Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från juli, 2013

Noterat 2, juli 2013

Jag skriver under en petition om att Bradley Manning bör få Nobels fredspris och tänker på vår ständigt twittrande utrikesministers och regeringens tystnad om Edward Snowden, en annan visselblåsare som vi bör skänka en tacksamhetens tanke. Det är något väldigt skevt men också talande i den upprördhet Europas regeringar visar upp gentemot den amerikanska avlyssningen samtidigt som man helt ignorerar Snowdens behov av skydd. Jag tänker på  all barnuppfostrans gyllene regel: Det är inte vad vi säger som räknas, utan vad vi gör. Ola Wong skriver  klokt om hyckleriet i väst  och, kanske värst av allt, vår cynism. Vänner till höger och vänster säger att ”det visste man ju”. Men visste vi verkligen att amerikanska NSA lyfter på locket till i princip varje dator. En journalistbekant berättar att om man verkligen vill garantera en källa anonymitet får man lämna mobilen hemma. Två mobiler på samma plats berättar annars vilka som möts. *** En ny medlem har tillkommit i fa...

Ellen Key, Hyland och manuskripten

En kväll talar Ronny Ambjörnsson på Östergarns bygdegård om Ellen Key som han ägnat en stor del av sitt vuxna liv åt att studera. Han uppehåller sig främst vid hennes syn på barnuppfostran ( Barnens århundrade ); individen och staten (”ett starkt samhälle befrämjar individualismen”); estetik och arbete (William Morris!)  och feminismen (Män och kvinnor är olika, men det ska råda rättvisa.) Eftersom Key tillägnat sig Darwins teorier om evolutionen kom hon i konflikt med de troende. Strindberg kom för övrigt med tiden att avsky henne (Hanna Paj i Svarta fanor !) Här finns mycket att fundera på. Men det som slår mig när jag sitter i den fullsatta salen är hur mycket livfullare framställningen blir när Ambjörnsson släppt manuset och börjar svara på frågor från publiken. Fram träder den engagerade föreläsaren med hög och tydlig röst, som rör sig fram och tillbaka i salen  med ett kroppsspråk som utstrålar närvaro och engagemang. Och jag vaknar till. En som hade mycket klara ...

Armhävningar

Vi är på landet. Jag gör armhävningar på golvet i storstugan. In stormar barnbarnen, 2 1/2 och 3 1/2 år. – Vad gör du morfar? ropar den yngsta glatt. De båda sätter sig på mattan, omkring en halvmeter från mitt ansikte, ivrigt studerande mina rörelser. – Armhävningar, svarar jag – Varför då? – För att mina armar ska bli starkare. Här avbryter jag konversationen och stånkar vidare. Ja, jag gör armhävningar på morgnarna. Det började i vintras med att jag gjorde en enklare gymnastik de morgnar jag inte springer. Till en början 20 enkla tåhävningar och ” plankan ” någon minut för att stärka ben och bål. Men eftersom mina kavajer börjat hänga över axlarna som på en gammal fågelskrämma sen jag slutade simma kom jag att tänka på armhävningar. Hälsosamt och billigt, till skillnad mot att låta sy upp ärmarna. Jag frågar svärsonen hur många armhävningar han gjorde i lumpen. Han svarar femtio. Whoops. Själv klarar jag nu, efter en tid, med nöd och näppe tjugo. Och då darrar a...

Läsvärt och infallsrikt om arbetarlitteraturen

Magnus Nilsson, Maria Hamberg, P-O Mattsson och Daniel Cederquist skriver i senaste numret av tidskriften Clarté (2/13) utifrån olika infallsvinklar om den svenska arbetarlitteraturen, dess förhållande till arbetarrörelsen och till traditionen. Det är länge sedan jag läste något lika läsvärt och infallsrikt i ämnet. Där arbetarförfattarna många gånger självklart refererat till arbetarrörelsen, har denna oftare förhållit sig tämligen kallsinnig till litteratur och bildkonst (vilket bland annat märks i den officiella historieskrivningen, där kulturen knappast nämns). Samtidigt, skriver P-O Mattsson, var ”denna våg av proletärlitteratur […] otänkbar utan den mylla som folkrörelserna utgör”. Mattsson gör även intressanta iakttagelser om det särpräglade i den svenska utvecklingen under 1800- och 1900-talet som bidrog till det unikt långa socialdemokratiska regeringsinnehavet (stark stat, självständiga bönder, svag småborgerlighet etc.). Vänstern främsta bidrag på 1970-talet var att återuppv...

Hillersberg

Jag ser utställningen med Lars Hillersberg på Kulturhuset i Stockholm. Spridda skratt och kommentarer hörs i salarna. Än förmår han väcka känslor (mest) och tankar, den gamle rabulisten. Jag minns honom från 60- och 70-talets Vietnamdemonstrationer, med en sliten väska i handen och senaste numret av Puss i handen. Jag har fortfarande nån årgång kvar här hemma. Vi älskade hur han (och Lena Svedberg ) drog ner brallorna på makten (bokstavligt och bildligt). Sen blev det mer komplicerat, han angrepp ju också sånt som jag stod för och värdesatte (striden med Myrdal, FiB/Kulturfront). Och jag undrar vad som hänt honom, om jag eller någon av mina vänner blivit kulturminister i ett postrevolutionärt Sverige. Sen mot slutet av hans liv hamnade vi på samma sida igen. Jag kan inte påstå att hans svar på anklagelserna om antisemitism alltid var helt glasklara, men så var också många av beskyllningarna absurda (som så ofta när det gäller kritik av staten Israels politik). Utställningen har...

Noterat juli 2013

Får ett mejl apropå diskussionen på kursen om det yrkesmässiga samtalet. K. skriver: Genuinitet - Buber skriver ”Vi måste göra åtskillnad mellan två olika slag av människotillvaro. Det ena slaget kan betecknas som att leva utifrån sitt väsen, att låta sitt liv bestämmas av vad man är. Det andra består i att leva utifrån bilden, att låta sitt liv bestämmas av hurudan man vill göra intryck av att vara. Hela existensfilosofin handlar om detta att vara en självreflekterande, ansvarig och självmedveten person som inte övermannas av det Heidegger beskriver som ’mannet’, utan tar eget ansvar i relation till andra människor, en som lever autentiskt.” * Drömmer att jag ska åka Vasaloppet. Jag är ute i sista minuten. Anmäler mig i en liten kur utanför Centralstation i Stockholm. Frågar om det finns några skidor i min längd. Får välja mellan blå och röda skidor av massiv plast. Vaknar innan jag hittat till startplatsen. * Cirkusen verkar ha gjort intryck på  barnbarnet. Dagen efter pr...

Ryggskott

Dagen efter att sonen och jag fällt och sågat upp några tallar på tomten stramar det till i ryggen när jag står i duschen. Jag känner igen signalen. Ryggskott ( lumbago acuta , ”kramp och stelhet i ländryggen”) är lika delar förnedring och kroppsligt lidande.  Smärtfritt så länge man ligger eller står och en närmast total förlamning så fort man ska göra en rörelse som innebär att vrida eller böja ryggen. Att ta sig upp från liggande till stående när man är på stranden blir ett projekt i nivå med att bestiga Mount Everest, alltmedan familjen förvånat tittar på. Ryggen har jag haft besvär med sedan jag nån gång på  nittiotalet på egen hand försökte lyfta en nyss fälld tall hos en släkting. Nu kan besvären dyka upp vid de mest oväntade tillfällen, en lätt sträckning eller vridning och så är det klippt. Lyfter jag något tungt är jag ju beredd (”Fatta, säkra, lyft”, säger sonen som gjort lumpen, vid ”säkra” ska man lyfta blicken och fästa den nånstans i fjärran,så att ryggen s...

Vi går på cirkus

Sonen och jag går på cirkus med äldsta barnbarnet, 3 1/2 år. Cirkus Brazil Jack gästar Katthammarsvik och Östergarns IP på sin årliga Gotlandsturné. En ort, en föreställning per kväll, med början och start i Visby.  De moderna djurskyddsbestämmelserna håller nere antalet djurnummer till ett minimum. Hästar och katter (!) är vad som bjuds ikväll. Inte saknar man den tid då lejon, tigrar, sjölejon, björnar och elefanter hölls inlåsta i burar hela dagarna i väntan på kvällens föreställning. Men visst försvann en del av cirkusens själ med de stora dressyrnumren. Denna kväll får vi ta del av godkända nummer av akrobater, jonglörer och en trollkarl. En klassisk clowngestalt, utan varje tillstymmelse till rödnäsa, roar mellan akterna. Och när han viger två män ur publiken (den ene i narrkåpa och skramla, den andre i spetsklänning med bjällror och en krona), ja då känner vi en vindil från den medeltida karnevalen. När våra barn var små och vi gick på cirkus var det alltid Brazil Jack ...

Drömmar

Mitt i natten vaknar jag i en dröm. Jag går upp. Tar med mig anteckningsboken. Drömmen har varit kristallklar. Jag har gått runt i ett hus. (Det är tydligen mitt men har varit uthyrt en tid.) Det är mörkt och jag gömmer viktiga papper på olika ställen, på toaletten, i en överfull garderob osv. Syftet är att locka någon (oklart vem)  att sig in i huset. Denne är den enda som kan leda mig till en hemlighet som jag är på spåren. Personen är samtidigt väldigt farlig förstår jag. Och jag får inte visa att jag är hemma. (Ändå står min/vår bil fullt synlig på parkeringen.) Allt detta tänker jag i drömmen. Och där vaknar jag. *** Drömmarna har i alla tider och kulturer setts som meddelanden som behöver uttydas. Alltsedan Freud dagar finns det  böcker i ämnet som ger encyklopediska förklaringar till varje tänkbart föremål och episod . Ett hus sägs då symbolisera det egna jaget osv. Raka motsatsen är de som ser drömmar enbart som neurologiska reflexer. En sorts ”myrornas...