Halvvägs mellan Alphyddan och Nacka Centrum passerar Värmdöleden över en viadukt. På båda sidor om den fyrfiliga motorvägen sträcker sig ett skogsområde, från Svindersviken i norr till Järla station och gamla Värmdövägen i söder. Området används så här års mest av hundägare och joggare.
Det är en gråmulen förmiddag i mars. Det har snöat och är ett par minusgrader. För en vecka sedan vräkte snön ner över Stockholmstrakten samtidigt som stan hukade i kölden. En man kommer gående med sin hund. När han passerat under viadukten ser han något som ligger i snön en bit från stigen. När han kommer närmare ser han att det är en människa. Hon, det är en äldre kvinna, har kurat ihop sig. Den turkosa sportjackan är uppknäppt, liksom koftan hon bär under. Mannen lägger sin jacka under henne och en tröja ovanpå och börjar massera henne för att värma upp kroppstemperaturen. Ur den svarta midjeväskan tar han upp ett id-kort samtidigt som han slår 112. Han säger hennes personnummer och larmoperatören konstaterar att kvinnan är anmäld saknad. Han ropar till en man lite länge bort att gå ner till vägen för att möta polis och ambulans.
Kvinnan är vaken och talbar. När mannen frågar svarar hon att hon är på väg till Gullmarsplan.
*
Klockan 18.30 ringer hemtjänsten. Personen jag talar med säger att min mor inte är hemma. Det är tillsagt att de ska höra av sig om hon inte kommit hem till kvällsmålet. Hon är oftast ute och går på dagarna. ”Nej, inte nu igen”, tänker jag. Det är mindre än en vecka sedan hon var ute sju timmar i fjorton graders kyla innan en nattpatrull från ett hemtjänstföretag fann henne klockan halv ett på natten, skakande av köld vandra mitt i gatan nära förorten där hon bor. När de satte henne i bilen ville hon ha skjuts upp till Gullmarsplan för att handla.
Den alltid lika vänliga personalen från hemtjänsten lovar att gå förbi lite senare och se om min mor har kommit hem. När klockan är tio över åtta ringer hon igen. Nej, min mor är inte hemma. Vi avslutar samtalet och jag ringer Trygghetsjouren, en kommunal inrättning som gör skäl för namnet, trygga röster – kvinnor de gånger jag kontaktat dem – som lotsar en lugnt vidare i Stockholmsnatten. Min mor är ansluten till deras hemlarm. Det är snö, några minusgrader ute och mörkt sedan länge. Damen jag talar med lovar att återkomma. En och en halvtimme senare ringer hon åter. Hemtjänstens nattpatrull har konstaterat att min mor fortfarande inte är hemma, de har också ringt sjukhusen och kollat. Förra veckan när min mor var borta, larmade jag polisen. Min anmälan den gången reducerades till en HR (”händelserapport”) och gick rakt ner i papperskorgen. Vi enas om att trygghetsjouren ska kontakta polisen den här gången. De får också ärendenumret på den anmälan som slarvades bort.
Jag har under tiden haft kontakt med min bror, Lena och våra barn. Det är nu fyra timmar sedan hemtjänsten ringde. Hur dags min mor gått hemifrån vet vi inte. Jag känner hur pulsen stiger liksom stressnivån. Hittills har jag hållit mig spänt avvaktande.
Strax efter mitt samtal med trygghetsjouren ringer en kvinna från polisens ledningscentral. Den här kvällen kan jag lämna ett mer utförligt signalement – 85 år, grått långt hår, vikt ca 65 kg, längd 165 cm, klädd i en turkos sportjacka med mörkblå inslag, säckiga beigea manchesterbyxor, joggingskor och troligen en svart ryggsäck på ryggen, på huvudet en beige fjällhatt – liksom uppgift om när hon kan tänkas ha försvunnit (någon gång mellan 15 när hemtjänsten senast besökte henne och 18.30 när jag blev uppringd). Jag anger också i vilket område hon kan tänkas befinna sig: en triangel Blåsut, Gullmarsplan, Björkhagen är mest trolig. Kvinnan ska prata med sina befäl och lovar att återkomma.
Vid 23-tiden blir jag uppringd av en polispatrull från Globenområdet. De frågar om jag har något foto på min mor. Jag skickar en relativt nytagen bild som jag gjort i ordning tidigare i veckan. Jag skickar även med numret på hennes SL-kort. Vi diskuterar olika platser där hon kan tänkas uppehålla sig: Blåsut, Gullmarsplan, Årsta kyrka, Hammarbyhöjden, Tomtebogatan (där vi bodde när jag var liten och som hon nämnt tidigare på dagen), fritidshuset i Gnesta, som min bror numera disponerar. Jag berättar att hon brukat spela bridge en gång i veckan i Björkhagen, att det fungerar när hon väl är på plats, men att hon fått allt svårare att hitta dit, att hon gått bort sig flera gånger i parkområdet mellan Blåsut och Björkhagen.
Sonen messar och frågar om det går fram några signaler på hennes mobil. Plötsligt inser jag att jag glömt att försöka ringa henne. (Inte för att hon svarar på telefon numera, men ändå.) Jag prövar, flera signaler går fram innan mobilsvaret går igång. Mobilen är uppenbarligen laddad (senare får jag veta att mobilen ligger kvar hemma).
När den kvinnliga polisen från patrullen jag pratat med berättar att ryggsäcken, som min mor alltid brukar bära med sig, legat kvar på golvet i hallen (vilken iakttagelseförmåga de har, hinner jag tänka) när de gått in i lägenheten börjar jag undra om hon gett sig av i avsikt att aldrig mer komma tillbaka. Vi har tidigare på dagen haft ett möte med biståndshandläggare och hemtjänsten om hennes boende med anledning av hennes senaste utflykt i Stockholmsnatten. Vi har i det längsta velat att hon ska kunna bo kvar hemma eftersom hon är så rörlig; hon är ute och promenerar flera timmar varje dag, men nu börjar situationen bli ohållbar.
Att hon börjat ge sig ut på kvällar och nätter är något nytt. Hon klarar inte heller ens elementära inköp längre, och när hemtjänsten kommer och ska handla åt henne är hon inte hemma. Hemtjänstpersonal ringer mig och frågar vad de ska ge henne att äta när kylskåpet är tomt. De senaste veckorna har jag och min bror handlat basvaror. Hon reagerar inte längre på telefonens signaler, så när vänner och släktingar försöker ringa blir samtalen obesvarade. Hon blir allt mer isolerad framför teven i hemmet. Och att bestämma tider med henne är närmast ogörligt, så när det är dags för fotvård och besök hos frisören är hon inte hemma. Håret börjar se långt och ovårdat ut. Hon har också börjat ringa på hos grannar sent på kvällarna för att låna något, ett ägg eller få hjälp att öppna en vinflaska.
Var det en dödsdom jag uttalade när jag räknade upp allt detta i hennes närvaro? tänker jag. ”Helst vill ni väl förstås se mig i graven”, hade hon brustit ut. ”Härifrån får ni bära ut mig med fötterna före.”
Men vart skulle hon gå i så fall? funderar jag när jag samtalar med kvinnan i polispatrullen. Ut i Nackareservatet där vi promenerade rätt ofta när jag var liten och vi hade flyttat till Årsta. Var då i så fall? Är hon inte återfunnen i morgon bitti lär hon inte vara i livet, tänker jag. Och vad gör vi om vi inte hittar henne? För ett tag överväger jag om jag själv ska ut och leta. Om inte annat så för att känna att jag gör något. Men jag släpper tanken, området där hon kan finnas är alltför stort, jag har gett namnet på alla de ställen jag kan tänka mig till polisen. Har hon tagit någon buss eller tunnelbana åt fel håll kan hon vara precis var som helst i Stockholmsområdet.
Framåt ettiden slumrar jag in för att vakna med ett ryck halv fyra. ”Vinden!” tänker jag. ”Har någon letat på vinden?” Tidigare, när vår son och hans familj bodde i trappuppgången bredvid, hände det att hon tog genvägen över vinden till dem för att sedan inte hitta ut när hon skulle tillbaka.
Jag ringer Trygghetsjouren, de ser att polis och hemtjänst letat i källaren och i närområdet, men ingen notering om vinden. Damen jag talar med ska kolla upp det. Strax därpå ringer Malin, den kvinnliga polisen från patrullen jag samtalat med tidigare. Hon vill uppdatera mig, säger att de ännu inte hittat något, de och andra patruller har letat på alla ställen jag uppgivit. Polisen i Sörmland har till och med skickat en bil till fritidshuset i Gnesta. Alla poliser i Stockholm har hennes foto. Jag säger att även om min mor inte är särskilt sentimental av sig kanske hon har gått till minneslunden på Skogskyrkogården där askan av min far finns. Men de här redan varit där, säger hennes kollega i bakgrunden. Jag tipsar även Malin om vinden.
Det är lönlöst att somna om. Jag går upp och gör en kopp te, tänder ett ljus och sätter mig i köket med anteckningsboken. Efter någon timme lägger jag mig igen och halvslumrar fram till halv åtta när jag får ett sms från den polis som arbetar med försvunna personer i Stockholm syd. Vi hade kontakt senast för en vecka sedan, då hon hjälpte mig att upprätta en ny anmälan efter den som hennes kollegor lagt i papperskorgen under natten. Jag ringer upp. Hon säger att de kollar SL:s loggar men att det kan ta tid att få fram uppgifter från alla spärrar och bussar. Hon ser också att en polispatrull letat igenom vinden klockan 4.10. De har också konstaterat att min mors mobil ligger kvar hemma.
En stund senare ringer en av den ordinarie personalen från hemtjänsten. Hon har förstås konstaterat att min mor inte är hemma, men berättar samtidigt att hon för en månad sedan stött på min mor i Haninge centrum, 15 kilometer söder om Stockholm, inget ställe man tar sig till hur som helst från förorten där hon bor. Min mor har suttit på en bänk och samtalat med en man. Hon har uppenbarligen ett hemligt liv, hemligt även för henne själv misstänker jag.
Biståndshandläggaren har också fått en rapport om hennes försvinnande. Om hon hittas kommer man att ordna ett akutboende åt henne. Hon har talat med sin chef och de är överens om att situationen blivit ohållbar, att hon inte kan bo kvar hemma längre.
Själv kollar jag telefonbanken. Jag har länge skött min mors ekonomi och är sedan några månader också formellt hennes förvaltare (med ansvar för att ”bevaka rätt, förvalta egendom, sörja för person” som det står i beslutet). Kontoutdragen visar att hunnit med att åka till Liljeholmen på förmiddagen samma dag som hon försvunnit, Hon har handlat för 43 kronor på Systembolaget, 14 kr på Lidl och därefter några inköp på den lokala kvarterskrogen Inga uttag gjorts efter 12.40 då vi hittade henne där när vi skulle ha vårt möte om hennes boende.
Jag fyller också i en anmälan på Missing Peoples hemsida. En man från deras huvudkontor ringer efter en stund för att få uppgifterna bekräftade och be om mitt tillstånd att gå ut med en efterlysning. Innan den så småningom tas bort från deras Facebook-sida har den hunnit delas över 600 gånger!
Jag ringer min mors väninna M. och berättar vad som hänt. Hon säger att min mor ringt upp henne strax efter kl. 17.00 på gårdagseftermiddagen. Hon hade frågat om M. var hemma, och sagt att de måste ses snart. Sen hade hon lagt på. Det är länge sedan de talats vid. Min mor hade låtit som vanligt, inte nedstämd och självmordsbenägen i alla fall. Uppenbarligen har hon inte glömt hur man använder telefonen i alla fall.
Slutligen, klockan 11.03, ringer en polis från en av dagpatrullerna som jag talat med tidigare på förmiddagen och berättar att en civilperson hittat min mor, i skogen, i Ektorp Nacka. Hon låg i en snödriva, medtagen, men vaken och talbar. Hon hade förts med ambulans till Södersjukhuset där hon tas in med under 30 grader i kroppstemperatur. Jag och min bror skyndar dit.
*
Dagen efter talar jag med min kontakt hos polisens enhet för försvunna personer. SL:s loggar visar att min mor passerade spärrarna till tunnelbanan i Blåsut klockan 17.22, därefter har man sett henne på övervakningskamera vid Gullmarsplan vid 18-tiden, hon har först gått ner till tvärbanan och sedan gått upp igen. Därefter har hon gått upp till bussterminalen ovanför tunnelbanan, det är det sista man ser av henne. Inga fler inpasseringar i SL-systemet, inga fler övervakningsbilder. Några bussar från Gullmarsplan går inte till Nacka. Hur hon hamnat i en skogsdunge i närheten av Nacka Forum fem kilometer österut vet ingen, allra minst hon själv. Har hon promenerat, vilket är fullt möjligt med hennes fysik, måste hon ha passerat genom stora bostadsområden, gått över broar och motorleder. Inte vet vi heller hur länge hon legat där. 18 timmar är en lång tid. Är man en rask åldring som min mor hinner man gå långt på den tiden.
Etiketter: Liv och död
