Fortsätt till huvudinnehåll

Idag skulle min far ha fyllt 90 år

Idag skulle min far ha fyllt 90 år om inte mörkret sänkt sig över honom långt tidigare. Generna fanns där, båda hans föräldrar, min farmor och farfar, blev långt över 90. Men livet ville annorlunda; hans kvarlämnade dagböcker vittnar om längtan efter något annat än livet som tjänsteman på avdelningen för prissättningen av motordelar på Scania-Vabis i Södertälje. Livets svarta ironi, han som avskydde bilar och aldrig skaffade körkort i bilismens förlovade land: Folkhemmet. Varje morgon gick han upp, långt före oss andra, kokade sin gröt och gick eller cyklade sedan från Årsta till Södra station och tåget till Södertälje, med medhavd bok eller tidning. Varje morgon låg det en lapp med en liten hälsning eller dagsreflektion i tandborstmuggen.

Nej, livet ville inte att han fick bli den skrivande, läsande och drömmande människa han nog innerst inne ville. Men insändare blev det, mest mot alla bilvägar och broar som byggdes under rekordåren.
På äldre dagar när alkoholen tagit honom i sitt grepp återkom han gång på gång till hur en lärarinna en gång gjort sig lustig över en uppsats han skrivit i folkskolan:
”Med ett raskt kliv förflyttar vi oss så till Nordiska museet på Djurgården”, hade han skrivit.
”Jag skulle vilja se Stig ta ett raskt kliv från Strandvägen till Djurgården”, sa hon, kärringen. Skratt i klassen.
Så knäcker man en känslig själ.

Men inget kunde hindra honom från att föra intresset för musik och litteratur vidare till mig. Långt efter att jag lärt mig läsa kunde han fortfarande ligga bredvid mig i sängen på kvällarna och läsa högt ur någon bok. På lantstället i Vagnhärad hade vi högläsning när mörkret sänkt sig ute. På söndagarna gick vi långa skogspromenader. Han först, jag och min mor efter i gummistövlar.

När jag kom i tonåren följdes vi åt till biblioteket i Årsta, gick på konserter med Jan Johansson och andra av tidens storheter inom jazzen. Det var också han som visade mig vägen till den moderna 60-talslitteraturen med namn som PC Jersild, Stig Claesson, Sven Delblanc, Sven Lindqvist och Jan Myrdal (idel män, men Marianne Höök vet jag att han uppskattade).
Jag lärde mig också att en riktig karl tvättar sina skjortor och strumpor själv. Och när min bror föddes (jag var 16 år då) bytte han blöjor och vyssade till sömns lika mycket som någon annan. Långt in på kvällen kunde han dansa med den nyfödde i famnen till Frank Sinatra, Count Baisse eller Lars Gulin. Han älskade för övrigt att dansa.

Sista kvällen han levde satt jag på hans sjukrum på Dalens sjukhus och spelade en kassett med Lars Gulin som jag tagit med. Dagen efter var han borta.

Jag fick aldrig säga hur mycket han betytt för mig, därtill var hans sista decennier alltför mörka. Beröm och uppskattning klarade han inte heller; det var som om han inte ens för sig själv kunde erkänna att han kunde betyda något för någon annan. Och jag fick honom aldrig att gå med i någon Vietnam-demonstration. Någon kollektiv varelse var han inte. Snarare ekelöfsk i sin tro på den ensamma människan.

Kommentarer

Per H sa…
Fina och varma ord om Stickan. Var med i Blåsut och firade både 50 och 60.
Tom Carlson sa…
Tack! Det skulle vara kul att ses och fika någon dag. Hör av dig på mejlen i så fall Tom
Per H sa…
Absolut. Mycket borta närmaste tiden. Men någon gång i nästa vecka, ti-sö. Har jag din mejl? Min är holmerper@gmail.com

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...