Fortsätt till huvudinnehåll

Män och depression

På återbesök hos min psykiatriker. Hon konstaterar att jag är frisk och sköter mig; motionerar, skapar, vilar.

Edward Munch: FörtvivlanHon tycker att jag ska skriva en bok om depression. Jag vet inte. Jag är nöjd med att må bra och vill inte bygga mitt liv i fortsättningen på att vara en före detta si eller så. Samtidigt har hon en poäng. Män har svårt att ta till sig den kunskap som finns inom området psykisk ohälsa. Vi blir hellre sura, gamla gubbar som självmedicinerar med alkohol. Som min far. Kanske lyssnar vi hellre på andra karlars vittnesmål än ”kärringsnack” om känslor och psyke. (Med Pär Lappins film Den deprimerade repotern som kraftfullt undantag.)

Vi konstaterar i alla fall att jag får fortsätta med min medicin. Det senaste nedtrappningsförsöket var inte lyckat. Kanske är det en åldersförändring, halten serotonin i hjärnan minskar. När jag kommer hem nämner Lena det manliga klimakteriet, länge okänt och förnekat, och hormonbalanserna som ytterligare en faktor. Allt detta i kombination med ärftlig belastning, livsstil och barndomsupplevelser. Om det mänskliga psyket och hjärnan vet vi fortfarande förvånansvärt lite.

Vad jag vet är att medicinen i kombination med samtal hjälpt mig genom mitt livs värsta kris. På köpet har jag fått en viss självinsikt. Vem är jag? Vilka är mina förutsättningar? Vilka behov har jag?

Och så länge jag fortsätter att ta min medicin får jag gå på regelbundna återbesök på den fina gatan på Östermalm. Någon pillerdoktor vill jag inte bli, säger hon. För övrigt har vi riktigt trevligt de gånger vi träffas och avhandlar det mesta mellan himmel och jord.

Om bilden: Förtvivlan (1892) är den första versionen av Edvards Munchs berömda målning Skriet (1893).


Andra bloggar om

Kommentarer

Anonym sa…
Jag tycker att du ska skriva och berätta din historia. För jag tror att den är behövd av skruttgubbs med omnejd. Och så skriver du väldigt fint och ärligt. Puss.
Anonym sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa…
ag tror inte alls det är så enkelt att män inte tillåter sig vara "sjuka". Måhända jag bara är en förvuxen pojke med mina 26 år... men jag upplever det faktiskt inte alls som särskilt stigmatiserande att erkänna att jag är deprimerad.

Menmen... passar på att länka min egen blogg. Skriven av ett annat tvärsnitt av "vanligt folk" du pratade om i inlägget om Axen-Ohlin.


http://shurl.org/wmlLE
Tom Carlson sa…
Hej aza,
det stämmer nog att medvetenheten om depression och psykisk ohälsa har ökat hos yngre män. Mitt påpekande gällde i första hand min egen (50+) och min fars (f. 1927) generationer. För mig har kombinationen av medicin och samtal visat sig vara bäst (om jag ser till hur jag själv mår och vad mina anhöriga säger). Jag hoppas det kommer att gå bra för dig också.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...