Noterat 2, juli 2013

Jag skriver under en petition om att Bradley Manning bör få Nobels fredspris och tänker på vår ständigt twittrande utrikesministers och regeringens tystnad om Edward Snowden, en annan visselblåsare som vi bör skänka en tacksamhetens tanke. Det är något väldigt skevt men också talande i den upprördhet Europas regeringar visar upp gentemot den amerikanska avlyssningen samtidigt som man helt ignorerar Snowdens behov av skydd. Jag tänker på  all barnuppfostrans gyllene regel: Det är inte vad vi säger som räknas, utan vad vi gör.
Ola Wong skriver  klokt om hyckleriet i väst  och, kanske värst av allt, vår cynism. Vänner till höger och vänster säger att ”det visste man ju”. Men visste vi verkligen att amerikanska NSA lyfter på locket till i princip varje dator.
En journalistbekant berättar att om man verkligen vill garantera en källa anonymitet får man lämna mobilen hemma. Två mobiler på samma plats berättar annars vilka som möts.

***

En ny medlem har tillkommit i familjen. Dottern och hennes sambo fick en son. Alla är lättade och glada, eftersom det gått några veckor över tiden. Men när det väl satt igång gick det fort. Och gjorde följaktligen fruktansvärt ont. Nog tror jag  att flertalet skillnader mellan könen är sociala konstruktioner, men detta med att föda barn är en erfarenhet vi män aldrig kan dela, än mindre förstå.

Jag står lutad över den lilla varelsen. Munnen smackar, armar och ben rör sig till synes planlöst.Ibland möter jag blicken. Eller? Det finns olika uppfattningar om hur mycket och vad ett spädbarn egentligen ser. Jag vill minnas att Hugo Lagercrantz  vid något tillfälle har sagt att sett till hjärnans utveckling föds människan  för tidigt, men att huvudet skulle bli för stort av att vänta några månader till. Ännu en av dessa kompromisser som evolutionen frambringat.

Vilken chock det måste vara att födas, tänker jag. Frågan är om vi någonsin hämtar oss.

***

Jag läser i bladet att EU-kommissionen vill börja bygga egna ”drönare” (dvs. sådana förarlösa plan som sprider död och terror i länder som inte räknas till  det ”världssamfund" som utfärdar dessa domar.) I artikeln framgår att unionen tydligen redan nu importerar sådana från USA. Och var och mot vem är det tänkt att dessa ska användas?

***

”Bildning är det som finns kvar sedan vi glömt allt det vi lärt oss”, är ett talesätt som brukar tillskrivas Ellen Key. Ibland med udden riktad mot gamla tiders pluggskola. Men, tänker jag, för att ha något att glömma, måste man först ha lärt sig något.

***

Mikael Nyberg nyanserar debatten om Zarembas sjukvårdsartiklar i senaste numret av Clarté. Kritiken är bra, menar Nyberg, men ifrågasätter Zaremba när denne tycks mena att ”lean production” passar kassabiträden och truckförare, men inte läkare och lärare. Nyberg skriver också om sin tid som lagerarbetare vilket får mig att tänka på mina egna iakttagelser under Lenas vistelse på sjukhuset. Resonemanget illustreras av Financial Times skräckinjagande rapporter om arbetsförhållandena vid bokjätten Amazons lager i Rugeley i England.
Samtidigt läser jag  om de läkare som tvångsmatar fångarna vid Guantanamobasen och tänker att  frågan om professionernas suveränitet inte är enkel att besvara.

***

Anders Sundelin skriver en inspirerad understreckare om Ted Gioias bok The Jazz Standards (”Låtarna som överlevt alla andra”). För en ordinär jazzmusiker kan låtvalet variera från kväll till kväll och han eller hon kan aldrig vara säker på vilka låtar som bandledaren väljer att spela:

Därför måste, har Ted Gioia räknat ut, en jazzmusiker kunna mellan 200 och 300 kompositioner för att inte bli arbetslös, måste lista ut vilka de är och lära dem sig på egen hand – eftersom ingen avslöjar deras existens – och tillsammans utgör de jazzrepertoarens fundament.

Jag  hoppas Anders gör en spellista åt oss fåkunniga på Spotify

***

På kvällarna slöläser jag  i Lars Noréns En dramatikers dagbok. Möten, resor, löpning, telefonsamtal, shopping. Mera telefonsamtal. När hinner karln skriva?

***

Inför det faktum att så många skadar sig vid löpning och inspirerad av läsningen av Born to Run började jag i vintras tillämpa framfotstekniken, vid vilken man landar på mellan- och framfoten, hellre än tjonga i hälen. Detta sägs skona lederna. Mest påtaglig är den förbättrade balansen. Mitt i vintern kunde jag lägga undan dobbarna och springa trots det hala underlaget. När våren kom köpte jag ett par lätta löparskor med tunn sula (Nike Free för den som är intresserad av märken.) Men nog frestade det på vader och lår till en början, och jag fick på nytt börja springa i korta intervaller. På YouTube hittar jag några klipp där Eric Orton (Christopher McDougalls instruktör i boken) lär ut grunderna.

”Spring som om ditt barn håller på att bli påkört ute på gatan och du är barfota”, är annars en god sammanfattning  i tekniken.

Ellen Key, Hyland och manuskripten

En kväll talar Ronny Ambjörnsson på Östergarns bygdegård om Ellen Key som han ägnat en stor del av sitt vuxna liv åt att studera. Han uppehåller sig främst vid hennes syn på barnuppfostran (Barnens århundrade); individen och staten (”ett starkt samhälle befrämjar individualismen”); estetik och arbete (William Morris!)  och feminismen (Män och kvinnor är olika, men det ska råda rättvisa.) Eftersom Key tillägnat sig Darwins teorier om evolutionen kom hon i konflikt med de troende. Strindberg kom för övrigt med tiden att avsky henne (Hanna Paj i Svarta fanor!)

Här finns mycket att fundera på. Men det som slår mig när jag sitter i den fullsatta salen är hur mycket livfullare framställningen blir när Ambjörnsson släppt manuset och börjar svara på frågor från publiken. Fram träder den engagerade föreläsaren med hög och tydlig röst, som rör sig fram och tillbaka i salen  med ett kroppsspråk som utstrålar närvaro och engagemang. Och jag vaknar till.

En som hade mycket klara uppfattningar om det där med manuskript var Lennart Hyland. Han stormade in på Radiotjänst vid krigsslutet i en tid när alla som medverkade i radion föreläste, dvs. läste innantill från långa manuskript. Han var ung, räddes inga auktoriteter och ville ha ett direkt och personligt tilltal som engagerade lyssnarna. Alltså bort med manuskripten. Lars Ragnar Forssberg har nu skrivit en utomordentligt intressant bok om Hyland och hans tid som jag haft glädjen att vara redaktör för i sommar. Hyland kom ju att bli en föregångsman på många områden, som socialreporter, sportjournalist och inom radio- och tv-underhållningen. Alltid lika noga förberedd. Forssberg väjer inte heller för Hylands mörkare sidor (alkoholen, mobbningen, självkritiken). Kommer på Leopard i september. 

Armhävningar

Vi är på landet. Jag gör armhävningar på golvet i storstugan. In stormar barnbarnen, 2 1/2 och 3 1/2 år.

– Vad gör du morfar? ropar den yngsta glatt.

De båda sätter sig på mattan, omkring en halvmeter från mitt ansikte, ivrigt studerande mina rörelser.

– Armhävningar, svarar jag

– Varför då?

– För att mina armar ska bli starkare.

Här avbryter jag konversationen och stånkar vidare.

Ja, jag gör armhävningar på morgnarna. Det började i vintras med att jag gjorde en enklare gymnastik de morgnar jag inte springer. Till en början 20 enkla tåhävningar och ”plankan” någon minut för att stärka ben och bål. Men eftersom mina kavajer börjat hänga över axlarna som på en gammal fågelskrämma sen jag slutade simma kom jag att tänka på armhävningar. Hälsosamt och billigt, till skillnad mot att låta sy upp ärmarna. Jag frågar svärsonen hur många armhävningar han gjorde i lumpen. Han svarar femtio.

Whoops. Själv klarar jag nu, efter en tid, med nöd och näppe tjugo. Och då darrar armarna lätt när jag  sträcker mig efter glasen i köksskåpet. Men det  lärorika med löpningen är  att jag sett att det faktiskt går att förbättra ens resultat. Bara man gnetar på. Men femtio armhävningar?

– Intressant att du börjat bli en bodybuilder när du fyllt 62, säger sonen.

Läsvärt och infallsrikt om arbetarlitteraturen

Magnus Nilsson, Maria Hamberg, P-O Mattsson och Daniel Cederquist skriver i senaste numret av tidskriften Clarté (2/13) utifrån olika infallsvinklar om den svenska arbetarlitteraturen, dess förhållande till arbetarrörelsen och till traditionen. Det är länge sedan jag läste något lika läsvärt och infallsrikt i ämnet.

Där arbetarförfattarna många gånger självklart refererat till arbetarrörelsen, har denna oftare förhållit sig tämligen kallsinnig till litteratur och bildkonst (vilket bland annat märks i den officiella historieskrivningen, där kulturen knappast nämns). Samtidigt, skriver P-O Mattsson, var ”denna våg av proletärlitteratur […] otänkbar utan den mylla som folkrörelserna utgör”. Mattsson gör även intressanta iakttagelser om det särpräglade i den svenska utvecklingen under 1800- och 1900-talet som bidrog till det unikt långa socialdemokratiska regeringsinnehavet (stark stat, självständiga bönder, svag småborgerlighet etc.).

Vänstern främsta bidrag på 1970-talet var att återuppväcka traditionen, skriver Magnus Nilsson. Nog visste jag som 20-åring vem Ivar Lo-Johansson var (inte minst genom nära släktingars läsning av den store) men mest tedde han sig som en grå gammal gubbe, innan Folket i Bild/Kulturfront genom serier som ”Våra författare” visade på bredden och styrkan i arbetarlitteraturen. Tack var denna brygga till traditionen kan därför många av dagens unga arbetarförfattare på ett självklart sätt förhålla sig till de äldre.

En hädisk tanke slår mig. Tänk om denna obesvarade kärlek från arbetarrörelsen varit till gagn för arbetarlitteraturen? Författare som Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Artur Lundqvist, Moa Martinson med flera slapp i stor utsträckning riktlinjer från ledande organ om hur ”den sanna arbetarlitteraturen” skulle skrivas. (ABF:s motskrift till God natt jord, med titeln God morgon jord, ger idag ett närmast patetiskt intryck och verkar inte ha besvärat Ivar Lo-Johansson närmare.)

Men är inte Daniel Cederquist farligt nära ett sådant utpekande, då han ställer Kristian Lundbergs individcentrerade skildring av arbetsplatsen i Yarden mot Jenny Wrangborgs mer kollektivistiska diktning? En kritik som har vissa likheter med den som drabbade och närapå tystade de i tidskriften nämnda Kurt Salomsson och Folke Fridell på 1950-talet.

Detta som en kommentar i marginalen till en debatt (uppslagsrikt introducerad av Olle Josephson) vi så väl behöver.

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur

Hillersberg

Jag ser utställningen med Lars Hillersberg på Kulturhuset i Stockholm. Spridda skratt och kommentarer hörs i salarna. Än förmår han väcka känslor (mest) och tankar, den gamle rabulisten. Jag minns honom från 60- och 70-talets Vietnamdemonstrationer, med en sliten väska i handen och senaste numret av Puss i handen. Jag har fortfarande nån årgång kvar här hemma. Vi älskade hur han (och Lena Svedberg) drog ner brallorna på makten (bokstavligt och bildligt). Sen blev det mer komplicerat, han angrepp ju också sånt som jag stod för och värdesatte (striden med Myrdal, FiB/Kulturfront). Och jag undrar vad som hänt honom, om jag eller någon av mina vänner blivit kulturminister i ett postrevolutionärt Sverige.

Sen mot slutet av hans liv hamnade vi på samma sida igen. Jag kan inte påstå att hans svar på anklagelserna om antisemitism alltid var helt glasklara, men så var också många av beskyllningarna absurda (som så ofta när det gäller kritik av staten Israels politik).

Utställningen har titeln ”Entreprenör och provokatör”, kanske som en blinkning till den förhärskande kulturpolitiken. Jag står länge framför tavlan med Jan Stenbeck som sugga (”Stenbecks stia”) med ett antal mer eller mindre namnkunniga mediapersonligheter som griskultingar, girigt sugande på den mäktiges spenar. (Också det en tavla som beskyllts för antisemitism, inte för att Stenbeck var jude, men ”judesuggan” är en historisk antisemitisk figur, dock knappast aktuell för någon av dagens betraktare.) Det är möjligt att Jan Stenbeck skulle köpt tavlan (med sin överklassanarkism var han inte alltid lätt att förutsäga), mer troligt är att han rosenrasande skulle bannlyst Hillersberg från sina medier, för tid och evighet.

Vilket för mina tankar till vad feel good-minister Adelsohn Liljeroth sagt om att kulturen för att överleva måste samarbeta med näringslivet. Säg det företag som skulle vilja solka sitt varumärke med en sån som Hillersberg, så provokativ att han inte ens skonade sitt själv. Den företagare som gav honom sitt stöd skulle bli det första som han bet i handen.

Stödjer man idrotten vet man vad man får resonerar mången företagare: prestationer, fokusering, tävling, allt sånt som näringslivet gillar. Kulturen, konsten, är ju (och ska vara) helt oberäknelig. (Eller skulle något läkemedelsföretag varit berett att sponsra Anna Odells fingerade självmordsförsök som ett inlägg i psykvårdsdebatten?)

Till sist är det ändå framför serierna jag fastnar. Hillersberg räknas ju som den moderna, samhällskritiska seriekonstens fader i Sverige (Historieboken, Galago, Pirinen osv), och det är i sambandet mellan ord och text jag tycker han är som bäst.

På väggen i vårt sovrum hänger en av favoriterna:

Utställningen visas på Kulturhuset i Stockholm t.o.m den 15 september 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om Hillersberg och sponsring

Noterat juli 2013

Får ett mejl apropå diskussionen på kursen om det yrkesmässiga samtalet. K. skriver:

Genuinitet - Buber skriver ”Vi måste göra åtskillnad mellan två olika slag av människotillvaro. Det ena slaget kan betecknas som att leva utifrån sitt väsen, att låta sitt liv bestämmas av vad man är. Det andra består i att leva utifrån bilden, att låta sitt liv bestämmas av hurudan man vill göra intryck av att vara. Hela existensfilosofin handlar om detta att vara en självreflekterande, ansvarig och självmedveten person som inte övermannas av det Heidegger beskriver som ’mannet’, utan tar eget ansvar i relation till andra människor, en som lever autentiskt.”

*

Drömmer att jag ska åka Vasaloppet. Jag är ute i sista minuten. Anmäler mig i en liten kur utanför Centralstation i Stockholm. Frågar om det finns några skidor i min längd. Får välja mellan blå och röda skidor av massiv plast. Vaknar innan jag hittat till startplatsen.

*

Cirkusen verkar ha gjort intryck på  barnbarnet. Dagen efter pratar han om clownen som ramlade när han skulle hoppa på studsmattan,  ”hon som klättrade på linorna”, trollkarlen som trollade bort tanter osv. Blasé? Nej verkligen inte. Att se verkliga människor göra saker, inte bara på en skärm eller en filmduk, överträffar fortfarande det mesta.

Sen leker vi cirkus flera dagar med legobitar som åskådare och små leksaksråttor som får agera akrobater.

*

SCB har presenterat siffror på hur många (eller snarare få) nya jobb den sänkta restaurangmomsen gett. Det bidde en tumme. Om krognotorna för den medelklass jag själv tillhör blivit lägre eller krögarnas vinster ökat förtäljer inte historien. Och den här gången är det inte sakfrågan som intresserar mig (jag är emot rut- och rot-avdragen i dess nuvarande utformning även om de skulle skapat fler vita arbetstillfällen) utan de tillfrågade politikernas reaktion. Liksom Hägglund och Lööf uttalat i andra sammanhang är man övertygad om att restauranger inte skulle startat, att det ger fler jobb på sikt. Osv. Där man förr tillsatte en utredning och genomförde förslag som sedan utvärderades och modifierades, skjuter man nu företagsstödjande förslag från höften (bolagsskatten!) för att sedan när de utvärderas bara konstatera att man vet bättre än de forskare som granskat.

*

Siv Strömquist Skiljeteckensboken. Skiljetecken, skrivtecken och typografiska grepp är en alldeles bedårande liten skrift om dessa våra minsta vänner inom teckenvärlden. Lustfyllt och kunnigt lotsar hon oss bokstavsnördar genom skiljetecknens värld. Avsnittet om ”skiljetecken som stilgrepp” med citat från storheter som Tunström, Dagerman, Hj, Söderberg, Oates m.fl. borde  få även den mest förstockade att inse att en punkt eller ett semikolon sätter man inte hur som helst. Stor och liten bokstav (versaler och gemener) behandlar hon lika lustfyllt. Versal (stora bokstäver) kan till exempel vara lämpliga när man vill väcka uppmärksamhet:

Så som Lotta Olsson gör i En annan resa, när hon låter hasselmusen ryta (”med överraskande styrka”):

SÄTT DIG NER!

Inte så konstigt, kanske, att jättemyrsloken tvärt tystnar och sätter sig ned.

*

Ett antal riksdagsledamöter, f.d. ministrar och andra namnkunniga har undertecknat en artikel med krav på att Arlanda flygplats ska döpas om efter Raoul Wallenberg. Jämförelse görs med Charles de Gaulle och John F. Kennedy. Varför inte välja Folke Bernadotte, mannen som offrade livet i försöken att medla i den konflikt som är vår tids ödesdrama, alla konflikters moder, den mellan Israel och Palestina. Göran Burén har skrivit en utmärkt bok i ämnet: Mordet på Folket Bernadotte (Leopard 2012, nu även som pocket).

*

Förra sommarens stora läsupplevelse var nog ändå Stål av Silvia Avallone. En sensationell debut. Den självklarhet med vilken de unga flickornas första trevande steg ut i vuxenvärlden i det slitna stålverkssamhället vid kusten skildras. Så kan också en arbetarskildring skrivas.

Ryggskott

Dagen efter att sonen och jag fällt och sågat upp några tallar på tomten stramar det till i ryggen när jag står i duschen. Jag känner igen signalen. Ryggskott (lumbago acuta, ”kramp och stelhet i ländryggen”) är lika delar förnedring och kroppsligt lidande.  Smärtfritt så länge man ligger eller står och en närmast total förlamning så fort man ska göra en rörelse som innebär att vrida eller böja ryggen. Att ta sig upp från liggande till stående när man är på stranden blir ett projekt i nivå med att bestiga Mount Everest, alltmedan familjen förvånat tittar på.

Ryggen har jag haft besvär med sedan jag nån gång på  nittiotalet på egen hand försökte lyfta en nyss fälld tall hos en släkting. Nu kan besvären dyka upp vid de mest oväntade tillfällen, en lätt sträckning eller vridning och så är det klippt. Lyfter jag något tungt är jag ju beredd (”Fatta, säkra, lyft”, säger sonen som gjort lumpen, vid ”säkra” ska man lyfta blicken och fästa den nånstans i fjärran,så att ryggen sträcks och vid ”lyft” räta ut benen som ska bära tyngden).

Besvären är till viss del ärftliga. Min pappa hade också problem med ryggen, på den tiden var det värme och stillhet som gällde. Ligga hårt (en löstagen dörr under madrassen tillhörde det som rekommenderades?!). I dag är råden gudskelov annorlunda, rörelse sägs öka genomblödningen i muskulaturen och snabba på läkningen. Alltid något.

Vi går på cirkus

Sonen och jag går på cirkus med äldsta barnbarnet, 3 1/2 år. Cirkus Brazil Jack gästar Katthammarsvik och Östergarns IP på sin årliga Gotlandsturné. En ort, en föreställning per kväll, med början och start i Visby.  De moderna djurskyddsbestämmelserna håller nere antalet djurnummer till ett minimum. Hästar och katter (!) är vad som bjuds ikväll. Inte saknar man den tid då lejon, tigrar, sjölejon, björnar och elefanter hölls inlåsta i burar hela dagarna i väntan på kvällens föreställning. Men visst försvann en del av cirkusens själ med de stora dressyrnumren. Denna kväll får vi ta del av godkända nummer av akrobater, jonglörer och en trollkarl. En klassisk clowngestalt, utan varje tillstymmelse till rödnäsa, roar mellan akterna. Och när han viger två män ur publiken (den ene i narrkåpa och skramla, den andre i spetsklänning med bjällror och en krona), ja då känner vi en vindil från den medeltida karnevalen.

När våra barn var små och vi gick på cirkus var det alltid Brazil Jack som gällde. Den var då nystartad av den legendariska Trolle Rhodins barnbarn Diana, Trolle J:r och Carlo. Jag förklarade, säger sonen, att den lilla familjecirkusen var mer genuin än Scott och de andra stora.

I pausen står cirkusdirektören och säljer läsk och  den vackra akrobaten kränger sockervadd. Och när vi vandrar ut i högsommarkvällen har man redan börjat riva tältet bakom oss. Visst är det som man skriver på  sin hemsida:

Tiderna är ju inte längre så som de var när gamle Brazil Jack kom till stan med sin cirkus och folket gick man ur huse för att villigt låta sig förföras av fantastiska sjöodjur eller vilda kannibaler. Folk är blasé nu, de har redan sett det mesta men ändå har cirkusen någon slags magisk dragningskraft som är svår att motstå

-- Det är kul med cirkus, säger barnbarnet när vi åker hem.

***

Barbara Ehrenreich skriver för övrigt underhållande om gycklandet genom mänsklighetens historia i Karnevalsyra (Leopard 2009).

Läs även andra bloggare om cirkus

Drömmar

Mitt i natten vaknar jag i en dröm. Jag går upp. Tar med mig anteckningsboken. Drömmen har varit kristallklar. Jag har gått runt i ett hus. (Det är tydligen mitt men har varit uthyrt en tid.) Det är mörkt och jag gömmer viktiga papper på olika ställen, på toaletten, i en överfull garderob osv. Syftet är att locka någon (oklart vem)  att sig in i huset. Denne är den enda som kan leda mig till en hemlighet som jag är på spåren. Personen är samtidigt väldigt farlig förstår jag. Och jag får inte visa att jag är hemma. (Ändå står min/vår bil fullt synlig på parkeringen.) Allt detta tänker jag i drömmen. Och där vaknar jag.

***

Drömmarna har i alla tider och kulturer setts som meddelanden som behöver uttydas. Alltsedan Freud dagar finns det  böcker i ämnet som ger encyklopediska förklaringar till varje tänkbart föremål och episod . Ett hus sägs då symbolisera det egna jaget osv. Raka motsatsen är de som ser drömmar enbart som neurologiska reflexer. En sorts ”myrornas krig” när hjärnan vilar. Nog tror jag att vi i drömmen bearbetar sådant vi upplevt eller känner. Men som en bekant sa, man ska akta sig för att tolka andras drömmar som om de vore ens egna. Har vi alla vår egen symbolvärld eller finns det universella bitar (arketyper) i vårt drömliv?

Läs även andra bloggare om drömtydning