Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från september, 2017

Finns Gud?

En gång i månaden leder jag filosofiska kaféer på ett bibliotek i en av Stockholms södra förorter. Ett tiotal personer brukar dyka upp, en majoritet kvinnor, flertalet med annan härkomst än Sverige. Tillsammans utforskar vi ämnen som Vad är ett meningsfullt liv? Vad är hemma? Varför frågar vi? Den här kvällen ställer vi oss frågan Finns Gud? Ämnet dök upp på förslag sista gången vi sågs i våras. Det är med viss bävan jag sätter mig på tunnelbanan. Även om våra samtal ska kännetecknas av respekt och lyssnande befarar jag en batalj mellan troende och ateister eller mellan företrädare för olika religioner, snarare än ett nyfiket utforskande. Jag inleder lite kort om några av de olika gudsbevisen, och argumenten för och emot dessa. Till min förvåning visar det sig att alla närvarande utom en är troende. Det blir sålunda ett samtal om Guds roll i tillvaron: Gud startade evolutionen genom Big bang och skapade naturlagarna och de första grundämnena, menar en kvinna. Det är samma Gud i a...

När ljuset släcks

Jag tänker att ingen människa ska behöva uppleva det här, hur ens förälder förvandlas till ett barn. Det är mot naturen, tänker jag helt irrationellt. Som om naturen skulle bry sig om vilken del av kroppen – hjärtat, hjärnan eller njurarna – som slocknar först. Gamla människor ska få bli skröpliga, tänker jag, behöva hjälp med att byta glödlampor och sätta upp gardiner. Kanske kontakt med myndigheter och hjälp med internetbanken. Dessemellan ska de läsa, se på tv och spela bridge. Umgås med barn och barnbarn. Och en dag ska de inte vakna mer. Ibland tänker jag att förnuftet i ditt fall är en lampa som glappar, i stunder av klarhet tänd, och just när man tror att felet är fixat så slocknar den igen. Det hör till sjukdomsbilden, säger de som vet. Likaså att klara vissa dagliga rutiner, sånt som man alltid gjort, som att ringa telefonbanken eller ta ersättningsbussen för tvärbanan till Liljeholmen och handla för 23 kr på Willys. Och Systembolaget, förstås. Du går också utan större b...

Hans Alfredson och tiden

Så var de borta alla ur det ursprungliga Svenska Ord-gänget: Hasse, Tage, Gösta, Monica Z, Lena Nyman och med dem ett stycke svensk efterkrigs- och kulturhistoria. Många har redan skrivit och talat om Hans Alfredson och den osannolika bredden i hans gärning, som jag tror resultatet av ett medvetet växelbruk mellan olika uttrycksformer och det regelbundet pausade samarbetet med parhästen Tage Danielsson, också han med ett eget skapande vid sidan av. Lägg därtill en hög lägstanivå och, liksom hos Monty Python, den grundläggande bildning en akademisk utbildning förr kunde ge. Nej, medan jag ser ett hafsigt hopkommet minnesprogram på SvT tänker jag på Hasse Alfredson och tiden. Vi glömmer lätt, när vi idag nostalgiskt drömmer oss tillbaka, vilket auktoritärt samhälle Folkhemssverige en gång var. Myndigheter som reglerade våra liv i detalj, kyrkan fortfarande en stark maktfaktor i samhället, socialdemokratins 40-åriga maktinnehav, korporatismen (Staten och kapitalet). Och om inte det rä...

Våra blickar möts. Han ler

Jag står med cykeln och väntar på grönt ljus i korsningen Regeringsgatan/Mäster Samuelsgatan. Gatan är igenkorkad med bilar från alla håll som blivit stående när fotgängarna fått grönt och börjat gå. Stadsjeepar, skåpbilar, taxibilar, budbilar. Alla blockerar alla. Plötsligt tappar någon tålamodet och börjar tuta. Kraftfullt. Fler hakar på. Jag får en ingivelse och börjar pingla med ringklockan. Framför mig står en man i kavaj med en portfölj under armen och väntar på att gå över. Våra blickar möts. Han ler. Jag ler. Sen börjar trafiken rulla och jag cyklar vidare.

På egen hand

Vi återvänder till Stockholm en söndag. Det är sommarens sista helg. Dagen är varm. Vi gör en oannonserad visit hos några vänner som just köpt ett hus en bit utanför stan. Lena har en konferens måndag och tisdag innan hon återvänder till ön och vardagen där. Jag blir kvar, på egen hand för första gången sedan början av sommaren. Det har varit en intensiv tid, med som mest elva personer i olika åldrar under samma tak. En period har vi passat två av barnbarnen. Då och då har det larmat från Stockholm om olika saker min mor företagit sig. Jag känner hur jag sakteliga börjar hitta mig själv igen. (”Hur livet återvänder”, höll jag på att skriva, som om livet endast kan levas fullt ut i ensamhet.) Jag inser hur djupt präglad jag är av min uppväxt, som ensamt barn i en tillvaro utan andra barn än mig själv. Jag har svårt att inordna mig. Jag älskar min fru, trivs i vårt hus på östra Gotland, där vi nu planerar att bygga ut – ett kombinerat gästhus och kontor för oss båda – ändå är det här...

Knausgård, mannen, pappan, författaren

Jag skrev att jag undrade om jag någonsin läst en manlig författare som skrivit så kärleksfullt om sin familj och sina barn som Knausgård i hans böcker till sin dotter. Varför begränsa det manlig förresten? Men här har det sina poänger. Jag tänker på debatten om Kulturmannen, där Knausgård var med på ett hörn, både som anfallande och angripen. Här möter vi författaren och mannen som går upp mellan fyra och fem på morgonen och skriver några timmar innan han väcker barnen och lagar frukost. Han skjutsar och hämtar, från skola och fritidsaktiviteter. Han lagar mat och läser en stund för barnen när de lagt sig innan han går ut i skrivarstugan ytterligare några timmar. Hustrun Linda är periodvis sjuk och ligger i en av böckerna inlagd på sjukhus, men även sedan hon tillfrisknat verkar det mesta i Knausgårds liv kretsa kring skrivande, läsning och barnen. Visst, vi konstruerar verkligheter när vi skriver, gör ett utsnitt, skapar oss en persona . Men nog liknar Knausgård en del män jag mött...

Knausgård kärleksfullt och solkigt

Den senare delen av sommaren, och när jag väl lämnat Ferrantes larmande, påträngande och svettiga Italien bakom mig, förlorar jag mig i Karl Ove Knausgårds värld. Inte Min Kamp -eposet som jag aldrig känt någon håg till, utan de fyra böcker han skrivit till sin, när serien inleds, ännu ofödda dotter. Böckerna heter Om hösten , Om vinter , Om våren och Om sommaren . När den sista skrivs är flickan drygt två år. Det är en upplyftande, drabbande och vemodig läsning. Har jag någonsin läst en manlig författare som skrivit så kärleksfullt om sin familj och sina barn? Allt det vardagliga, oglamorösa. Disken som plockas in och ut ur diskmaskinen. Barnen som äter sina frukostflingor, spelar badminton i trädgården, ligger i soffan och tittar på tv, eller som här; det är valborgsmässoafton. Hustrun är som så många gånger inlagd på sjukhus. Han tar tremånaders-bebisen och hennes två äldre syskon för att gå och titta på elden. Han gör ett sista försök att få med den äldsta systern, drygt tolv å...

Att vara anhörig

Jag läser om anhörigvården i Svenska Dagbladet . ”Omkring 1,3 miljoner svenskar vårdar eller stödjer en närstående i Sverige. Det innebär en besparing på 181 miljarder kronor till det svenska samhället varje år. Summan är högre än vad föräldraförsäkringen kostar under drygt fyra år.” Även om min situation inte på något vis kan liknas vid den många anhöriga har, så är det ändå ett antal timmar varje månad jag ägnat åt att sköta min mors ekonomi och kontakter med vård, hemtjänst och myndigheter. För att inte tala om alla blodtryckshöjande brandkårsutryckningar när hon är försvunnen; eller när någon granne ringer om att hon har setts vandra åt helt fel håll på landsvägen i Sörmland; eller att hon går ut mer eller mindre klädd på gatorna i stadsdelen där hon bor. Nej, det mesta kring min mor – vården, hemtjänsten, kontakterna med kommunen – fungerar väl. Jag möter kompetent personal, som agerar professionellt och med empati inom ramarna för vad de tillåts göra med hänsyn till integrite...