Tankar i trappen

En två-och-ett-halvt-åring är på besök med en förälder. Vi sitter i växthuset och fikar när hon plötsligt frågar: – Vad tänker du på? Jag svamlar ut i något mångordigt, som det lätt blir när man inte vet vad man ska svara, och hon avbryter: – Elefanter. Jag tänker på elefanter. * Utlandsregistrerade bilar vid militärövningar (vi får anta att det inte är Natofordon som avses), personer som tilltalar svenska soldater på främmande språk, rysktalande individer på krogar i Norrbotten. Om det nu skulle vara spioneri, borde ”lede fi” inte ställa högre krav på sina agenter? * Med Brittsommar avses vanligen varma och soliga dagar omkring Birgittadagen den 7 oktober. Meddelas endast på detta sätt. ( Överkurs: Dessförinnan ska det helst också ha varit minst en period med kyligt och höstlikt väder.) * Avd för grubblerier (jag snor den titeln): Jag vaknar till i en dröm. Det har blåst kraftigt ute, svart rök och damm väller fram längs gatan och förmörkar luften. Huset skakar i vinden och...

Det är i år 500 år sedan Thomas Mores klassiska roman Utopia , om en framtida idealstat, kom ut första gången. Romanen ägnas en artikel i senaste numret av Modern Filosofi . Jag läser, påminns om ett och annat från min ungdom, och blir både glad och bekymrad. Så länge samhällen har varit indelat i styrande och styrda, ägare och ägda har människor drömt om ett annat, jämlikare samhälle. ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” kunde det heta långt innan More beskrev sitt Utopia. Samtidigt har andra, på mer eller mindre goda grunder, misstänkliggjort sådana fantasier:”Ideologierna är döda”, ”Alla utopier slutar förr eller senare i Gulag” har man sagt oss. ”Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser”, kunde det heta tidigare. Glad blir jag när jag läser om drömmen om social rättvisa hos More, där den av nöden och samhällets behov påkallade arbetstiden minskats till ett minimum och där alla ges tid och möjlighet att utveckla sina intressen. Där inte ägandet står i vä...

Klockan är halv fem. Något har väckt mig. En dröm bleknar bort: jag har i vanlig ordning flyttat, packat, sorterat i något av de hem jag haft. Jag går upp på toaletten. Dricker sen ett glas vatten. Lägger mig igen och släcker. Då kommer tankarna. Först långsamt smygande, sen i alltmer accelererande takt. Inget problem är för obetydligt, ingen uppgift är för liten, för att inte dra igång en karusell av tankar och känslor. Saker som jag i vaket tillstånd hanterar väl eller hjälpligt växer till oöverstigliga berg i nattens mörker. Det är som om hjärnan vid denna tid på dygnet saknar alla spärrar, alla filter inaktiverade. Kanske är det ett hjärnans sätt att påminna oss om saker som vi i vardagens rusch så gärna förtränger. En inventering av vårt nuvarande tillstånd. Kanske är det rentav bra. Till skillnad från i Francisco Goyas känd bild finner jag att inte bara sömnen frambringar monster.

De senaste årtiondenas forskning ställer det mest vi trott oss veta om minnet på huvudet. Det framgick med önskvärd tydlighet av en film i Vetenskapens värld på SvT Att våra minnen lagras på olika ställen i hjärnan och sedan samordnas har man känt till rätt länge. Men att våra minnen lagras rent fysiskt i hjärnan, genom att nya synapser bildas, är en senare kunskap. Länge betraktade man minnet som ett arkiv, där det bara handlade om att hitta rätt och plocka fram ett minne. Så icke. Att ett minne förändras varje gång vi återskapar det (när vi ”minns”) var nytt för mig. Under en kort stund efter att vi plockat fram ett minne är det extra sårbart och påverkbart innan det åter fixeras. Det här har man kunnat följa på cellnivå. Minnets uppbyggnad får till konsekvens att känslomässigt starkt färgade erfarenheter, lagrade i känslominnet (”däggdjurshjärnan”), kan påverka oss i en riktning, i värsta fall under en hel livstid, medan medvetna delar av vårt minne kan dra i en annan riktning...

Jag läser i bladet att det i år är 40 år sedan Gun-Britt Sundström roman Maken gavs ut. Av en händelse kom jag att läsa den i somras, närmare ett halvsekel efter alla andra. Hon skildrar en tid som också var min, men det är som att läsa om en annan generation. Att vara 16 år 1967, då romanen delvis utspelar sig, var inte detsamma som att vara 21 eller 25. Mina äldre vänner (jag hade nästan bara äldre vänner) såg ut som mina föräldrar på sina bröllopsfoton. När 1970-talet kom hade många av dem redan skilt sig. Maken har status som en feministklassiker, men jag har lättare att identifiera mig med Martinas frihetslängtan än den tråkige och förutsägbare Gustav. Men den får mig också att fundera över vilken sorts man jag varit. Var det sån jag var? Den som visste var skåpet skulle stå och ha allt klappat och klart. Mina första samboförhållanden sprack ju. Allt handlar om balans. Att i det långa loppet varken dominera eller låta sig domineras. Att både var Själv och Tillsammans, som Tor We...

”Skynda dig morfar! Hissen kommer!” Han kommer inspringande i hallen. Vi ska på utflykt och jag håller just på att knyta skorna. Att leva några dagar med en treåring är som att stiga in i ett avsnitt av ”Kurt Olssons Televison” (Tänk när Stockholmståget kommer in till Göteborgs central eller ” Broöppning ”). Allt är ett stort äventyr. Bilarna nedanför vårt fönster, pojken på springcykel, den lilla pudeln på bussen, några vilsna löv i en fontän, båtarna i vattnet, en ambulans eller polisbil. Och allt kommuniceras med omvärlden (”Titta en svart häst” får båda unga och gamla veta när vi passerar hagen vid ridstallet.) Förflyttning sker med språng, långt före oss andra, eller vanligtvis långsamt, mycket långsamt när något fångat intresset. Kanske är vår förundran inför tillvaron aldrig så stor som när vi just lärt oss att gå, prata, klä på oss (nåja) och kan börja reflektera över oss själva och det vi upplever. Storasyster, sex år, förefaller rent blasé i jämförelse. Men att vara...

Det är semester. Jag är i Stockholm ett par dagar och talar i telefon med någon i den övriga familjen på Gotland. Barnbarnet, då snart sex år, vill säga något och tar över luren. Efter några inledande fraser (Hur mår du? Vad gör du? osv) får hon syn på en boll och undrar om jag vill höra hur den låter. Jag hör ett studsande ljud mot altangolvet. Sen ett tjutande ljud. – Kan du gissa vad det här är? – Nej, jag vet inte. – Det är en leksaksbil. (Det jag nyss hört är sirenerna från en leksaksbrandbil.) Därefter får jag i tur och ordning höra gungan (ett svagt svischande ljud), stenarna på grusgången (det knastrar i luren när hon går) och en glasspinne (!). Den sista låter i ärlighetens namn inte särskilt mycket. – Vill du höra hur rosorna låter? Ett svagt prassel hörs i luren. Jag föreställer mig att hon sätter telefonen tätt intill de stora rosbuskarna i änden av altanen. – Vill du höra havet? – Ja. Ett svagt susande. – Blåser det? frågar jag, i tron att det är ljudet från have...

Det finns mycket att säga om affären Macchiarini, och många gör det också. En del som säkert sprungit med de övriga i flocken båda en och två gånger utan att tänka efter. Den som är utan skuld kastar första stenen. Men så var det det där med lön och ansvar. Som rektor för KI hade Anders Hamsten en lön på 131 000 kr. KS sjukhusdirektör Melvin Samsom tjänar 214 000 kr. I månaden. Det är drygt åtta gånger mer än en undersköterska. Argumentet? Att man ska få de bästa, mest skärpta och lämpade för jobbet. Lönen ska också vara ett slags kompensation för det obehag den utsatta chefspositionen ibland kan vara förknippad med. Så vad händer då när det börjar blåsa? KI:s tidigare rektor Harriet Wallberg-Henriksson förklarade på ett tidigt stadium att hon inte var på jobbet den dag Macchiarini anställdes. Melvin Samson sa i samband med att Kjell Asplunds utredning offentliggjordes att den debattartikel han och Anders Hamsten skrivit till Macchiarinis försvar hade han bara undertecknad. Han utgic...

Jag ser en film om jakten på evigt liv. En rysk affärsman har anslagit miljontals dollar till att låta forskare världen över lösa problemet med döden. Olika möjligheter redovisas: många går ut på att ”tanka över” hjärnans innehåll till robotar, datorer, konstgjorda människor eller hologram (!). Programmet fyller mig med obehag. Bara för att något är tekniskt möjligt betyder det inte att det är gott eller önskvärt; dödshjälp eller surrogatmödraskap för att ta två aktuella exempel. Filmen berör heller inte några komplikationer utöver de rent tekniska – inte minst de etiska, synen på livet och döden – eller praktiska (hur skulle alla få plats och försörjas?). Och vad skulle kunna hindra den som vill och har råd från att ta levande människor, tömma deras hjärnor och fylla dem med sitt eget innehåll? Gudskelov gäckar hjärnan forskarna. De enkla mekaniska funktionerna börjar man förstå; vi får se hur en närmast totalförlamad man kan få en robotarm att lyfta ett glas öl till munnen med ...