Intermezzo på ett tåg

Plötsligt vaknar jag. Det är kolsvart i kupén. Lena andas tungt i underslafen. Jag känner hur mörkret sluter sig om mig.

Vi har varit på resa i Europa med tåg ett par veckor. Det dansk-tyska tåg som skulle ta oss från Hamburg till Puttgarden och färjan vidare mot Danmark tidigare på dan har fått vända och ta en annan väg på grund av en olycka på spåret framför oss. När vi kommer till Malmö en och en halv timme försenade är all tågtrafik mellan Hässleholm och Höör inställd på grund av en nedriven kontaktledning.

Men nattåget vi ska med tar en annan väg och går enligt tidtabellen. Vi hinner ta en falafel ute på stan (vi är ju i Malmö). I den tysta vagnen har vi egen kupé. Det är skönt att krypa ner i överslafen. Tåget vaggar igång, jag ligger och tänker på resor jag gjort som grabb då jag åkte sovvagn med mina föräldrar till Lappland och till Schweiz, och somnar lugnt.

Men så vaknar jag alltså. Vagnen kränger. Mörkret känns inte längre varmt och omslutande. Jag vet inte längre vad som är upp och ned. Försöker andas lugnt i mörkret, men känner hur paniken kommer krypande. Till slut klättrar jag nerför stegen och går in på toaletten. Sitter en stund, men inte ens ljuset i den trånga kabinen lyckas lugna mig. Efter ett tag går jag ut i kupén och klättrar upp i sängen igen. Känslan av instängdhet kommer tillbaka. Jag tar till alla knep jag kan komma på: djupandas, föreställa mig att jag ligger på stranden på Gotland och lyssnar till vågskvalpet, tänka på semestern som varit, positiva minnen av tågresor jag gjort. Men när det känns som att taket sänker sig över mig brister allt, jag far upp och nerför stegen igen. Jag lyckas efter en stund och med stigande panik få upp dörren och kommer ut i den upplysta korridoren. Korridoren i sovvagnen känns trång den med. Knappt att två personer kan mötas. Men det är ljust.

Så småningom tröttnar jag på att stå i bara kalsonger och t-tröja och stirra ut i mörkret. När jag vänder mig om och ska öppna dörren till kupén inser jag att jag låst mig ute. För att öppna dörren krävs ett kort, ett litet plastkort som sitter i en hållare på väggen inne i kupén. Jag prövar att knacka på dörren (försiktigt för att inte väcka några av de andra passagerarna). Inget händer. Jag prövar igen och väser böjd mot dörren: ”Lena”. Ingen reaktion. Jag känner paniken stiga igen. Här står jag i bara underkläderna, ensam i korridoren på ett tåg, mitt i natten, förvisso i ett land där jag kan språket, men utan en människa i sikte. Jag vankar obeslutsamt fram och tillbaka. Ska jag försöka leta rätt på en konduktör? Var hittar jag honom eller henne? Vi sover i vagnen närmast loket. Ska jag traska halvklädd och barfota genom hela tåget för att hitta någon som kan släppa in mig i kupén? Minns jag ens vilket nummer våra platser har?

Sen känner jag något i handen. Mobiltelefonen! Av någon anledning har jag fått med mig telefonen ut. Välsignade apparat. Och äntligen tänker jag en vettig tanke. Jag prövar att ringa. Jag hör signalen inne i kupén. Efter en stund svarar Lena, tack och lov. Viskande förklarar jag läget. Hon förstår ingenting först, tror att jag ligger i överslafen och ringer till henne. Så småningom klarnar situationen, hon stiger upp och öppnar dörren.

Jag sitter en stund på sängkanten, vi pratar lite. Till slut klättrar jag upp i min säng och kryper ner under täcket. Den här gången behåller jag lampan tänd, och hänger en tröja över för att dämpa ljuset. Ligger vaken en stund, det känns inte behagligt men uthärdligt, och slumrar så småningom in. Väcks av en röst i högtalaren när vi närmar oss Flemingsberg. Avstigning på grund av banarbete och fortsatt färd med pendeltåg in till Stockholm City, där en överdådig hotellfrukost väntar alla sovvagnsresenärer på Scandic Continental.

Sovvagnskupé