram Eva 🙋
Anonym sa…
Tack för den reserapporten. Jag har också prövat på tåg i Europa förra sommaren och nyligen då stoppet i Hässleholm strulade till det. Du Tom råkade ut för samma sak och dessutom ett stopp vid Rödby. Just sådana incidenter gör att tåg inte känns så tryggt trots alla sina andra fördelar. Nu är jag nyfiken på hur ofta du råkade ut för den typ av avbrott under dina tre veckor.
Tom Carlson sa…
Staffan. Vi lärde oss att det inte bara är i Sverige som tågen är försenade. I Tyskland var det regel 10-30 minuters förseningar pga av banarbeten, lokfel etc redan vid ankomst, förseningar som lätt växte under resans gång etc. Det tyska ingenjörskonsten är inte vad den en gång varit (Berlins nya flygplats!). Men DB:s service desto snabbare och bättre vid ombokningar. Italien var något bättre. Och Schweiz, som aldrig nedprioriterat tågen som övriga Europa, var exemplariskt (när inte tågen kom från Tyskland).
Men vi hade ingen brådska och lärde oss snabbt att avsätta god tid för tågbyten (gärna en timme, så hinner man gå på toaletten och kanske handla något, och hitta sitt tåg och plattform). Och samtidigt som kontakledningen föll i Hässleholm, satt 2000 resenärer fast på Mallorca pga strul med flyget. Det är inte bara järnvägen som har problem i ett Europa där människor reser allt mer.

Och ska tåget bli ett seriöst alternativ för resor ut i Europa och inte bara för tågluffare med gott om tid, måste sträckan Köpenhamn--Hamburg rustas upp. Idag är den ett skämt, inget har ändrats sedan jag åkte där med mina föräldrar på 60-talet. Korta dieseltåg (typ förlängd rälsbuss) på enkelspår (!), färjan Rödby-Puttgarden. Men det lär vara på gång. I Danmark bygger man nu ut dubbelspår och elektrifierar sträckan. Bussar (snabba) ersatte på sträckan Rödby-Köpenhamn. Och en bro är planerad med dubbelspår på tyska sidan.

Men tågbolagen i Tyskland och Italien har utmärkta appar där man kan kolla tider, boka platsbiljetter och se förseningar. Utmärkt komplement till Interrails Railplanner-app med tågtider för hela Europa.
Unknown sa…
Haha tänk vad en bricka kan vara avgörande.
Unknown sa…
En kvav sovvagnskupé. Är det verkligen där och så "esprit des escaliers" ska sluta?

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...