Just som jag ska gå och lägga mig läser Lena en nyhetsflash om att Magdalena Ribbing har dött, avliden efter en fallolycka i hemmet. Det känns som om en gammal släkting gått bort. En klok sådan. Jag vet att många i vänkretsen fnissat och gjort sig lustiga över vad de kallat det ribbingska etikettstyranniet, som hur man håller i besticken eller viker en servett.
Och visst kunde hon upplysa om sånt som att en använd servett läggs till vänster för att markera att man avslutat en måltid och vad ”mörk kostym” betyder på en inbjudan. Men framför allt vill jag minnas henne för de dygder hon höll fram i detta egotrippade tidevarv, där vi alla tror oss vara de solar som planetsystemet kretsar kring: hänsyn, respekt och inlevelseförmåga. ”Tacka och tänk” som hon skrev i en av sina sista krönikor i Dagens Nyheter.
Hennes stil var precis och hennes penna kunde drypa av gift, vare sig det nu gällde frågor om det är rätt att kräva betalning av sina gäster (!) eller folk som behandlar hemmet de gästar som ett hotell och värdfolket som personal. Eller som när hon konstaterade att ”valfri klädsel” på en inbjudan aldrig innebär ”valfri”, endast att den som bjudit in överlåtit till gästen att avkoda vilket klädbruk som gäller i den sociala kretsen. Att man skulle säga ifrån om någon spred giftigheter och förakt runt ett middagsbord eller vid kaffeautomaten var också självklart för Ribbing.
Och när en miljöpartistisk politiker hamnade ute i kylan menade hon mitt i mediestormen att det är lika respektfullt att hälsa med handen mot hjärtat som att ta i hand, även i Sverige.
Hennes död är också en påminnelse om att vi aldrig vet när och hur våra dagar slutar.
Nog kommer jag att sakna henne alltid.
Och visst kunde hon upplysa om sånt som att en använd servett läggs till vänster för att markera att man avslutat en måltid och vad ”mörk kostym” betyder på en inbjudan. Men framför allt vill jag minnas henne för de dygder hon höll fram i detta egotrippade tidevarv, där vi alla tror oss vara de solar som planetsystemet kretsar kring: hänsyn, respekt och inlevelseförmåga. ”Tacka och tänk” som hon skrev i en av sina sista krönikor i Dagens Nyheter.
Hennes stil var precis och hennes penna kunde drypa av gift, vare sig det nu gällde frågor om det är rätt att kräva betalning av sina gäster (!) eller folk som behandlar hemmet de gästar som ett hotell och värdfolket som personal. Eller som när hon konstaterade att ”valfri klädsel” på en inbjudan aldrig innebär ”valfri”, endast att den som bjudit in överlåtit till gästen att avkoda vilket klädbruk som gäller i den sociala kretsen. Att man skulle säga ifrån om någon spred giftigheter och förakt runt ett middagsbord eller vid kaffeautomaten var också självklart för Ribbing.
Och när en miljöpartistisk politiker hamnade ute i kylan menade hon mitt i mediestormen att det är lika respektfullt att hälsa med handen mot hjärtat som att ta i hand, även i Sverige.
Hennes död är också en påminnelse om att vi aldrig vet när och hur våra dagar slutar.
Nog kommer jag att sakna henne alltid.
Kommentarer