Fortsätt till huvudinnehåll

Jan Guillou väcker minnen och tankar

Läsningen av Jan Guillous memoarer (Ordet makt och vanmakt. Piratförlaget) väcker minnen och många tankar till liv. Jag skriver om boken i Folket i Bild/Kulturfront 9/09.

Våra vägar har ju korsats en del genom åren. En del saker – vem som gjorde och sa vad på FiB-redaktionen på 1970-talet – får anstå till det är dags att göra den egna summeringen. Annat tvingar till större eftertanke. Det egna ansvaret till exempel. Vad gjorde vi rätt och vad var fel? När tänkte jag själv och när gick jag andras ärenden?

En fråga är den om krigshotet, den allt överskuggande frågan för den del av vänstern jag tillhörde under andra halvan av 1970-talet. Utgjorde Sovjetunionen ett reellt hot mot Västeuropa de åren? Eller var vi del vi en avledande manöver dikterat av Kinas intressen (som nog hade goda skäl att frukta Sovjetunionen) med understöd av Reagan-administrationen. Matthias Mossberg argumenterar i sin bok om u-båtsfrågan (I mörka vatten. Leopard förlag) rätt övertygande för att krigshotet var kraftigt överdrivet.

En annan sak som slår mig är hur förstrött Jan Guillou redovisar de senaste 25 åren av sitt yrkesverksamma liv. Perioden som succéförfattare av Hamilton- och Arn-böckerna avhandlas närmast pliktskyldigt på sluttampen, medan tiden i och kring Folket i Bild/Kulturfront upptar mer än 200 sidor i den digra volymen. Och kanske är det vår ungdoms strider – de år när vi formas till dem vi blivit – som vi minns bäst när vi en gång summerar våra vuxna liv.

Läs även andra bloggares åsikter om och om

Kommentarer

Jan Wiklund sa…
Jo, som utomstående betraktare (med min verksamhet i första hand i miljörörelsen) tyckte jag mer än en gång att ni i Fib/K var knäppa med er Sovjetfixering. Inte skulle det gamla skruttiga landet med sin risiga ekonomi kunna ställa till med nåt allvarligt, tänkte vi. Och vi hade rätt, visade det sig om inte förr tio år senare.

Och det inte minst prilliga var, tyckte jag, fibbarnas broderliga omfamning av diverse reaktionärer som avskydde Sovjet för att dom trodde att det fortfarande var vad det hade varit sexti år tidigare. Det hela verkade lika obskyrt som dom som idag omfamnar EU med argumentet att det skulle vara ett alternativ till USA.

Det är tydligen lätt för en del att gå vilse i storpolitiken, och förlorar klasskompassen.

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...