Fortsätt till huvudinnehåll

Mitt 2014

2014 var året då
… rysskräcken åter fick grepp om vårt land och allt som hänt i världen de senaste tjugo åren var glömt
… epitet som ”putinkramare” var bland de snällare alla som höll sig skeptiska till den nya kalla krigs-andan fick sig påklistrade
… Nato-vännerna vädrade morgonluft och vi höll på att bli slagfält åt organisationen bakvägen innan den nya regeringen trädde till
… militären sade sig ha bevis på trolig undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Allt offentliggjordes, utom bevisen som var hemliga
… Israel än en gång visade att man kan göra vad man vill, när man vill och hur man vill med palestinierna, inte minst i Gaza, utan annat än pliktskyldiga avståndstaganden från västvärlden
… Glenn Greenwalds bok om Erik Snowden och NSA:s avlyssningar (Storebror ser dig) möttes med förströdda kommentarer innan mediekören åter vände uppmärksamheten österut och åt söder
… Stefan Löfven lurade skjortan av oppositionen genom decemberöverenskommelsen. Eller: ”En sådan seger till, och jag är förlorad!”?
… socialdemokratin lämnade walkover i frågan om de bolag som riskerar skattebetalarnas pengar inom den offentliga välfärden
… Sverigedemokraterna blev den idealiske fienden som alla (minus 13 procent) kunde ta avstånd från
… Sverige fick en kulturminister som förklarade att hon kunde peka med hela handen, oklart vart eftersom hon saknade både kulturellt intresse och erfarenhet av politiskt arbete
… jag hade fler jobbuppdrag än på många år, men fortfarande bara vet vad jag ska göra de närmaste två månaderna
… jag ryckte upp mig och började skriva något varje dag, på bloggen och annorstädes
… jag under stor tvekan aktiverade mitt gamla Facebookkonto och fann att sociala medier lockar fram mina sämsta sidor (”hur många gillar det här inlägget?”, ”har det kommit några kommentarer än?”) i ett flöde lika mättande som en bamsepåse med potatischips. Jag funderar vidare på hur jag ska göra 2015
… Lena fyllde 65 år och vi bestämde oss för att fortsätta vara särbor, i Visby och Stockholm
… jag fick anledning till en nattlig promenad
… jag såg inledningen till en ny vänskap och återupptog en gammal
… jag deltog i arbetet med att genomföra Världsfilosofidagen på ABF-huset i Stockholm. Kan avlyssnas i radions Filosofiska rummet
… yngsta barnbarnet, drygt ett år, började utveckla en egen kraftfull personlighet
… vi fick veta att sonen och hans fru väntade ytterligare ett barn
… jag varje vecka lärde mig något nytt om sonen på hans och Manne Forsberg Pappapodden
… mina nattliga drömmar fortsatte att handla om huset där vi en gång bodde, ständigt på väg att flytta, oförberett, oplanerat. Någon därinne försöker säga mig nåt
… min löpning hackade (två steg framåt, ett steg bakåt) och aktualiserade problem jag haft under många år i ljumske och lår. Morgonpromenaderna blev desto viktigare
… jag läste Stoner men inte Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt
… Tomas Lappalainens bok Mellan 55 och 60 fick mig att reflektera över min inställning till ålder
Expeditionen en kärlekshistoria var årets överraskning. Vackert formgiven och skriven med passion
… Johan Svedjedal äreräddade 1960- och 70-talslitteraturen (Ner med allt)
Välfärdsfabriken och Den stora omvandlingen var två reportageböcker som ställde berättigade frågor om vad vi gör med våra gemensamma resurser och de som arbetar med dessa
… boken Pillerparadoxen inte utlöste den debatt om psykiatrin vårt land så väl behöver, efter Olle Svennings slakt på boken och dess författare i Aftonbladet
… Norstedts förlag fick kalla fötter och drog tillbaka biografin över Jan Guillou på grund av några sakfel, dock inte var värre än att boken kunde ges ut på annat förlag efter några korrigeringar
… Birgitta Stenberg dog och Bodil Malmsten återupptog sin blogg
… Ulf Lundell började blogga
… jag hann läsa Egenmäktigt förfarande innan den stora debatten om Hugo Rask brakade loss
… Mia Berner fina skildring av sin uppväxt (Tretton) fick svensk översättning
… jag såg True detective, danska Arvingarna och Kristina Lugns bokcirkel på tv
… jag fortsatte att se Vetenskapens värld, Veckans brott och K Special, men inte Babel och Kobra
*
2015 är året då frilansarvodena femdubblas, Natos ledning drar sig till minnes Kubakrisen och inser det oförnuftiga i att parkera baser runtom Rysslands gränser. Mäktiga klaner på arabiska halvön upphör med sitt bistånd till IS och andra terrorgrupper, USA bestämmer sig för att skänka lika mycket till återuppbyggnad som krigen kostat i Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen. Krim får en särskild ställning liknande Ålands. Trojkan inom EU inser behovet av omfattande offentliga investeringar för att få fart på de europeiska ekonomierna. Den svenska skolan förstatligas och sjukvården får ett relevant ersättningssystem. Vi får lagstadgad sextimmarsdag och pensionsåldern höjs till 70 år, ränteavdragen fasas ut och ersätts av subventionerat nybyggande av hyresrätter.Allt detta leder till att arbetslösheten sjunker till under 3 procent och invandrarna integreras. Gott nytt 2015!

Kommentarer

Tom Carlson sa…
En bekant, väl insatt i skolfrågorna replikerade på min vision inför 2015:

Tom
En invändning till ditt resonemang beträffande skolan. Jag var ingen vän av kommunaliseringen men har aldrig fallit för föreställningen att staten skulle ha en bättre skolsyn än kommunerna. Vem är staten och vem är kommunerna? Skolans problem bottnar i en outvecklad skolsyn hos medborgarna: Vad är en skola? Också en radikal vänster struntar i att söka besvara den frågan och nöjer sig med att ha rätt utan att inse att man måste utveckla den teoretiska grunden för sin åsikt om man ska kunna påverka andra.

Jag svarade:

Hej XXX,

min uppfattning (som jag delvis hämtat från dina böcker och artiklar) är att utbildningen är en nationell angelägenhet, och inte kan hänföras till kommuners och föräldrars godtycke. Ett samlat huvudmannaskap tycker jag är en förutsättning för de förändringar som behövs. Den radikala vänstern pekar på många problem i skolan, men saknar dessvärre helt svar.

God fortsättning

Tom
Liknelsen Åland - Krim haltar lite. Sant är att vad Ryssland gjorde 2014 var så gott som en kopia av vad Sverige gjorde 1918. Men Sverige backade ut efter finländska och internationella protester. Till slut garanterades Åland en slag autonomi av Nationernas Förbund.

Men då hade ”de vita” sedan länge segrat i Finland, ja redan när Sverige drog sig tillbaka från Åland stod det klart att Finland inte skulle bli ”bolsjevistiskt”. Förhållandet mellan Sverige och Finland 1918-23 var inte det bästa, men klart bättre än mellan Ryssland och dagens Ukraina.

Men antag att ”de röda” segrat i Finland? Då hade relationerna mer kommit att likna dagens rysk-ukrainska. Hade då Sverige dragit sig bort från denna militära styrke- och nyckelposition? Hade det funnits någon internationell opinion för att Sverige skulle göra det?

Åland garanterades som sagt en slag autonomi av Nationernas Förbund. Men hur skulle dagens FN kunna göra något liknande när det inte kan uppfylla andra löften., t.ex. till palestinierna? En resolution om Krim under FN:s ”beskydd” skulle inte anses vara värt pappret det var skrivet på och inte det minsta avskräcka USA och NATO från en ”befrielseaktion”.
Tom Carlson sa…
Diskussionen om skolan avslutades med följande mejl från min bekant:
Problemet med skoldiskussionen är att den som debatterar talar om skilda ting. Huvudmannaskapet - om man med det avser den nivå där lärarna anställs kan såvitt jag kan bedöma gärna vara lokalt/kommunalt, men regelsystemet bör vara enhetligt/statligt. Och kommunaliseringsivrarna, som vann, ville bestämma över skolans innehåll - de nöjde sig inte med anställningsansvaret. Lärarförbundet gav förutsättningen för kommunaliseringen och Lärarnas Riksförbund, som organiserade ämneslärarna, förlorade. Och priset var att en lärare blev en lärare blev en lärare. Hade man en lärarbehörighet fick man undervisa i alla ämnen, vilket självfallet var snurrigt.
Gör nog en annan bedömning än din bekant när det gäller skolans huvudmannaskap. Makten som följde med att lärarnas lönepengar gavs åt kommunerna har varit förödande för skolan. Det skulle vara till stor hjälp för att lyfta läraryrket igen om staten återtog de pengarna. Skolan (och lärarna) är (borde betraktas som) en riksangelägenhet. Om man sedan kallar det ett "förstatligande" eller något annat är egalt.

Men problemen med friskolor och fritt skolval består oavsett hur man hanterar lärarlönepengarna.
Anonym sa…
Kommunaliseringen har nog gjort mindre skada än tillkomsten av friskolor; själva poängen med den senare var ju att möjliggöra segregation, låt vara i teorin segregation ifråga om pedagogiska metoder (vilket många lärare trodde var avsikten). I stället var det den sociala segregationen som blev den som gepmfördes i parktiken.
Hans M Gabrielson sa…
Tom,
Din optimistiska vision för 2015 har inte fått den bästa av starter. Jag tänker på attentatet mot Charlie Hebdo i Paris. Mitt under spekulationerna om islamistiska gärningspersoner (IS, al Quaida etc) är det nog klokt att även tänka i andra riktningar. Noteras bör att Charlie Hebdo förutom muslimer också angripit katoliker, judar och Front National. Inte minst mot bakgrund mot vad som i skrivande stund är känt om förövarnas Modus Operandi - kännedom om lokalerna och tidpunkt för redaktionsmötet samt ett kallblodigt, professionellt beteende - kan åtminstone jag för närvarande inte utesluta militärer eller elitpoliser, möjligen med Breivik-liknande världsbilder. En spänningens strategi från höger, avsedd att spä på islamofobin således. Frågan är nu om Hollande och hans inrikesministerium kan/vill tänka i fler än en riktning. Nej, detta är verkligen ingen bra start på 2015...

Hans M Gabrielson

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...