Fortsätt till huvudinnehåll

Män och depression

På återbesök hos min psykiatriker. Hon konstaterar att jag är frisk och sköter mig; motionerar, skapar, vilar.

Edward Munch: FörtvivlanHon tycker att jag ska skriva en bok om depression. Jag vet inte. Jag är nöjd med att må bra och vill inte bygga mitt liv i fortsättningen på att vara en före detta si eller så. Samtidigt har hon en poäng. Män har svårt att ta till sig den kunskap som finns inom området psykisk ohälsa. Vi blir hellre sura, gamla gubbar som självmedicinerar med alkohol. Som min far. Kanske lyssnar vi hellre på andra karlars vittnesmål än ”kärringsnack” om känslor och psyke. (Med Pär Lappins film Den deprimerade repotern som kraftfullt undantag.)

Vi konstaterar i alla fall att jag får fortsätta med min medicin. Det senaste nedtrappningsförsöket var inte lyckat. Kanske är det en åldersförändring, halten serotonin i hjärnan minskar. När jag kommer hem nämner Lena det manliga klimakteriet, länge okänt och förnekat, och hormonbalanserna som ytterligare en faktor. Allt detta i kombination med ärftlig belastning, livsstil och barndomsupplevelser. Om det mänskliga psyket och hjärnan vet vi fortfarande förvånansvärt lite.

Vad jag vet är att medicinen i kombination med samtal hjälpt mig genom mitt livs värsta kris. På köpet har jag fått en viss självinsikt. Vem är jag? Vilka är mina förutsättningar? Vilka behov har jag?

Och så länge jag fortsätter att ta min medicin får jag gå på regelbundna återbesök på den fina gatan på Östermalm. Någon pillerdoktor vill jag inte bli, säger hon. För övrigt har vi riktigt trevligt de gånger vi träffas och avhandlar det mesta mellan himmel och jord.

Om bilden: Förtvivlan (1892) är den första versionen av Edvards Munchs berömda målning Skriet (1893).


Andra bloggar om

Kommentarer

Anonym sa…
Jag tycker att du ska skriva och berätta din historia. För jag tror att den är behövd av skruttgubbs med omnejd. Och så skriver du väldigt fint och ärligt. Puss.
Anonym sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa…
ag tror inte alls det är så enkelt att män inte tillåter sig vara "sjuka". Måhända jag bara är en förvuxen pojke med mina 26 år... men jag upplever det faktiskt inte alls som särskilt stigmatiserande att erkänna att jag är deprimerad.

Menmen... passar på att länka min egen blogg. Skriven av ett annat tvärsnitt av "vanligt folk" du pratade om i inlägget om Axen-Ohlin.


http://shurl.org/wmlLE
Tom Carlson sa…
Hej aza,
det stämmer nog att medvetenheten om depression och psykisk ohälsa har ökat hos yngre män. Mitt påpekande gällde i första hand min egen (50+) och min fars (f. 1927) generationer. För mig har kombinationen av medicin och samtal visat sig vara bäst (om jag ser till hur jag själv mår och vad mina anhöriga säger). Jag hoppas det kommer att gå bra för dig också.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...