Tankar i trappen

Jag bläddrar i en gammal anteckningsbok från hösten 2011 när jag får syn på detta: ”Lunch med E idag. Enligt hennes halvbror, socialdemokrat i provinsen, stod Östros mot Mikael Damberg i valberedningen, men Berit Andnor lanserade Juholt i något som närmast liknade en landsortens revolt mot Stockholm.” Ja, det får väl bli mitt bidrag i den här saken. * Ett av förra årets mer sevärda program i tv var ”Döden, döden, döden”. Nu ta programledaren Ann Lindman sig an religionen ( Från Sverige till himlen ). Jag är inledningsvis skeptisk, som den ateist jag är, men intresserad av livsåskådningsfrågor sätter jag mig framför tv:n. Och se, Lindmans oförställda nyfikenhet och avvaktande skepsis fungerar alldeles utmärkt, även när hon tar sig an detta ämne. I första programmet möter hon Bosse, f.d. civilingenjör som driver ett indiskt ashram  i Roslagen, med en 142-årig från Indien, död eller försvunnen sedan länge, som guru.   – Hur vet du att han inte är en bluff? frågar Lindman. ...

” Personlighet … psykologiska kvaliteter som bidrar till en individs bestående och karakteristiska mönster av känslor, tänkande och beteende.” ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Personlighet )  Jag levde i dryga 50 år med uppfattningen att jag var en robust personlighet, utåtriktad och handlingskraftig. Visst hade jag mina svackor, men betraktade dem (kanske inte helt felaktigt) som perioder av nödvändig återhämtning. Problemet var att jag aldrig själv valde när de skulle komma. Det gick länge, tills jag en dag klappade ihop  och blev sjukskriven. Depression. Förvåningen i min omvärld blev stor, uppenbarligen hade fler än jag en helt annan bild av mig själv. Men kriser ger möjlighet till reflektion och (i bästa fall) viss självinsikt. Så vad är egentligen grundläggande drag i vår personlighet, sådana som vi bör lära oss att se, förstå och leva med? Och vad är psykiska besvär eller störningar som kräver någon form av professionell behandling? Jag fick anledning att funde...

Lena Sundström skriver i en krönika  om sina promenader till videobutiken, i regn och sol, med eller utan en barnnäve i sin hand. Långa samtal över disken om nya filmer. Och gamla. Nu har butiken lagt ner. Vi hyr våra filmer på nätet istället. Det får mig att tänka på MultiKulti, skivbutiken på S:t Paulsgatan med musik från all världens hörn, i alla genrer, med betoning på jazz, folk- och världsmusik. Väggarna fyllda med affischer från olika konserter, ville man kunde man ta en fika i kafédelen medan man begrundade dagens inköp eller bläddrade i en musiktidning. Ägaren, alltid lika entusiastisk, ständigt närvarande med sina skivor på festivaler och konserter med musik man garanterat visste att man skulle tycka om, eller åtminstone tycka om. En gång när jag kom in hörde jag trumpetjazz i högtalarna, soundet var väl bekant. Men låtarna kände jag inte igen. – Vad är det? frågade jag. – Miles Davis, svarade han. Blue Haze, en nyutgåva på cd från 1954. Lysande. Knappast någon k...

När Svenska Dagbladets chefredaktör Tove Lifvendahl inte vill smutsa ner händerna med dagspolitiken kallas det tunga artilleriet in i form av Claes Arvidson. Hans gästledare  i tisdagens tidning förtjänar att läsas av alla som vill veta hur man resonerar i vissa kretsar: Försvarsmakten är på underrättelsejakt efter en trolig ubåt i Stockholm skärgård. Den troliga ubåten har inte fått någon nationalitetsbeteckning men är troligen rysk. Indiciebilden pekar i den riktningen, liksom den säkerhetspolitiska kontext som dramat utspelas i. Krig i Europa. Ökad spänning i Östersjön. Putin som pressar på många olika ”frontavsnitt”. En ny regering. Jag vet lika lite som Claes Arvidson vad som sker under vattenytan i Stockholms skärgård. Försvarsmakten har heller ingen egen information . Att någon eller några har sett vad de anser vara en ubåt är inte detsamma som att där finns en ubåt. Särskilt inte när medierna dag efter dag fylls av substanslösa uttalanden från militära företrädare och b...

Sommaren som gick är det två kvinnoöden i de böcker jag läst som etsat sig fast i minnet. I det ena fallet, dottern till Stoner i den omtalade romanen med samma namn, den dotter som varje dag efter skolans slut ligger på mattan i pappans arbetsrum, läser och samtalar med sin far, tills en dag modern/hustrun bokstavligen lyfter henne ut ur mannens liv och börja formatera henne till det ängsliga och ljuvt, kvinnliga väsen som hon själv en gång blev. Att dottern som vuxen inte blir lycklig behöver kanske inte tilläggas. Den andra jag tänker på är flickan i Mia Berners lilla uppväxtskildring Tretton , nu utgiven på svenska av Celanders förlag i översättning av Gun-Britt Sundström. I den beskriver Berner hur hon i tonåren lyckas slå lös ur mammans, ”lyxhustruns”, grepp och börja forma sitt eget liv. Men mest anslående är ändå skildringen av männen, fäderna: maktlösa, bundna av tidens konventioner, oförmögna att göra något åt sina privatliv och äktenskap.

Sista veckan i september hjälper jag Lena att flytta, från 88 m2 till 35m2 med ett rymligt sovloft, bakom S:ta Karins kyrkoruin vid Stora torget i Visby. I en månad har hon rensat och slängt. Sålt alla stora möbler, skänkt prydnadssaker och husgeråd till Kupan, kört resten till Återvinningscentralen. Kvar blir det allra nödvändigaste. Och vackraste. * Politik är förnuft. Ideologi. Men också känslor. Passion. Jag minns vår granne rörmokaren (han som bodde på hörnet med den skräpiga tomten). Det var folkomröstningen om EU. Vi hade just varit och röstat. Han kom springande till vallokalen med en röstsedel i handen. Håret på ände och den rutiga skjortan uppknäppt över den fylliga magen. ”Nu jävlar ska vi stoppa tysken!” * Håll tyst nu unge och läs en bok, medans jag kollar min mobil. *  ”Visst, Jan kanske säger så. Men Jan har ofta fel.” Piratförlagets chef och vd Anne-Marie Skarp om maken och delägaren Jan Guillou i Svensk Bokhandel 15/14 * ”De okunniga vinner alltid sin...

Carlson år 2034

Spefullt leende iakttar Johan Svedjedal läsaren från författarporträttet på bokens bakre flik. Men ironisk är han inte. Ner med allt? Essäer om protestlitteraturen och demokratin, cirka 1965–1975 är en i förhållande till rådande tidsanda hederlig genomgång av ett antal romaner, teman, dikter och författarskap under 1960- och 70-talet, från Per Wahlöö till Gun-Britt Sundström. Tvärtemot vad som hävdats allt sedan 1980-talet kan han visa på den rikedom i uttrycket som fanns, delvis grundad i modernism och nyenkelhet, kombinerad med en nyväckt vilja att utforska verkligheten (dokumentarismen). Inte minst författarnas inställning till den ofullständiga demokratin betonas. Okritisk är han inte, och visst kan man ha invändningar mot en del, men för den som vill ha en snabb introduktion (eller repetition) till denna epok kan boken varmt rekommenderas. Ner med allt? Johan Svedjedal W&W 2014

När fastighetsskatten ännu var i kraft kunde man återkommande ta del av berättelser om genuina skärgårdsfamiljer som skulle tvingas från hus och hem på grund av skatten. När Alliansen sedan avskaffade skatten och ersatte denna med en kommunal avgift återfanns föga förvånande de stora vinnarna i höginkomstkommuner som Danderyd, Täby och Lidingö. För glesbygdsbor i mindre attraktiva områden innebar den nya avgiften många gånger en höjd kostnad. Är det en alltför vild gissning att tro att vi det närmaste året kommer att översvämmas av reportage om väl fungerande små, privata förskolor, äldreboenden och vårdcentraler som anser sig tvingade att slå igen på grund av överenskommelsen mellan V, S och MP? För övrigt undrar jag om den rödgröna överenskommelsen har bäring på det stora problemet, med så kallade buy-outs, dvs. den vanligaste typen av riskkapitalbolag som med lånade pengar köper upp verksamheter, för att sedan när man trimmat kostnaderna – som till 80 procent består av personale...

Jag ser Vetenskapens värld om planerna på att sända människor till Mars. Ett högriskprojekt utan tvivel men sådan är nu en gång människans strävan: Ivar klättrar

Jag hoppas att vår nya kulturminister tar sig tid att läsa lite av vad hennes föregångare Bengt Göransson (också han tjänsteman, om än med folkrörelsebakgrund, när han tillträde) skrev i ett slags testamente: Kulturen är inte ett resultat av att det förs en kulturpolitik, vilket förvånansvärt många tycks tro. Att de som har de politiska uppdragen tror det är inte konstigt. Märkligare är att också så många konstnärer och andra kulturarbetare gör det. Även utan någon som helst kulturpolitik skulle människor skriva, skapa och framföra musik, gestalta upplevelser och tankar på scenen och så vidare. Och insikten att det är så leder mig varken till ett slags låtgåfilosofi, att kulturpolitiken inte behövs, eller till depression, att kulturpolitiken är ett slags Sisyfosuppdrag. Tvärtom, kulturpolitiken är central, men den måste formas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll. … Samhällets politiska organ … bör se sin uppgift att vara den att tillhandahålla offentli...

Jag sitter och läser ett brev från regeringskansliet och tänker på C. Northcote Parkinson . Han med Parkinsons lag, som konstaterade att en bolagsstyrelse kan klubba igenom beslutet att bygga ett kärnkraftverk utan diskussion för att sedan ägna större delen av mötestiden åt att diskutera var man ska placera ett cykelställ. Vi har gärna synpunkter på det vi lätt kan sätta oss in i, det vi inte kan överblicka överlåter vi åt andra. Så, om den nyss avslutade valrörelsen var en samling cykelställ så handlar det här papperet om ett kärnkraftsbygge, närmare bestämt det värdlandsavtal med Nato som Försvarsmakten på regeringens uppdrag förhandlat fram. Det lär inte vara någon tillfällighet att regeringen godkände avtalet två veckor innan valet i september för att sedan offentliggöra det först två dagar efter att svenskarna sagt sitt vid valurnorna. Som alla goda illusionister vet man att det gäller att få åskådarna (i det här fallet medborgarna på vilkas mandat man sitter) att titta åt ann...