Tankar i trappen

Vi ramlar ner på Mallorca en vecka i september för semester. Hyr en bil, blir rekommendera att ta oss norrut till Sóllier en timmes väg upp i norr. Vi följer en bil som kör mot enkelriktat. Hamnar på ett spårvagnsspår och kör in på vad som visar sig vara lördagsmarknaden i den lilla staden. Folk viftar och pekar. Vi vinkar glatt tillbaka, lyckas vända bilen i trängseln och tar oss ut. -- Haha, turistas, messar sonen glatt nä r vi rapporterar . *** Jag läser Bodil Malmstens Och e tt skepp med sju segel ... (Finistère/Modernista). Bäst tycker jag om hennes underskruvade noteringar ( ” flyger långt men studsar lågt ” ) , som när hon förklarar kravallerna i Husby med ett anslag hon läst vid gungbrädorna i lekparken. Trycker man ner något på ena sidan åker det upp på andra sidan. Orsak och verkan. Smashar kan andra stå för i samhällsdebatten. *** Att resa. En punkt på kartan blir plötsligt en ort, ett samhälle med gator, torg, en kyrka och en spårvagn i trä som tar turister ner ti...

Ett av huvudnumren vid Barack Obamas mellanlandning i Stockholm på väg till S:t Petersburg var besöket vid synagogan och träffen med Raoul Wallenbergs anhöriga. Inte lika uppmärksammat blev Hammarskjöldkommissionens betänkande som kom ( SvD 11/9-13 ), några dagar efter Obamas besök. Tidpunkten var lägligt vald skulle det visa sig när man tittade på innehållet. Sverige har ju haft ett par framstående personligheter som dött under oklara omständigheter på utlandsuppdag sedan andra världskriget: Folke Bernadotte, Raoul Wallenberg och Dag Hammarskjöld. Bernadotte är det väl snart bara kungafamiljen som kommer ihåg (det är därför vi inte haft något officiellt statsbesök i Israel, hela historien berättas i Göran Buréns Mordet på Folke Bernadotte ) och Dag Hammarskjöld dammas ju av vid högtidliga tillfällen. Allt fokus är på Wallenberg, vars död ännu är höljd i dunkel och som nu, när Ryssland ånyo seglar upp som det stora hotet i våra medier, är lämplig att påminna om. De visar sig när ...

– Vi såg Monica Z igår på bio. – Hur var den? – Edda Magnason är lysande i rollen som Monica Zetterlund. Tänk, att vara producent och få en sån gåva från gudarna. Sången, skådespeleriet! Inte för en sekund att man tänker att här står en som låtsas vara Monica Zetterlund. Hon bär filmen. – Kul. – Resten var det vanliga hitta på-et när svenska filmmakare och författare ska göra något ”fritt efter någons liv”. – Jaha, men måste man inte förstärka en del? Det krävs konflikter och dramaturgi, annars kommer inte folk och tittar. – När jag läste Tom Alandhs artikel i Dagens Nyheter om Monica Zetterlunds pappa tänkte jag att han kanske överdrev. Men faderns påstådda oginhet och Monicas strävan efter hans bekräftelse är ju själva motorn i filmen, det som driver skeendet framåt. I verkligheten var han ju en av hennes främsta supportrar. Hennes problem var ju på andra plan. Jag blir förbannad när jag ser sånt. – OK, men bortsett från det då? – Det är svårt att bortse ifrån. Men...

Jag läser Anders Mildners utmärkta recension i Svenska Dagbladet (15/9-13) av Johan Perssons och Martin Schibbyes bok 438 dagar . Där påminner han om journalisters, särskilt frilansjournalisters, allt osäkrare arbetsvillkor. Journalisten på utlandsuppdrag, med ibland bara ett muntligt avtal som grund, tar alla risker; redaktionen sätter inget på spel, varken fysiskt, ekonomiskt eller (ska man kanske tillägga) sitt anseende. Men uppmärksamheten kring boken får mig också att minnas: Det var en eftermiddag i juli. Jag var på väg hem när jag plötsligt studsade till inför löpsedlarna utanför den lilla speceriaffären på Ringvägen. En suddig bild och rubriken ”Svenskar gripna i Etiopien” eller vad det nu stod. ”Men för helvete, det är ju Martin”, tänkte jag och kände hjärtat volta till. Martin Schibbye som jag lärt känna under hans tid som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront. En idérik journalist med ett imponerande kontaktnät. Och under den diplomatiska ytan en journalist, ständigt på sp...

Vi bor vid en motorväg. Inte så att biltrafiken är tät här utanför på den lilla landsvägen ner mot Sysne. Nej, trafiken sker 10 000 meter ovanför oss. I alla de år vi varit på östra Gotland har jag trott att vi haft en inflygningsled till Arlanda ovanför oss. Tidigare charterminnen flimrade också förbi där Gotland skymtat genom flygplansfönstret.  Inspirerad av alla data som finns om fartygstrafiken laddade jag ner en app till mobilen som visar all världens flygtrafik. Här visas flygplanstyp, avreseort och destination, höjd, fart, beräknad ankomsttid osv. Och det visar sig att över oss passerar i stort sett alla flygtrafik mellan Östasien och Europa. Peking, Soeul, Tokyo, Shanghai med destinationer som London-Heathrow, Pars-Charles de Gaulle, Kastrup, Dortmund osv. Appen Flightradar finns att ladda ner både på AppleStore och GogglePlay, den går även att följa på datorn.

Att en nyss debuterad författares andra roman handlar om hur han skriver sin första roman är kanske inte så vanligt. Men det är i alla fall vad Sami Said gjort med Monomani . Romanen har formen av ett brev till vännen Sara, som han aldrig träffat, endast brevväxlat med. Brevet är en enda lång ursäkt varför han inte hört av sig. Och läsaren förstår snart varför. Huvudpersonen har varit upptagen av att skriva sin roman. Emellanåt försörjer han sig som timvikarie i skolan. Inkomster och utgifter är på ett minimum. Det är ett skrivande på liv och död. Vänner, föräldrar: allt får stå åt sidan för det allt överskuggande skrivandet. Mycket från debuten känns igen. Den ensamme unge mannen med sin skarpa iakttagelseförmåga, sitt egensinniga språk och enda mål i tillvaron: att skriva. Sami Said, med sin i dubbel bemärkelse skeva blick på tillvaron, liknar ingen annan jag läst. Monomani kan ses som en pendang till förstlingsverket. Läsvärd, allvarlig, roande. Men läs gärna debuten Väldigt säll...

En dröm. Jag visar runt mina föräldrar i en bastu jag håller på att inreda. Visar var toaletten ska vara, själva basturummet, ett förråd. Min pappa är naken. Byggnaden ligger med utsikt mot en sjö. Plötsligt är jag förflyttad till en fest. Någon har flyttat in i en våning i närheten av Norra Bantorget i Stockholm. Jag sitter på en minimal hörnbalkong med några andra som röker. Plötsligt är balkongen borta och hängande i dörren lyckas jag ta mig in i rummet.Värdinnan, en blond korpulent kvinna i medelåldern undrar om jag kan hjälpa till och koka spaghetti åt gästerna. Köket är stort, gammaldags. Jag frågar hur många gäster som väntas. Omkring 60, svarar hon. Jag står med två paket Barrilla i handen. Tittar  på de stora grytorna med sjudande vatten och undrar hur de ska räcka. Vaknar. *** Semesterns sista vecka snickrar jag en odlingsbädd som vi ska ställa i ändan av altanen. En rejäl sak, fyra meter lång och en halvmeter på djupet och bredden. Dotterdottern sitter bredvid oc...

När jag var tio år funderade jag över universums oändlighet. Obegripligt förstås. Nånstans måste det ju ta slut. Jag föreställde mig att det slutade vid en röd tegelmur. Men utanför den? Dimma? Men är inte dimma någonting ? Där svek mig fantasin och för första gången insåg jag vad det var att inte förstå. Ett stort steg mot vuxenblivandet. *** De flesta av oss lever i en mekanisk värld, präglad av Isaak Newtons lagar. Rummet är fast och konstant. Tiden har sin gång. Var sak på sin plats och skridskorna i isskåpet. Och som professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson sa i ett samtal i radions Filosofiska rummet   häromsistens, Newtons lagar duger fortfarande utmärkt när man ska bygga broar. Men det är när vi tränger in i materiens innersta eller ut i makrokosmos som verkligheten tycks ställas på huvudet. Varför ökar eller minskar inte ljusets hastighet när ljuskällan rör sig, till exempel? Ja, enligt Einstein beror det på att rummet (dvs. det vi har omkring oss) växer eller ...

Sommarens stora upplevelse i tv-rutan har för mig varit The story of film ,  Mark Cousins mästerliga exposé över filmens utveckling i 15 delar (av vilka jag missade de allra första). Här skärskådas och görs för mig som amatör begriplig varje kameravinkel och -åkning. Beskrivningarna av närbilder, panorama och färger inrymmer både teknikens utveckling och influenser mellan länder och regissörer. Och framförallt slås jag av den självklarhet med vilken han placerar filmen i dess samhälleliga sammanhang. Här skildras på lika stort allvar inte bara Hollywood och europeisk film: Indien, Kina, Japan, Afrika, Sovjetunionen, Östeuropa och Latinamerika ges sin rättmätiga plats, på 1950-talet mot bakgrund av koloniernas frigörelse. Cousins lyckas till och med få med den alliansfria rörelsen och Bandungkonferensen  på ett hörn. Och jag får (precis som när vi såg den svenska serien Bergmans video  i vintras, som för övrigt knappast handlade om Bergman) lust att skaffa och se varenda ...

Jag  vaknar. Klockan är fyra på morgonen. Jag har drömt om en naken mörk man som rider hinderlöpning barbacka på en brun häst. Är det prideveckan? Min förträngda homosexualitet? Freud, var är du? *** Andres Lokko citerar Raymond Carvers sista dikt, som han skrev till hustrun Tess innan han dog, blott 50 år i lungcancer: Remember me and all we did together, Now, hold me tight. That’s it. Kiss me hard on the lips. There. Now let me go, my dearest. Let me go. We shall not meet again in this life, so kiss me goodbye now. Here, kiss me again. Once more. There. That’s enough. Now, my dearest, let me go. It’s time to be on the way. Det är vackert. *** Arbetssökande ska nu varje månad anmäla vilka jobb de sökt. Regeringen har anslagit 46 miljoner, 150 ska anställas på AF för att ta hand om informationen. Nu väntar vi bara på att alla arbetsgivare varje månad ska anmäla vilka åtgärder de vidtagit för att öka sysselsättningen, eller vad man gjort för att minska det stora...