Tankar i trappen

Beate Grimsruds bok ( En dåre fri ) får mig att fundera över vad som är en människas personlighet, identitet, och medvetandets roll i våra liv. Det är ju trots allt det som upplöses vid ett psykosgenombrott. De flesta människor romanens huvudperson Eli möter på mentalsjukhusets slutna avdelningar är mycket trasiga och mycket tragiska gestalter. Eller som Grimsrud säger i en intervju : ”Alla kreativa människor har ett visst mått av galenskap. Men alla galna människor är inte kreativa.” * Nej, inte kan Torbjörn Tännsjös och Johan Frostegårds inlägg i Dagens Nyheter om medicinsk etik i spåren av KI-skandalen göra någon människa glad. Mest betalt för gammal ost och knivhugg i ryggen, tycks det mig. Båda har sina poänger, men vad tjänar Tännsjös nedsättande personomdömen till? Och varför måste alla som sysslar med medicinsk etik plötsligt dela Frostegårds i och för sig sympatiska övertygelser. Är det inte de olika uppfattningar som var poängen med ett rådgivande organ? Den här diskussion...

Jag hade kört buss den kvällen, Norra Roslagen, kommit hem sent och lagt mig att sova. Vi hade ont om pengar de åren och jag extraknäckte, vid sidan av frilansjobbet, i mitt gamla yrke. Men det var lördagmorgon, Lena gick ut och köpte en tidning i tobaksaffären nere på hörnet Karlbergsvägen–Norra Stationsgatan. Plötsligt står hon i ytterdörren och håller upp förstasidan: ”Olof Palme död. Skjuten i natt”. Sen såg vi på tv resten av dagen. På kvällen var vi bortbjudna. En vän i Björkhagen som fyllde jämnt. Några år senare kontaktade en kurdisk aktivist oss i den lokala FiB-avdelningen. Han hade efter ett mord i Uppsala blivit stämplad som terrorist och belagts med anmälningsplikt hos polisen och förbjudits att lämna Haninge kommun. Vi ordnade ett möte och det blev starten på några år av intensivt opinionsarbete för att han och hans olycksbröder skulle få sin sak rättsligt prövad. Så inledde min gamle uppdragsgivare Ebbe Carlsson med justitieministerns välsignelse sina privatspaningar s...

Jag har börjat låna e-böcker. Alla de där böcker man tänkt sig att man ska/vill/borde läsa, men inte kommit sig för att skaffa. Nu finns de här, ute i skogen under Lenas konvalescens, bara några knapptryckningar bort; främst romaner, sådana som jag bara läser en gång och inte har lust eller råd att köpa (till skillnad mot min hustru läser jag, numera, ogärna pocketböcker). Dessutom vill jag inte fylla lägenheten i Stockholm med fler böcker. På så vis kom jag sent omsider att läsa Beate Grimsruds prisbelönta roman En dåre fri från 2010. Det är en fantastisk bok. Har någon tidigare litterärt, inifrån lyckats skildra vad som händer med en människa vid ett psykosgenombrott? Hur det är att styras av olika röster. Hur fönstret i ett sovrum på sjunde våningen kan upplevas som ett dödligt hot. Eller ett broräcke? Och hur livet ter sig på en sluten avdelningen, inte som i Gökboet eller hos Anna Odell, utan även med gråskalorna. Bokens huvudperson Eli fungerar, mellan sjukdomsskoven, tämlige...

Samtidigt som nyheten att forskarna kunnat påvisa närvaro av gravitationsvågor kablas ut slumpar det sig så att jag redigerar översättningen av en bok om universum. Där läser jag om de pionjärer, ofta långt mindre namnkunniga än Einstein, som tidigt förutsåg bl.a. förekomsten av mörk materia: Teoretiska fysiker har alltid en obehaglig känsla av att det de håller på med kanske bara är science fiction. Oavsett hur briljant eller kreativ en viss idé är, så kanske det visar sig att världen helt enkelt inte är beskaffad på det sättet. Man måste också ha mycket tur för att träffa rätt. De flesta bra idéer visar sig vara fel – när nya data kommer in måste de helt enkelt kasseras. De personer som drog upp riktlinjerna för kosmologin dog innan deras teorier kunde bekräftas. Men faktum är att de hade alldeles rätt. Jag tänker att kosmolog, eller astrofysiker, måste vara det ensammaste av alla yrken, att sitta ett helt liv och titta ut i den svarta rymden, eller inne på sin kammare och räkna, oc...

En kväll kommer Palestina till östra Gotland. Östergarns kulturförening visar den palestinska filmen Salongen . Vi är ett femtiotal som tagit plats i den gamla bygdegården . Filmen utspelar sig bland en grupp kvinnor på en frisersalong i Gaza. I dag finns det el så att ägaren och hennes medhjälpare kan göra sitt jobb. Någon ska gifta sig ikväll, en annan ska snart föda. En är djupt religiös. En lite äldre kvinna målar läpparna röda, förväntansfull inför ett möte; hon frågar i förbigående en yngre hur gammal hon tror att hon är. Utanför på gatan pågår kriget. I männens värld. Männens krig. Någon har stulit ett lejon från maffian och nu ska det göras upp. Våldsamheterna trappas upp. Stämningen inne i salongen är förtätad. Replikerna är snabba, ibland vassa. Nerverna är på ytan. Mobiltelefoner som linor till världen utanför: väninnorna, männen, familjen. Hos var och en anar man ett eget öde, som om varje kvinna var en novell. När halva filmen gått är det paus. En tradition som lev...

En replik i Tomas Lerners intervju med Johan Frostegård ( ”Risken är att dödshjälp kan bli en lönsam affär” ) får mig att fundera. Frostegård beskriver hur hans engagemang i frågan om dödshjälp väcktes av en artikel där filosofen Torbjörn Tännsjö tog ställning för att svårt sjuka som ville dö skulle få hjälp att avsluta livet. – Tännsjö tvingade mig och andra läkare att fundera igenom den här viktiga etiska frågan och att ta en personlig ställning. Själv kom jag snart fram till att dödshjälp strider mot den läkaretik jag står för, säger Johan Frostegård. Min egen inställning i frågan har jag skrivit om tidigare . Men hur många är vi i dag, handen på hjärtat, som kan uttrycka respekt för en annan människas åsikt samtidigt som vi kommer fram till en rakt motsatt slutsats?

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...