Fortsätt till huvudinnehåll

Intermezzo på ett tåg

Plötsligt vaknar jag. Det är kolsvart i kupén. Lena andas tungt i underslafen. Jag känner hur mörkret sluter sig om mig.

Vi har varit på resa i Europa med tåg ett par veckor. Det dansk-tyska tåg som skulle ta oss från Hamburg till Puttgarden och färjan vidare mot Danmark tidigare på dan har fått vända och ta en annan väg på grund av en olycka på spåret framför oss. När vi kommer till Malmö en och en halv timme försenade är all tågtrafik mellan Hässleholm och Höör inställd på grund av en nedriven kontaktledning.

Men nattåget vi ska med tar en annan väg och går enligt tidtabellen. Vi hinner ta en falafel ute på stan (vi är ju i Malmö). I den tysta vagnen har vi egen kupé. Det är skönt att krypa ner i överslafen. Tåget vaggar igång, jag ligger och tänker på resor jag gjort som grabb då jag åkte sovvagn med mina föräldrar till Lappland och till Schweiz, och somnar lugnt.

Men så vaknar jag alltså. Vagnen kränger. Mörkret känns inte längre varmt och omslutande. Jag vet inte längre vad som är upp och ned. Försöker andas lugnt i mörkret, men känner hur paniken kommer krypande. Till slut klättrar jag nerför stegen och går in på toaletten. Sitter en stund, men inte ens ljuset i den trånga kabinen lyckas lugna mig. Efter ett tag går jag ut i kupén och klättrar upp i sängen igen. Känslan av instängdhet kommer tillbaka. Jag tar till alla knep jag kan komma på: djupandas, föreställa mig att jag ligger på stranden på Gotland och lyssnar till vågskvalpet, tänka på semestern som varit, positiva minnen av tågresor jag gjort. Men när det känns som att taket sänker sig över mig brister allt, jag far upp och nerför stegen igen. Jag lyckas efter en stund och med stigande panik få upp dörren och kommer ut i den upplysta korridoren. Korridoren i sovvagnen känns trång den med. Knappt att två personer kan mötas. Men det är ljust.

Så småningom tröttnar jag på att stå i bara kalsonger och t-tröja och stirra ut i mörkret. När jag vänder mig om och ska öppna dörren till kupén inser jag att jag låst mig ute. För att öppna dörren krävs ett kort, ett litet plastkort som sitter i en hållare på väggen inne i kupén. Jag prövar att knacka på dörren (försiktigt för att inte väcka några av de andra passagerarna). Inget händer. Jag prövar igen och väser böjd mot dörren: ”Lena”. Ingen reaktion. Jag känner paniken stiga igen. Här står jag i bara underkläderna, ensam i korridoren på ett tåg, mitt i natten, förvisso i ett land där jag kan språket, men utan en människa i sikte. Jag vankar obeslutsamt fram och tillbaka. Ska jag försöka leta rätt på en konduktör? Var hittar jag honom eller henne? Vi sover i vagnen närmast loket. Ska jag traska halvklädd och barfota genom hela tåget för att hitta någon som kan släppa in mig i kupén? Minns jag ens vilket nummer våra platser har?

Sen känner jag något i handen. Mobiltelefonen! Av någon anledning har jag fått med mig telefonen ut. Välsignade apparat. Och äntligen tänker jag en vettig tanke. Jag prövar att ringa. Jag hör signalen inne i kupén. Efter en stund svarar Lena, tack och lov. Viskande förklarar jag läget. Hon förstår ingenting först, tror att jag ligger i överslafen och ringer till henne. Så småningom klarnar situationen, hon stiger upp och öppnar dörren.

Jag sitter en stund på sängkanten, vi pratar lite. Till slut klättrar jag upp i min säng och kryper ner under täcket. Den här gången behåller jag lampan tänd, och hänger en tröja över för att dämpa ljuset. Ligger vaken en stund, det känns inte behagligt men uthärdligt, och slumrar så småningom in. Väcks av en röst i högtalaren när vi närmar oss Flemingsberg. Avstigning på grund av banarbete och fortsatt färd med pendeltåg in till Stockholm City, där en överdådig hotellfrukost väntar alla sovvagnsresenärer på Scandic Continental.

Sovvagnskupé

Kommentarer

Eva H-L sa…
Alltid lika trevligt att läsa din blog, Tom. Även om din nattliga resa inte var speciellt trevlig för dig.
Kram Eva 🙋
Anonym sa…
Tack för den reserapporten. Jag har också prövat på tåg i Europa förra sommaren och nyligen då stoppet i Hässleholm strulade till det. Du Tom råkade ut för samma sak och dessutom ett stopp vid Rödby. Just sådana incidenter gör att tåg inte känns så tryggt trots alla sina andra fördelar. Nu är jag nyfiken på hur ofta du råkade ut för den typ av avbrott under dina tre veckor.
Tom Carlson sa…
Staffan. Vi lärde oss att det inte bara är i Sverige som tågen är försenade. I Tyskland var det regel 10-30 minuters förseningar pga av banarbeten, lokfel etc redan vid ankomst, förseningar som lätt växte under resans gång etc. Det tyska ingenjörskonsten är inte vad den en gång varit (Berlins nya flygplats!). Men DB:s service desto snabbare och bättre vid ombokningar. Italien var något bättre. Och Schweiz, som aldrig nedprioriterat tågen som övriga Europa, var exemplariskt (när inte tågen kom från Tyskland).
Men vi hade ingen brådska och lärde oss snabbt att avsätta god tid för tågbyten (gärna en timme, så hinner man gå på toaletten och kanske handla något, och hitta sitt tåg och plattform). Och samtidigt som kontakledningen föll i Hässleholm, satt 2000 resenärer fast på Mallorca pga strul med flyget. Det är inte bara järnvägen som har problem i ett Europa där människor reser allt mer.

Och ska tåget bli ett seriöst alternativ för resor ut i Europa och inte bara för tågluffare med gott om tid, måste sträckan Köpenhamn--Hamburg rustas upp. Idag är den ett skämt, inget har ändrats sedan jag åkte där med mina föräldrar på 60-talet. Korta dieseltåg (typ förlängd rälsbuss) på enkelspår (!), färjan Rödby-Puttgarden. Men det lär vara på gång. I Danmark bygger man nu ut dubbelspår och elektrifierar sträckan. Bussar (snabba) ersatte på sträckan Rödby-Köpenhamn. Och en bro är planerad med dubbelspår på tyska sidan.

Men tågbolagen i Tyskland och Italien har utmärkta appar där man kan kolla tider, boka platsbiljetter och se förseningar. Utmärkt komplement till Interrails Railplanner-app med tågtider för hela Europa.
Unknown sa…
Haha tänk vad en bricka kan vara avgörande.
Unknown sa…
En kvav sovvagnskupé. Är det verkligen där och så "esprit des escaliers" ska sluta?

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...