Tankar i trappen

Jag äter lunch med vännen E. Duktig fotograf i en berättande tradition med lång erfarenhet av yrket. Under senare år har uppdragen minskat; tidningar läggs ner och slås samman, alltfler journalister tar över fotograferandet och resten fylls med ”gratisbilder”. Men hon har ingen brist på idéer och har gjort flera böcker tillsammans med skrivande journalister. Så händer detta att de förlag hon kontaktar kräver i stort sett fullständig finansiering innan de säger ja till ett projekt. Och det är upphovsmännen (fotografen och journalisten) som ska stå för fiolerna, i form av tryckningsbidrag, garanterad upplaga, fixa samutgivning osv. När jag sedan tittar i en av böckerna hon gjort – om kulturhus i Sverige – kan jag se hur förlaget (med inriktning på arkitektur) slarvat i detaljerna: bristfällig korrekturläsning, tveksam ombrytning osv. Då inställer sig frågan, behöver vi förlagen? Till förläggeriet räknas traditionellt att redaktionellt bearbeta, formge, marknadsföra, distribuera böcke...

Midsommar. Ljus. Glädje. Vemod. Mest vemod faktiskt. Så annorlunda mot vintersolståndet, då vi i det djupaste mörker firar ljusets återkomst eller vårdagjämningen, de iransktalande folkens (perser, afghaner, balucher, pashtuner, tadzjiker, zazaer och azerer m.fl. .) nyårsdag ( nouruz , kurdernas newroz ) då man firar våren och att solen nu segrat över natten och mörkret. Här, vid midsommar, firar vi förvisso solen, fruktbarheten och ljuset. Men så händer det. I skymningen packar näktergalen på Årsta holmar, koltrasten på hustaket mittemot och alla de andra i vårens orkester ihop sina instrument och lämnar estraden för den här gången. Nere vid stranden börjar flyttfåglarna röra på sig, blicka oroligt mot söder. Försommarens blomsterprakt bleknar så sakta. Men än blommar det någon månad till Liv och död. Allt rymmer sin motsats. Vi spelar ”midsommarbandet”, det blandband (nu som spellista) vännen A.S. satte samman till midsommarfirandet i Tiveden för mer än 20 år sedan. Jag hör ...

En kväll ensam i stan börjar jag städa bokhyllor, den med svensk skönlitteratur. Osorterad sedan jag packade upp den vid flytten. Alla har sina system, jag föredrar bokstavsordning efter författarnamn. Vill kunna hitta den bok jag söker snabbt när jag behöver den. Jag håller på hela helgen. Hittar en och annan favorit som jag glömt, ser att jag lånat ut andra som jag plötsligt saknar. Många författarskap med början i ett samhällstillvänt 1950-och 60-tal, mest män (Delbanc, Ehnmark, Forssell, Lars Gustafsson, Sven Lindqvist, Myrdal, Rådström). Arbetarförfattarna tar stort utrymme, Ivar Lo främst vars passionsnoveller återuppväckte mitt intresse för honom på 70-talet. Strindberg står bland klassikerna på en annan hylla. Kvinnorna mer enstaka stora läsupplevelser, sällan hela författarskap. Men där finns förstås Elsie Johansson, Moa M och Bodil Malmsten. Ett annat system vore att sortera efter årtal, se vilka böcker som kom ut ut under samma period, samtida författarskap. Se mönster i t...

Jag springer längs ringmuren, tar det lugnt hela den långa branten upp mot Norderport. Leifs ord i mina öron: ”Oförändrad puls”, ”Spring så att du skulle kunna småprata längs vägen.” Hjärta, lungor, senor, muskler, leder, allt måste vänja sig vid belastningen. För första gången tar jag mig hela vägen upp utan att behöva stanna. På rakan förbi Öster och busstationen tänker jag på fotisättningen och att hålla högerknäet rakt, inte vinkla inåt, släpper på i backen utför vid gamla lotsstationen. Håller igen lite i hamnen där segelbåtarna börjar samlas. Vid Kruttornet är jag framme. Prick 4 kilometer. Förunderligt, knappt en minut sämre än för ett år sedan då jag tog i så att jag blev blå. Dagen efter, som vanligt, känner jag av vad, lår och ljumske i högerbenet. ”Det får du räkna med till en början”, har han sagt. Leif, min ovärderliga fysioterapeut.

Min svägerska berättar att man byggt om på apoteket där hon jobbar. Mer hudvård och skönhetsprodukter. – Åh, har det blivit taxfree här? frågar de luttrade kunderna på jakt efter värktabletter och magsårsmedicin. Man har alltså byggt om. Inga stolar till de kunder som väntar på att bli expedierade. Personalen protesterar när de ser ritningarna. Nej, kunderna ska cirkulera i butiken medan de väntar, säger de ansvariga. Lockas att impulsköpa andra produkter. – Men de 80-åriga tanterna med värkande ben som väntar på ska de om också cirkulera? frågar personalen. – Då får ni skriva en internrapport. Ombyggnaden blir färdig. Klagomålen kommer. Rapporter skrivs. Och efter fjorton dagar är nya stolar beställda. Men för att få plats med dem är man tvungen att möblera om i den nu inte helt optimala butiken. Andra runt middagsbordet där vi sitter, fyller på med berättelser om apotek med en enda stol där kunderna cirkulerar som rovdjur runt denna, i väntan på att den ska bli ledig. Andra ...

Jag har alltid cyklat. Född och uppvuxen i Stockholm var cykeln det naturliga fortskaffningsmedlet att upptäcka staden . Sen, när vi sålde huset och flyttade närmare stan, kom cykeln fram igen. Nu har jag cyklat i tio år. Men med allt större tvekan för varje år. Inte för bilarna, dem ser och hör jag för det mesta, även om jag kan svära över en och annan idiot som parkerar i cykelbanan eller kör ut och blockerar färdvägen. Nej, det är fotgängare som går i bredd och vinglar ut i cykelbanan, men framför allt andra cyklister som väcker till lika delar rädsla och vrede. Cyklister som håller motorvägsfart på cykelbanan eller bland barnvagnar, fotgängare och hundar längs Årstaviken. Jag ska inte kasta första stenen, har själv drabbats av tunnelseende och svurit över alla som vinglar i vägen, tills Lena ropat bakifrån och undrat hur jag kör. Det brukar heta att Stockholm till skillnad mot städer som Köpenhamn och Amsterdam saknar cykelkultur. Men det är bara att beskriva symtomen. Jag min...

Vännen S. skriver en kväll och undrar om jag kunnat läsa Lena Andersson Egenmäktigt förfarande efter det jag skrev : Många bottnar och många åsikter. Helt beroende på den som läser och var läsaren befinner sig i livet. Vore roligt att prata om den med dig då jag endast talat med kvinnor hittills! Jag svarar påföljande dag: Den bekom mig inte särskilt mycket, dessvärre. Först tänkte jag att läsningen förstördes av de rykten jag hört. Jag såg bara författaren och den store X framför mig, med all respekt för hans arbeten en av de minst attraktiva personer jag kan tänka mig. (Sen har jag hört av bekanta till författaren att hon i och för sig haft ett förhållande med honom, men att romanen handlar om en helt annan relation, osagt med vem.) Men, jag har ju läst andra böcker där jag vetat ett och annat om personerna ( En dåres försvarstal , Den allvarsamma leken , Maj – en kärlek och många fler), böcker som berört mig. Så då undrar jag, är det svårt för en man att leva sig in i en kvin...

Jag vaknar i en dröm. Klockan är fem på morgonen. Vännen G. har suttit vid ett bord och gråtit. Han har just blivit blåst på ett jobb, där en uppenbarligen okunnig uppdragsgivare, efter att ha ändrat sig gång på gång, till slut tackat nej till hans sista förslag. Han är förkrossad, visar mig alla alternativ han gjort och vad han visade upp när han fick uppdraget. Nu har han och hans firma inga jobb längre. Dessförinnan har han och jag åkt bil genom staden. Vid Odenplan byter vi till tunnelbana. Jag har burit på några kassar, en med vin och sprit i, en med skräp som jag slänger i en papperskorg. Hemma i lägenheten på Ringvägen pågår en bjudning. Jag känner igen ungarna och några av deras kompisar. En flicka har hittat en hög med videoband i ett skåp och viftar lyckligt med en av sin ungdoms favoriter. Det är när alla har gått som jag hittar G. gråtande vid det vita matbordet. * Jag ger upp försöken att somna om, går upp, kokar en kopp te och skriver ner det jag upplevt. Stresspåsl...

Vännen H. samtalspartner och återkommande korrektiv i tillvaron replikerar på det jag skrev om valet till EU-parlamentet med ett inlägg han skrivit för lokalpressen: “1994 röstade jag nej i omröstningen om anslutning till EU. Sedan dess har jag röststrejkat i valen till EU-parlamentet. Jag ville helt enkelt inte legitimera ett europeiskt maktcentrum med svag (parlamentet) eller obefintlig (kommissionen och domstolen) demokratisk förankring. Många på vänsterkanten har resonerat på liknande sätt, vilket nog märkts i valresultaten. Saken blev inte bättre när EU-parlamentets majoritet 2009 delegerade krishanteringen till en trojka från Europeiska Centralbanken, kommissionen och Internationella Valutafonden.Resultatet känner vi: extrema åtstramningar och privatiseringar, sönderslagna ekonomier och25-30 miljoner arbetslösa. Var femte EU-medborgare räknas nu som fattig. Olika varianter av högerextremism, fascism och nynazism breder ut sig, liksom för 75-80 år sedan. Mot denna dystra och...