Fortsätt till huvudinnehåll

2018 (en privat historia)

År 2018 är ett år vi sent ska glömma, sägs det i årskrönikorna på teve och i radio. Så också för mig och min familj, fast av helt andra skäl.

Året inleddes med att vi skulle hjälpa Lenas faster i Uppsala att flytta. Flytten var planerad sedan länge, fastigheten skulle genomgå ett stambyte och Lena hade ordnat så att hennes faster skulle få en mindre lägenhet i porten intill. Fastern hade bott i huset sedan början av 1970-talet, ensam i en fyrarummare på närmare 120 m2 sedan 1992 då hennes make dog. Maken, vars arbetsrum stått orört i alla år, hade därtill ett omfattade bibliotek. Fastern, en älskvärd dam på närmare 90 år, hade i likhet med många i hennes generation haft svårt att göra sig av med saker (knappast en pryl hade blivit slängd sedan mannen dött). De sista åren hade situationen nog blivit henne en övermäktig. Hon har inga egna barn och Lena är närmaste anhörig. Att rensa, sortera, sälja och slänga krävde sin man och kvinna.

Mitt i allt detta gick min mamma och la sig i en snödriva och hittades först efter 18 timmar. Vid ankomsten till sjukhuset hade hennes kroppstemperatur sjunkit till 30 grader. Det var kulmen på en rad incidenter under de senaste åren till följd av den demensdiagnos hon fått 2016. Min bror och jag insåg att hon inte kunde bo kvar hemma. Det blev en kamp mot klockan för att hitta ett nytt boende, ordna läkarintyg, söka hyresbidrag, och hålla koll på ekonomin då jag sedan en tid också formellt var hennes förvaltare.

Och dessutom, ytterligare en lägenhet att tömma (rensa, sortera, slänga och sälja) när hon väl kommit på plats på sitt nya boende. (Att fasterns och hennes flytt inföll samma vecka i månadsskiftet april/maj tillhör sånt man kan skratta åt i efterhand.)

Slutet gott allting gott? Efter sommaren lade sig lugnet, de båda damerna var på plats i sina nya boenden. Fastern uppenbart uppiggad av att ha det nytt och fräscht. Och att ha gjort sig av med möbler och tavlor hon ändå inte tyckte om. Min mor nöjd med bemötandet på demensboendet vid Drevviken men varje gång jag besökte henne undrande när hon skulle få ”flytta hem” igen.

Jag kunde så smått börja koncentrera mig på jobbet, gå på styrelsemöten och ta del av några kurser. Jag började släktforska lite, inspirerad av gamla brev och fotoalbum vi hittat hos våra släktingar. Världen utanför Verona kunde så sakteliga göra sig påmind.

Då plötsligt en dag i oktober hör Lenas mamma av sig, efter 25 års frånvaro i familjen, nu 90 år gammal (ja sånt händer, detaljerna får vi ta en annan gång). Modern är lika klar i knoppen och rapp i repliken som förr, men kan bara röra sig med yttersta svårighet och, skulle det senare visa sig, i stort behov av hjälp i sin ateljévåning i södra Stockholm. Kontakten återupptas. Sonen och dottern gläds åt att ha återfått en mormor; Lena, som enda barn, känner lättnad. Men, ännu en lägenhet att ta hand om. Denna gång håller jag mig i bakgrunden, bistår mest med råd och moralisk stöttning.

Och slutligen, som grädde på moset, ringer telefonen i slutet av november när jag är på Gotland. En gemensam bekant berättar att min farbror blivit vräkt från sin lägenhet på Söder och nu vistas på ett HVB-boende söder om Stockholm. Min farbror är född 1944, i viss mån är vi generationskamrater och umgicks mycket när vi var yngre. Sen kom alkohol och annat emellan och våra vägar skildes. Nu när min far är död och min mor är ute ur räkningen är jag hans närmast anhörige.

Tillbaka i Stockholm sätter jag mig på tunnelbanan för att besöka honom, redo för ännu en dust med kronofogde och socialtjänst (vilket visar sig obehövligt då Myndighetssverige i hans fall visat sig från sin allra soligaste sida, han har erbjudits all upptänklig hjälp som han tackat nej till, ändå till den punkt då klagomål från grannarna lett till att han vräkts från den lägenhet där han bott sedan 1967). Utspridda i det lilla rummet ligger när jag kommer oöppnade kuvert från myndigheter, obetalda räkningar, inkassokrav och beslut om införsel på pension. Själv hävdar han att han har koll på allt. Och den stora frågan är: vart ska han nu ta vägen?
*
Vad vill jag då ha sagt med denna litania över privata förhållanden. Med Daniel Kahnemans teorier om beslutsfattande kan man konstatera att mitt andra system varit fullt upptaget under året. Praktikaliteter som att tömma lägenheter, skriva till myndigheter, hålla koll på ekonomi och ansöka om bidrag har varvats med existentiella frågor om ansvar, moral och vilka val som är de rätta. Vilket föranlett en och annan sömnlös natt. Och på dagarna tankar som legat i bakhuvudet och malt.

Nej 2018 liknar inget annat år. En förhoppning inför 2019 är att horisonten ska vidga sig och att jag på nytt ska kunna gå ut i världen.

-- Eller så är det det här som är livet, som min dotter vid något tillfälle konstaterade.
*
”En värld utanför Verona” syftar på ett yttrande i Shakespeares pjäs Romeo och Julia när Romeo blivit utvisad ur Verona och söker tröst hos munken Lorenzo. Denne ber honom vara tålig och svarar (enligt sentida översättningar):
─ Det finns en värld utanför Verona.

Kommentarer

Unknown sa…
Vilken historia om gamla släktingar! Jag känner igen den, men inte allt på en gång. Den illustrerar återigen att verkligheten överträffar dikten. Hade du skrivit den som en roman skulle läsarna tycka att du drar på för mycket.
Pelle Olsson
Kjell Martinsson sa…
Jag förstår varför du inte synts i FiB/K sammanhang. Hur skall man hinna med allt?
Men jag tycker ändå själv årsmöte i FiB/K 13: e april och Jan Myrdal-släpp 14: e april på ABF-huset skall bli spännande.
Ännu inget drev om att JM fått stödpengar till seminariet på 20 000 kronor från Ackademin...
Sedan gäller ju att själv hitta krafter från Västerhavet - eller var de kommer ifrån.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...