Tillfälligt avbrott

Arbetet med ett tidsödande projekt gör att bloggen får vila ett tag.
Återkommer när jag fått näsan över vattenytan.

Kristina Axén Olin och AA

Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin har talat ut om sin livskris. Sorgen efter moderns död, dygnet-runt-arbetet under valrörelsen och efter makttillträdet har satt sina spår. Det blev för lite sömn, för lite mat, för mycket huvudvärkstabletter och alkohol, berättar hon i en intervju måndagens Dagens Nyheter. Det tycks mig lite vågat att säga att man ”är på topp” tre veckor efter att man sökt professionell hjälp. Men hon vill väl förekomma alla rykten.

Arbetsfördelningen i det Axén Olinska hemmet har redan föranlett en del kommentarer. Själv blir jag betänksam när Axén Olin hävdar att ”Jag är inte alkoholist” i samma andetag som hon bekräftar att hon tagit kontakt med AA (Anonyma Alkoholister). AA arbetar ju enligt den så kallade tolvstegsmodellen byggd på kunskap, förändrat beteende och självinsikt. I sin ursprungliga form formuleras steg ett hos AA: ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen och våra liv hade blivit ohanterliga.” Har Axén Olin allvarliga problem med alkoholen har hon en lång och smärtsam väg att vandra.

Som alltid när en makthavare drabbas av en personlig kris hoppas jag att det ska öka dennes insikter om hur villkoren ter sig för vanligt folk i vårt land. Men jag vet att det är idealism. Politiken – skötseln av våra gemensamma angelägenheter – styrs av andra krafter.

En utomordentlig sammanfattning av AA:s metoder finns att läsa i Ove Rosengrens bok Förödande passioner Fri förlag 2001. AA:s tolvstegsmodell går för övrigt att applicera på andra tillstånd och beteenden, som kriminalitet, spelberoende och depression. Mer information om Anonyma Alkoholister finns på deras webbplats http://www.aa.se/.

Rekordåren

I arbetet med en text om bildandet av Folket i Bild/Kultufront får jag anledning att fundera över de så kallade rekordåren på 1960-talet. I den allmäna historieskrivningen och tv-program som "Världens modernaste land" framställs det ju som att alla svenskar stod upp och viftade med flaggorna medans utvecklingen rullade på. I själva verket var ju de 20 åren mellan 1965 och 1985 en kamp som böljade fram och åter och där vanligt folk på många fronter sköt fram sina positioner och nedrustningen av demokratin bromsades upp. Därefter har det ju inte gått lika bra. Hur som helst, så här blev i alla fall inledningen till det jag skrev:

Efter att ha klarat sig oskatt ur andra världskriget genomgick Sverige en kraftig ekonomisk utveckling under 1950- och 60-talen. Det korporativa samarbetet mellan arbetsgivare och fackföreningsrörelsen (Saltsjöbadsandan) hade inneburit förbättrat välstånd för stora grupper av det svenska folket. Den ekonomiska utvecklingen hade dock sitt pris i form av utarmning av glesbygden, ohämmad tillväxt av några storstadsregioner med sikte på en svensk anslutning till EEC (föregångare till EU), förstörelse av stadskärnor, massbilism, kommunsammanslagningar och urholkad demokrati.

Internationellt hade en lång rad självständiga stater sett dagens ljus i Afrika och Asien. Ur koloniernas frigörelse föddes den alliansfria rörelsen. Vietnamnkriget ledde till att de tidigare varma sympatierna för USA i vårt land försvagades. Svenska politiker och företag såg nya marknader i den tredje världen.

I Sverige kunde de stora 40-talskullarna av barn gå vidare till en högre utbildning som tidigare bara varit förunnat ett fåtal privilegierade. 1968 exploderade protesterna mot en alltmer industrialiserad högskola i den s.k. studentrevolten. Året efter, 1969, gick gruvarbetarna i Malmfälten ut i en långvarig strejk. Att motparten i konflikten var en statlig arbetsgivare (LKAB) var ett hårt slag mot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.

Många intellektuella, som Sara Lidman (Gruva), Sven Lindqvist (Myten om Wu Tao-tse), Jan Myrdal (Friställde Andersson, Rapport från kinesisk by) och Göran Palm (En orättvis betraktelse, Indoktrineringen i Sverige) spelade en betydelsefull roll i uppvaknandet. Filmer som Myglaren och Rekordåren angreps hårt av makthavarna och yttrandefriheten sattes under press.

Mot den bakgrunden växte planerna på en radikal, oberoende tidning fram i början av 1970-talet.

En av många böcker som ifrågasatte utvecklingen under 1960-talet.

Intelligent design 2

Torbjörn Fagerholm skriver om Intelligent design i en understreckare (”Människan är bitvis ett fuskbygge” Svenska Dagbladet 14/1-07.) I en recension av antologin Intelligent Thought: Science Versus the Intelligent Design Movement (red John Brockman, Vintage, 256 s). går han hårt åt de populära teorierna:

Tvärtemot en vanlig missuppfattning är den evolutionära processen alltså allt annat än slumpmässig. Naturligt urval är den icke slumpmässiga överlevnaden av slumpmässigt uppkomna små variationer, och varje livsform bygger därför förutsägbart på de egenskaper som närmast föregående livsformer hade. Huruvida dessa är intelligent eller ointelligent formgivna har evolutionen ingen synpunkt på. Det enda som räknas är att egenskaperna är tillräckligt bra för att deras bärare ska få fortsätta att springa i det evolutionära ekorrhjulet.

Sen ger Fagerholm och författarna till boken mängder av exempel på naturens tillkortakommandon i skapelsen: vår egen munhåla är ett exempel.

Förespråkarna för ID ställs därför inför en egen variant av teodicéproblemet: varför skulle en intelligent formgivare ibland konstruera intelligenta, ibland ointelligenta, former?

Fagerholms artikel är däremot ett under av intelligent design.

Grafiktriennalen

Lena och jag går och ser Grafiktriennalen på Konstakademien, den trettonde i ordningen som Grafiska sällskapet ordnar. Temat är ”Grafik i Sverige idag”. Jag gillar det jag ser. Mycket är friskt, vitalt och lekfullt. Den grafiska tekniken rymmer en oändlig mängd av möjligheter. Innan vi går hem återvänder jag till Jan K Perssons digitala datatryck. Jag känner mig befryndad med männen i hans Still Permance. Ulla K Hellins kråkor på väg ut ur ramen piggar också upp. Lena bestämmer sig för att hon vill köpa Lea Ahmed Jussilainens Kvinna med fåtölj.

Jan K Persson Still performance, väg. Digitaltryck.

Lea Ahmed Jussilainen Kvinna med fåtölj. Blandteknik

Ulla Hedin Utanför ramen. Torrnål, carborundum.

Språkpolis

Approximation är en intressant blogg som drivs av Erik Berg, arkitektstuderande vid Chalmers i Göteborg. Han skriver välformulerat om ariktektur, samhällsplanering och politik ur ett vänsterperspektiv. Häromdagen kommenterade han det folkpartistiska förslaget att lagstifta om att svenska ska vara det enda tillåtna språket i skolornas klassrum. Han citerar från lärbarbloggen Kom till Kritan :

”Jag har varit med om elever som försökt gå in och störa i samtal mellan elev och lärare, genom att "coacha" eleven på ett språk läraren inte förstår. Jag har hört elever skandera saker, men inte vetat vad de sagt. Jag har varit med om hotfulla situationer där tillmälen på andra språk fått spänningen att eskalera, men där jag som vuxen inte kunnat förstå och rätt ingripa. Situationer där man har helt enkelt använt språket för att stänga ute, för att avskärma och skapa avstånd. Och det tror inte jag är bra. Och, det är det, som jag förstår det, man vill förhindra, genom att i skolplanen skriva in att en lärare har rätt att kräva att man skall tala svenska”

Vi inser nog alla att det är ett faktiskt problem som folkpartisterna tagit upp. Men Approximation tar frågan ett steg vidare:

”När arbetarklassen och arbetarförfattarna erövrade svenska språket skedde det inte därför att överheten tvingade dem, det skedde därför att språket var vägen ut, och upp, därför att folkrörelserna fyllde arbetarklassen med en lust att lära för att erövra makten över sina liv och över samhället. Förutsättningen var en rörlighet: klassbarriärer revs, det fanns en mening med att skola sig, den som lade möda på att lära sig hantera språket kunde verkligen komma någon vart. För invandrare i Sverige idag erbjuds inte den rörligheten.”

Hela Approximations inlägg finns att läsa på här.

Men det finns ytterligare en dimension utöver språkfrågan: Liksom på sina valaffischer i somras nosar folkpartiet upp ett reellt eller upplevt problem (deras informationsavdelning jobbar nog ständigt med opinionsundersökningar) och formulerar sedan ett förslag som tillgodoser (de ofta kortsiktiga) intressena hos en välutbildad medelklass. (Eller tror någon att partiets förslag kommer att gälla de engelskspråkiga skolor som idag är högsta status hos deras väljare?)

Om alla partier var lika tydliga om sina avsikter skulle valet varit lättare.

Internationella gymnasiet i Stockholm nedläggningshotat?
Bildtext: Exam Day and the annual boat trip. Goodbye to Sjövikskajen!

Andra bloggar om: svenska, språk, skolan, folkpartiet

Intelligent design

En envis förkylning bäddar in huvudet i en seg hinna av snor och slem. För trött att läsa blir tv:n ett sällskap i veckan mellan nyår och trettonhelg. Jag ser ett avsnitt ur David Attenboroughs serie Den undre världen (SVT1), om parasiter och symbioser. Myror som bygger bon i trän och går till samfälld attack mot andra växter som försöker slå rot i närheten; larver som lockar till sig stekelhannar (genom att simulera honans doft!) hoppar över till honan vid parningen och följer henne till hon lägger sina ägg och därefter äter upp larverna. Jag blir alldeles matt. Insekter som lägger sina ägg inuti frukter är ju bekant, men att andra steklar lägger sitt ägg i samma frukt för att dess avkomma ska äta upp den ursprungliga larven…! Tanken slår mig att detta myller av ”mord”, ”intriger” och samarbeten lika gärna kan användas som argument mot teorien om intelligent design. Vilken intelligens skulle mäkta med att tänka ut allt detta?


Andra bloggar om: intelligent design

USA måste lämna Irak

Ingen torde ha undgått att Saddam Hussein har dömts och avrättats (dock inte för att ha gasat ihjäl 5000 kurder i Halabja eller för att han med USA och västmakternas stöd startade ett av det sena 1900-talets blodigaste krig, mot Iran efter att USA blivit utkastat därifrån). Avrättningen lär knappast göra situationen bättre i Irak. Sverker Åström kommenterar i Dagens Nyheter (3/1-07):

”Bortåt en halv miljon civila irakier har dödats, En och en halv miljon har tvingats lämna landet. Ytterligare en och en halv miljon är internflyktingar. Ekonomin är ödelagd i stora delar av landet. Rättsväsendet ligger i spillror. Ovärderliga konstskatter, varsamt och förtjänstfullt vårdade även under Saddam­regimen, har förstörts. Landet är förött.
Detta land som ända in i Saddam Husseins ohyggliga regim var ett mönsterland i jämförelse med de andra arabiska staterna när det gäller ekonomi, kultur och även civil administration kan nu inte på generationer hoppas på någon rimlig grad av normalitet.
För detta fasansfulla facit måste det rimligen finnas några skyldiga. Kan de sökas någon annanstans än i Vita huset och 10 Downing Street? När och hur skall ansvaret utkrävas?”

Som civiliserade människor kan vi knappast kräva att bödelns fallucka skall öppnas under George W. Bush och Tony Blair, trots de lögner som låg bakom beslutet om invasionen och det nu pågående folkmordet. Men något kan vi dock göra. Sverker Åström menar att vi bör kräva vissa markeringar från regeringen:

”Sålunda bör uthyrningen av ett av våra få krigsfartyg, en ubåt, som i Stilla havet samövar med den krigförande staten USA:s krigsmakt, omedelbart upphöra (även om detta något minskar klirret i den svenska flottans kassakista).
Vårt deltagande i utbildningen av irakiska poliser är i sig välmotiverat men bör ses över så att vi inte bidrar till att stärka den del av den irakiska polisen som samarbetar med amerikansk militär för att med hänsynslösa metoder bekämpa upproriska irakier.
Den pågående exporten till USA av mycket avancerad elektronisk krigsmateriel som används i Irak måste avvecklas.
Den hjälp som vi kan lämna det lidande irakiska folket skall vara generös men uteslutande av humanitär art. Vi bör ständigt erinra om att det amerikanerna som ska stå för reparationen av de väldiga skador som de själva åstadkommit.
Det har talats om att vår nye statsminister har inbjudits till Vita huset. Ett sådant besök är uppenbarligen otänkbart så länge presidenten heter George W Bush och kriget i Irak fortgår.
Och det är på tiden att den svenska regeringen, som säger sig ha som högsta prioritet att värna om de mänskliga rättigheterna, klart fördömer, och söker förmå EU att klart fördöma, koncentrationslägret Guantánamo som fortfarande innehåller över 400 fångar utsatta för systematisk, från högsta håll auktoriserad tortyr.”

Slutligen manar han oss vanliga människor att med demonstrationer och protester skapa en opinion som kräver ett totalt och omedelbart tillbakadragande av alla amerikanska trupper. Ett lämpligt tillfälle infinner sig på årsdagen av invasionen i mars.
Andra bloggar om: Irak, USA

Liten entomologi

”– Jag dödade en lus och har själv blivit en. Antalet löss förblir konstant.”
...

”– Vi dör alla ändå. Sedan följer inte himlen utan nåt annat.
– Vadå för nåt?
– Spindlar, eller nåt. Hur skulle jag kunna veta det?”

Antti Rahikainen i slutscenen till Aki Kaurismäkis Brott och straff (1983).

Mamma, pappa, barn

Dottern är hemma på jullov från studierna i utlandet. En kväll äter vi middag djupt nere i källarvalven på en thailändsk restaurang. Jag funderar på vart vi ska ta vägen om det började brinna. Och hur den välartikulerade östermalmska medelklassen runtom oss skulle agera.

Både dottern och sonen är i den ålder när man börjar etablera sig i vuxenvärlden. Deras vänner bildar par, köper bostadsrätt (vi bor ju i Stockholm) och flyttar samman. Hon berättar att det är pojkarna som allt oftare talar om att skaffa barn. De unga kvinnorna i vänkretsen tvekar. Vikariat, projektanställningar och andra tillfälliga jobb gör att planeringshorisonten sällan sträcker sig ens över de nio månader en graviditet varar.

Så vävs biologin och politiken samman i frågan om nativiteten. Och alla som hävdar biologins primat över det sociala hos människan (i fråga om barnalstrandet främst kvinnan förstås) får något att förklara.

Ett hinder på vägen?

Andra bloggar om: barn, könsroller, politik

Nyårsfilm 2

Nyårsaftonens filmer i tv bjuder på två kära återseenden. Den andra Jacques Tatis Semestersabotören (1953). Efter att ha sett En fest i byn dagen innan är jag orolig att den ska ha bleknat. Liksom barndomens berg och skogar lätt krymper till oansenliga kullar och snår vid återseendet, mår vissa filmer och böcker bäst av att vila i minnets arkiv. Men jag behöver inte oroa mig. Semestersabotören håller fortfarande. Det är stor komedi om vardagslivets absurditeter, i Chaplins och stumfilmens anda, från Tatis evigt bockande, hälsande och tillmötesgående Mr. Hulot till den buttre, lätt desillusionerade kyparen. Tajmingen är suverän.

– De är säkert gamla mimare allihopa, säger Lena.

En gång på sjuttiotalet såg vi Semestersabotören tillsammans med ett par goda vänner. Lena, jag och mannen i det andra paret skrattade från första scenen. Den andra kvinnan satt moltyst genom hela filmen. Jag minns att vi blev oerhört provocerade. Skratt är lika delar igenkännande och gemenskap.



Andra bloggar om: film, Jacques Tati

Nyårsfilm 1

På nyårsaftonens kväll ser jag om Stanley Kubricks Dr Strangelove från 1964. Jag tycker att filmen och dess balans mellan realism och svart komedi på avgrundens rand håller fortfarande. Men det slår mig att den karaktär som gjort störst intryck när jag sett filmen förut, Peter Sellers Dr Strangelove, endast förekommer i två scener. Mer behövdes inte för att vetenskapsmannen med den tyska brytningen, vansinnesticsen i de amputerade lemmarna och den galna blicken skulle etsa sig fast.

Filmen slutar på tolvslaget. Domedagsbomben i tv-rutan och nyårsfyrverkerierna utanför fönstret detornerar på en och samma gång.

Andra bloggar om: film, Peter Sellers