Tankar i trappen

Hammarbys tränare Nanne Bergstrand i radions P4 Extra om utmaningen med att bygga lag i individualismens tidevarv: - När man kommer in i omklädningsrummet idag sitter alla med ansiktena ned och tittar i mobiltelefonen. Men det gick ju det med. Att bygga lag. Skulle gärna höra ett samtal mellan honom och Pia Sundhage om fotboll, filosofi och lagidrott på 2000-talet. * Jag vaknar mitt i natten. Det är becksvart i sovrummet. Jag stiger upp och trevar mig fram i mörkret, mot räcket vid trappen till nedervåningen. Men, här ska väl inte vara någon vägg? Så hittar jag skåpet som tv:n står på. Tror jag, tills jag känner jag några böcker med handen. Min förvirring är för några ögonblick total. Sen slår det mig plötsligt att jag är på landet, inte på Klosterbrunnsgatan i Visby. Men var i h-e i sovrummet är jag då? Mina ögon har ännu inte vant sig vid mörkret. Jag börjar leta efter dörren till vardagsrummet, går in i en gardin, slår knäet i en stol. Jag vill inte väcka Lena genom att tända e...

Ivar ser på tv Ivar ser på tv 2 Ivar kollar in menyn Ivar hänger på flippern

Ja, det lät ju vackert det där jag skrev om att jag inte tänker på min ålder. Varför umgås jag då helst med dem som är yngre? Om inte för att insupa lite av deras ungdom? Dricka livselixiret? Eller för en stund få vara den kloke äldre man jag gärna vill känna mig som. Äsch, bort det, tänker jag. Ålder är – till en viss gräns – något relativt. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade just fått vårt första barn och ett andra var på väg. Framtiden tycktes utstakad. Och aldrig har jag känt mig så ung som när jag sakta reste mig efter min genomklappning för tio år sedan, drygt 50 år fyllda. Allt tycktes plötsligt möjligt igen. Människan lever i sina drömmar, skrev en gång Ivar Lo-Johansson. Sitter åldern i våra drömmar? Vad betyder vår personlighet för vår ålder, för hur gamla vi känner oss? Ömhudad yngling, sur gubbe, självömkande martyr, handlingskraftig verkställare, dessa i vår kultur företrädesvis manliga egenskaper har följt mig alltsedan myndighetsåldern. ...

Jag läser Tomas Lappalainens lilla bok Mellan 55 och 60 och tänker på ålder. Eller rättare sagt hur sällan jag tänker på ålder. Inte min egen. Sällan någon annans heller. Människor är olika, en del trivs jag med, andra vill jag helst ha så lite att göra med som möjligt, men det har sällan med åldern att göra. En del slutar leva redan innan trettio, andra håller kvar sin vitalitet upp i 90-årsåldern. Jag är lyckligt lottad. Behöver ännu inte bekymra mig över min ekonomi. Uppdragen, som jag kan älska och låta mig slukas upp av, rinner fortfarande in. (Jag har försökt följa det råd en gammal frilansjournalist en gång gav, att man ska ha tre uppdragsgivare, en som man kan få sparken från, en som man kan be dra åt h-e och en som man kan gråta ut hos, medan man letar efter nya.) Inombords kan jag ibland känna mig lika skyddslös som den unge man jag en gång var. Oro och ångest har jag haft min beskärda del av. Men jag har lärt mig förstå mig själv och mina reaktioner lite bättre med åren....

Kultur utövas vare sig det finns en kulturpolitik eller inte, konstaterar Bengt Göransson i sin bok Tankar om politik (Ersatz 2010). Men en kulturpolitik har vi och har så haft, allt sedan den första Bibelöversättningen, via de av Gustav III inrättade akademierna och framåt. Den kulturpolitik vi haft sedan 1970-talet är i hög grad förknippad med socialdemokratin. Många av oss var kritiska den gången mot att denna främst tog fasta på kulturens distribution och inte dess innehåll. Det finns nog skäl att begrunda om vi var rätt ute den gång (Ska politiker och tjänstemän lägga sig i vad konstnärerna gör? Historien förskräcker.) Men när det vi tagit för givet hotades i början av 1990-talet blev det desto viktigare att slåss för nedläggningshotade biblioteksfilialer och mot minskade kulturanslag. Ett resultat av den kampen var den bibliotekslag vi fick 1996. När Alliansen kom till makten 2006 tillsattes en kulturutredning vars viktigaste resultat var att de kulturpolitiska målen skrev...

Jag lyssnar till radions Kropp och själ om sömnen. Var tionde svensk beräknas lida av sömnstörningar. Vi sover mindre per natt än någonsin. Värst är det bland de unga. Huvudproblemet är stress och förändrade arbetstider, säger sömnexperten. Men tankarna, varför kommer de just då? För många människor är det första gången på dagen som de stannar upp och ger sig tid åt sig själv, säger en medverkande psykolog. Då kommer tankarna, och eftersom man är trött och egentligen behöver sova är man illa rustad för att lösa problemen. Det blir rundgång i huvudet. Var det bättre förr? Hårt arbete, långa arbetsdagar. Oro och bekymmer över ekonomi, jobb och relationer är knappast några moderna företeelser. Men jag minns hur min mormor när middagen och disken var avklarad och mörkret började sänka sig, kunde sätta sig i soffan vid fönstret en stund för sig själv. ”Kura skymning” kallade hon det. * kura skymning sitta stilla och grunna medan en ser skymningen falla ute, sitta utan tänt ljus och...

En av myterna inom den ekonomiska politiken är att staten ska hålla fingrarna borta. Det är riktigt, så länge det gäller stöd till dem som behöver, för oss andra, mer lyckligt lottade gäller andra regler. Ta bostadspolitiken som exempel. Om jag och min familj betalar 90 000 kr om året i räntor till banken för vårt boende subventioner staten oss med 30 000 kr. dvs. alla skattepliktiga medborgare i vårt land, inklusive de som tvingas bo i andra hand eller bo kvar hemma. ROT-avdraget, en gång infört som ett stöd till byggbranschen under lågkonjunkturer, är i dag ett rent konsumtionsstöd. Kasta ut ditt gamla kök och badrum och köp nytt. Hälften av arbetskostnaden betalas av någon annan, av vilka många bara kan drömma om ett eget kök eller badrum. Per Lindvall visade i somras i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån 15 miljarder i ROT-avdrag samt ytterl...

Scenen har alla förutsättningar att bli en tv-klassiker. En sammanbiten Jan Guillou räcker över sitt betyg för den fjärde terminen från Solbacka internatskola och desavouerar därmed inte bara påståendet att han blivit relegerad utan också, ska det visa sig, både en bok och dess författare. De förstående ord Guillou i en krönika hösten 2013 visat Hanne Kjöller när hon var i samma situation (”Förargligt, men shit happens i vårt jobb”) gällde uppenbarligen inte när han själv var föremål för betraktelsen. Nu har boken kommit ut på Lindelöws förlag, delvis omarbetad och med ny titel. Är då Jan Guillou utifrån ännu en illa underbyggd skandalbok, ett försök att – i likhet med Expressens serie om Guillous samröre med KGB på 1960-talet – en gång för alla ”avslöja” den 70-årige stjärnförfattaren och journalisten, avskydd och hatad av många (inte minst inom det medieetablissemang han så gärna häcklar), älskad eller åtminstone läst av desto fler? Få har som Guillou skapat historien om sig själ...