Fortsätt till huvudinnehåll

Män och depression

På återbesök hos min psykiatriker. Hon konstaterar att jag är frisk och sköter mig; motionerar, skapar, vilar.

Edward Munch: FörtvivlanHon tycker att jag ska skriva en bok om depression. Jag vet inte. Jag är nöjd med att må bra och vill inte bygga mitt liv i fortsättningen på att vara en före detta si eller så. Samtidigt har hon en poäng. Män har svårt att ta till sig den kunskap som finns inom området psykisk ohälsa. Vi blir hellre sura, gamla gubbar som självmedicinerar med alkohol. Som min far. Kanske lyssnar vi hellre på andra karlars vittnesmål än ”kärringsnack” om känslor och psyke. (Med Pär Lappins film Den deprimerade repotern som kraftfullt undantag.)

Vi konstaterar i alla fall att jag får fortsätta med min medicin. Det senaste nedtrappningsförsöket var inte lyckat. Kanske är det en åldersförändring, halten serotonin i hjärnan minskar. När jag kommer hem nämner Lena det manliga klimakteriet, länge okänt och förnekat, och hormonbalanserna som ytterligare en faktor. Allt detta i kombination med ärftlig belastning, livsstil och barndomsupplevelser. Om det mänskliga psyket och hjärnan vet vi fortfarande förvånansvärt lite.

Vad jag vet är att medicinen i kombination med samtal hjälpt mig genom mitt livs värsta kris. På köpet har jag fått en viss självinsikt. Vem är jag? Vilka är mina förutsättningar? Vilka behov har jag?

Och så länge jag fortsätter att ta min medicin får jag gå på regelbundna återbesök på den fina gatan på Östermalm. Någon pillerdoktor vill jag inte bli, säger hon. För övrigt har vi riktigt trevligt de gånger vi träffas och avhandlar det mesta mellan himmel och jord.

Om bilden: Förtvivlan (1892) är den första versionen av Edvards Munchs berömda målning Skriet (1893).


Andra bloggar om

Kommentarer

Anonym sa…
Jag tycker att du ska skriva och berätta din historia. För jag tror att den är behövd av skruttgubbs med omnejd. Och så skriver du väldigt fint och ärligt. Puss.
Anonym sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa…
ag tror inte alls det är så enkelt att män inte tillåter sig vara "sjuka". Måhända jag bara är en förvuxen pojke med mina 26 år... men jag upplever det faktiskt inte alls som särskilt stigmatiserande att erkänna att jag är deprimerad.

Menmen... passar på att länka min egen blogg. Skriven av ett annat tvärsnitt av "vanligt folk" du pratade om i inlägget om Axen-Ohlin.


http://shurl.org/wmlLE
Tom Carlson sa…
Hej aza,
det stämmer nog att medvetenheten om depression och psykisk ohälsa har ökat hos yngre män. Mitt påpekande gällde i första hand min egen (50+) och min fars (f. 1927) generationer. För mig har kombinationen av medicin och samtal visat sig vara bäst (om jag ser till hur jag själv mår och vad mina anhöriga säger). Jag hoppas det kommer att gå bra för dig också.

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...