Fortsätt till huvudinnehåll

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.  Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet.

Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne.

– Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig.

– Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen.

– Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza.

Hon nickar.

– Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg.

Kanske har jag gjort hennes dag lite ljusare i allt mörker.

***

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Vietnamrörelsen och protesterna mot USA:s krig i Sydostasien, med mellan 2 och 3 miljoner döda i enbart civila. Demonstrationer, tidningsförsäljning, bösskramlande, studiecirklar och opinionsmöten, vars kulmen nåddes vid en manifestation 1 maj 1972 med över 50 000 deltagare på Norra Bantorget.

Men allt var inte bara folkrörelsearbete typ Frälsningsarmén och kaffekokning. När USA:s ambassadör besökte Glanshammar utanför Örebro möttes han av äggkastning. På US Trade Center vid Vasagatan i Stockholm krossades fönstren en natt och Dow Chemicals (som tillverkade den napalm som brände byar, skogar och människor i norra Vietnam) kontor på Narvavägen mötte ett liknande öde.

När De förenande FNL-grupperna skulle uppmärksamma FNL:s sjuårsdag den 20 december 1967 i Stockholm tilläts inte någon demonstration av ”hänsyn till julhandeln”. Så när ett tusental åhörare välde ut från ett opinionsmöte på dåvarande Stadsteatern vid Norra Bantorget möttes man av en kompakt mur av poliser. Resultatet kunde inte bli annat än kaos. I vinterkylan jagade polisen med hästar och batonger demonstranter genom Stockholms gator. Dagen efter pryddes tidningarnas förstasidor av bilder där författaren Jan Myrdal blir slagen med batong och tappar sina glasögon.

Jag vill inte hävda att det var värre förr. Men protester har inte alltid varit helt rumsrena. Och makten? Dess inställningar till uppror och motstånd är densamma. 


 

Kommentarer

Anonym sa…
Dan Israel skickar en länk till intervju han gett. Inte minst klargörande kring frågorna om antisemitismen:
https://www.youtube.com/watch?v=I3dZn0XPnok
Tom
Erik O. sa…
Fick tips från en god vän om din
blogg. Intressanta funderingar och reflektioner - hög igenkänningsfaktor! Själv fd folkhögskollärare på Brunnsviks folkhögskola, socialist, har mitt liv samlat i bilder på
Instagram: erik.sjodin
och
Facebook: Erik O. Sjödin
Återkommer, var så säker!

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...