Vi tömmer min mors lägenehet

En av de sista dagarna i juni lämnar jag ifrån mig nyckeln till min mors lägenhet. Besiktningsmannen och jag konstaterar att städfirman gjort ett bra jobb. Att min bror och jag glömt att byta kolfilter i köksfläkten är inte deras fel. Jag tar cykeln till Elonbutiken vid Skogskyrkogården och köper en ny filtersats. Jag går runt en sista gång i den tomma lägenheten innan jag stänger dörren och släpper ner nyckeln i brevinkastet.

Något direkt personligt förhållande till den lilla trerummaren vid Blåsutvägen har jag aldrig haft. När mina föräldrar flyttade in där 1971 hade jag redan flyttat hemifrån. Men för min bror är det hela hans uppväxt. I sjutton år bodde han där, när han blev större sov han i den våningssäng jag snickrat när jag fått min första lägenhet, en liten etta på Metargatan på Södermalm.

I två månader har vi plockat, rensat och packat. Porslin, husgeråd, kläder, linne, prydnadssaker, böcker, smycken, bestick, väskor. Och foton. Jag fortsätter att rensa bland hennes och min fars papper. Inget verkar slängt, jag hittar jobbansökningar från 1959 (vad hade hänt om hon börjat jobba som sekreterare på Rabén & Sjögrens förlag den gången?), gamla motböcker, kursbetyg, diplom och pärmar. Vi försjunker i minnen över gamla fotoalbum, förundras över den äldre generationens samlarmani, över presenter som aldrig packats upp och oinlösta presentkort. Min mor blir både tydligare och alltmer obegriplig.

När vi behöver ett avbrott går vi till pizzerian på andra sidan tunnelbanan, sitter i solgasset, pratar gamla minnen och slänger käft om dagsaktualiteter. Vi har det på det hela taget ganska trevligt, även om jag emellanåt vaknar i vargtimmen med bultande hjärta och tankar som mal över allt som återstår att göra.

Jag har en kort men framgångsrik karriär som säljare på Blocket. En taxichaufför kommer och hämtar det gigantiska plåtskåpet på vinden och baxar in i sin bil. Han prutar när det visar sig att nyckeln saknas. Köksbordet hamnar i en sommarstuga i Dalarna, ett litautisk par med en stor skåpbil köper den stora byrån som stått på vinden i alla år. Mannen, med rejäl ölmage och tändstickstunna ben, hjälper min bror och mig ner de tre trapporna från vinden, medan hustrun står och bläddrar i mobilen. ”Very beautiful”, säger hon och frågar om jag inte kommer att sakna byrån när jag berättar att den stått i mitt barndomshem. I andra kulturer gör man sig kanske inte av med arvegods lika lättvindigt?

Allmogeskåpet (en kopia gubevars) hittar sin plats i ett torp i Närke. Den nya ägarinnan skickar en bild när det är på plats bredvid kakelugnen. Ett ungt innerstadspar svarar blixtsnabbt på annonsen om sideboardet i ek från matrummet. Jag har medvetet satt priserna lågt för snabb affär. Hellre än att slänga användbara möbler vill jag att de ska komma till användning. Minkpälsen, en gång värderad till 30 000 kr, får vänta till hösten. Fast marknaden för gamla pälsar verkar stendöd.

Från Myrorna kommer två seniga män i min ålder och hämtar ett 50-tal kartonger och en del möbler. Den ena bär, två trappor utan hiss, upp och ner, medan kollegan kör pirran nere på gatan eller står i porten och röker.

Sista veckan kör min bror, sonen och jag en sista gång till återvinningen i Östberga med det vi inte lyckats avyttra. De möbler och prydnadssaker som får plats har vi tagit till min mors nya boende. Den fina byrån från hallen hamnar i mitt vindsförråd tills vidare, annars är det inte mycket vi spar. Alla har redan fullt hemma hos sig.

Vi enas om att dela på kostnaden för flyttstädning. Ingen orkar ställa sig och skrubba badrum och städa kök efter allt som varit.

Från Myrorna kommer två seniga män i min ålder och hämtar ett 50-tal kartonger och en del möbler