Noterat maj 2015

Sista helgen i maj. Håglöst blickar jag ut genom mina smutsiga fönster. Tvätta eller inte tvätta? Jobba eller inte jobba? Regn eller inte regn? Suck

 *

Jag piggnar till lite när Göran Greider citerar socialdemokratins klassiska portalparagraf, en gång skriven av Ernst Wigforss och Gustav Möller:

”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser, könsmakt och art-egoism uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

Stycket ströks på kongressen 2001, också den i Västerås.(OBS! Se min kommentar om detta inlägg)

*

Den lilla sagan om pojken har en fortsättning:

När pojken är åtta år gifter hans pappa och mamma om sig. Med varandra. Den sommaren får han en cykel. En riktig, med två hjul och kedja. Samma höst flyttar de till Årsta. Han får ett eget rum, med säng, skrivbord och en lampa som går att tända och släcka. Mormor har rummet innanför hans. Mamma och pappa sover i en bäddsoffa i vardagsrummet.
Hans mamma jobbar på kontor inne i city. Ibland är hon ledig på fredagarna. Då städar de. Han torkar alla lister längs golvet i vardagsrummet. På våren hänger pappan och mamman ut alla kläder på vädring på balkongen. Han lär sig att vända ut och in på alla fickor, borsta bort ludd och tobaksflarn innan kläderna hängs in på förvaring över sommaren.
Hans pappa jobbar i den andra staden. Han går upp tidigare än alla andra. När pojken vaknar ligger det alltsomoftast en liten lapp med en vers eller hälsning från pappan i hans tandborstmugg.

*

Mikael Nyberg citerar i Aftonbladet (Våga vägra Nato) en amerikansk (!) konsultrapport beställd av den svenska försvarsmakten i slutet av 90-talet:

”Sveriges roll som regional makt i Östersjön skiftar från neutralitet till ledarskap”, hette det vidare. Därför skulle ”koalitionskrigföring och Sveriges förmåga att operera i samverkan med organisationer som Nato … få en ny och större betydelse”. Detta skrevs 1998 , långt före kriget i Ukraina.

*

Nu faller natten
Nu faller bomberna
Nu brinner barnen i hekatomberna
Vad ropar barnen, vad glor de på
B-52, B-52
(Cornelis Vreeswijk ”Till Jack”)

*

En formulering i Bo Löfvendahls språkspalt i söndagens SvD (”… det är inte länge sedan tant också var artigt tilltal från ett barn till vilken okänd kvinna som helst, oavsett ålder”) får mig att minnas en anekdot min farmor alltid brukade berätta. Den handlade om det lilla barnet som skulle framföra en hälsning från en kvinna till en annan:

– God dag, tant. Jag skulle hälsa till tant att tant skulle komma till tant. Om inte tant kunde komma till tant så skulle tant komma till tant. Adjö, tant.

Sen skrattade hon torrt och hjärtligt.

*

Pingstafton är jag barnvakt på kvällen. Innan jag kommer städas det frenetiskt "för att morfar inte ska bli så trampig och trampa på saker". Tonen är sträng men rättvis: "Mamma nu tycker jag att du har varit väldigt stökig."

 *

Psykologen och hjärnforskaren Agneta Sandström skriver i Dagens Arbete om vårt behov att lata oss:

”Detta är våra hjärnor gjorda för, några timmars ansträngning, sedan återhämtning, vila, socialisering.” 

*

Det enda roliga med att vara förkyld är att man får ha honung i teet. Och så kan man ligga i sängen och se en massa roliga intervjuer förstås i En bok en författare på UR Play.

*

Moldavien, ”Europas fattigaste land”, kan räkna med att ett associationsavtal med EU lyfter ekonomin, läser jag i bladet. Men först på lång sikt. ”På kort sikt rör det sig om tuffa reformer och smärtsamma anpassningar till EU-standard som drabbar befolkningen.” ("Spänt läge inför toppmöte om östländer" (SvD 20/5))

Jag läser meningen en gång till. ”Europas fattigaste land” ska alltså genomföra ”tuffa reformer”och ”smärtsamma anpassningar” som ”drabbar befolkningen” för att kvala in i EU-klubben. Ibland undrar jag om vi lever i en karikatyr från tiden för franska revolutionen.

*

En granne och tillika vän på Gotland berättar att hon i mogen ålder börjat sjunga jazz. Jaa, tänker man, det var väl roligt. Men så sänder hon en Youtube-länk till en sång hon just spelat in. ”Hymn till kärleken (L'hymne à l'amour)” med svensk text av Lars Nordlander, nyligen porträtterad i en dokumentär i SvT av Tom Allandh. Och jag lägger ifrån mig allt jag har för handen och bara lyssnar. Mäktigt.

*

Några dagar senare ringer Bengt Säfve-Söderberg, ordförande i Monica Zetterlund-sällskapet, och undrar om jag kan hålla i produktionen av en samling aformiser som sällskapet tänker ge ut i höst. Författare är, ja just det, Lars Nordlander. Makterna?

*

Ibland när jag känner för en promenad längs minnets allé tar jag fram en av mina spellistor  på Spotify och trycker på shuffle. Musik och dofter har en säregen förmåga att väcka minnen och känslor till liv.

*

Att västvärldens ledare avstår från att åka till Moskva kan för att fira 70-årsdagen av krigets slut kan jag möjligen förstå utifrån vad som sagts och gjorts, även om det är ett hyckleri utan all sans med tanke på vad det ”internationella samfundet” åstadkommit i världen de senaste 20 åren. Men vad ska man säga om alla författare, historiker och journalister, som nu på ett givet kommando börjar skriva om historien om andra världskriget. Det som tidigare tycktes vara självklarheter, att det var en allians (de allierade) som besegrade Nazityskland och att Sovjetunionen tog den stora smällen på östfronten (där också Tyskland förlorade nästan allt sitt stridande folk) gäller inte längre. Nej, nu heter det att Sovjetunionen insats var marginell, och om man eventuellt råkade göra något bra så var det mest av en tillfällighet. Egentligen var ju Stalin och Hitler kompisar (Molotov-Ribbentrop-pakten). Den skändliga Münchenöverenskommelsen och ”låtsaskriget” efter annekteringen av Polen stoppas undan i ett hörn. 20–25 miljoner döda, berodde det inte mest på slarv, despoti och dålig planering? Ack, dessa intellektuella, ständigt lika tjänstvilliga, ständigt oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt, särskilt i ett litet land som Sverige.

*

Jag läser på sonens blogg apropå komplikationerna vid det senaste barnets födelse:

Hade jag bott i Sierra Leone hade jag alltså antagligen suttit här ensam med min snart 5,5-årige son i stället för att som nu sitta och skriva det här samtidigt som min friska hustru ammar min friska nyfödde yngste son i rummet bredvid.

Första träffen med senaste barnbarnet, tolv dagar: Tjena, hur känns det att var född nu då?

*

Lena och jag tar en charter i sista minuten till Sicilien. Vi hamnar i Cefalù, en medeltida stad några mil öster om Palermo vid foten av en gigantisk klippa (”La Rocca”). Staden är vacker, maten god (fisk, pasta, auberginer, tomat). Så mycket ruiner hinner vi inte se. Lite häng på stranden, promenader och avkoppling. Bokläsning, inget Facebook, bara koll på de nödvändigaste mejlen en gång om dagen. Varje år brukar vi försöka få till någon vecka vid Medelhavet innan eller efter säsongen för att undvika den värsta värmen: grekiska öar (Naxos, Lefkas, Kreta), norra Mallorca eller någon stad. Det här var första gången på Sicilien. I Stockholm är det tolv grader och regn när vi återvänder.

Tåget mellan Messina och Palermo,

*

På semestern läste jag Erik Wijks De sanna orden, den bok där han porträtterar sin egen mor, en begåvad och känslig kvinna ur övre medelklassen som aldrig riktigt lyckas skapa sig ett eget liv. Boken är gripande. Det bekräftar utsagan att varje människa bär på en berättelse. Hans tankar om ”mindervärdighetsparadoxen” är också intressanta, att vi alla går omkring och känner oss mindre värda än alla andra. Det är ju en omöjlighet, konstaterar han. Men sen trasslar han in sig i ett försök till analys av ”medelklassens värme och intresse för person och själ”? Exempel på motsatsen behöver man inte gå långt för att finna. Men visst har vi som vandrat genom klasserna och balanserar på randen mellan överheten och avgrunden under oss en känslighet för signaler och positioner. Och visst är det idag så att de problem vi brottas med ”aldrig [är] fråga om problem som löses genom att förändra världen, men möjligen genom att ändra sin egen attityd, bearbeta sitt inre”, Men avslutningen känns osmält. Show them, don´t tell, vill jag utropa.

I betraktarens öga

Att se en mamma förgripa sig på sin son, inte bara en utan flera gånger, i Mai Zetterlings film Nattlek (återgivet i Lena Jordebos fina dokumentär Regissören om Zetterling) känns en smula, ja, problematiskt efter den senaste tidens debatt. Redan när jag läste Ebba Witt-Brattströms första artikel om mäns lystna blickar på unga flickor tänkte jag på Bo Widerbergs film Lust och fägring, om en kvinnlig lärare som inleder ett förhållande med en av sina elever. Men den kunde kanske avfärdas med att regissören var man. Att rollen som den förförde unge mannen dessutom spelades av regissörens son kunde antyda ett homoerotiskt incestuös tema. Men Mai Zetterling var ju kvinna, dessutom en vilken borde vara en förebild för många, både män och kvinnor. En kvinna som skildrar en kvinnas lustar till en som är ung, Kanske kan det avfärdas med att mamman är sjuk (som vi gör när vi analyserar en vit terrorist som Anders Behring Breivik, till skillnad mot islamisterna).

Nej, den här debatten roar inte. Hur lyckas Witt-Brattström (som jag läst och lyssnat till med ökad respekt under senare år) dra in hela Kultursverige i vad som förefaller vara en personlig uppgörelse med exmaken och hans vänner? Ja, det är ett lågt argument, men inte lägre än argumentationen i hennes första artikel som var rätt grov, åtminstone vad gällde Knausgård. Den andra artikeln var roligare, rentav elak, men sparkade neråt på en underhuggare. (Och varför skulle Lolita vara större litteratur?) Till skillnad mot de horder av skribenter på ledarsidor och nätet som vittnar om allt man inte får debattera "i det här landet" var Knausgårds artikel åtminstone underhållande.

Nattskräck, eller?

Vi är barnvakt ett par nätter under Kristi Himmelfärdshelgen. En kväll börjar minstingen, två år i sommar, plötsligt gråta när vi gått och lagt oss. Hans storasyster hade en period när hon till synes klarvaken kunde sätta sig upp i sängen och gråta hejdlöst eller skrika. Barnläkarna kallar fenomenet nattskräck, delar av hjärnan aktiveras utan att medvetandet vaknar. Det kan närmast liknas vid vad som händer när någon går i sömnen. Som vuxen blir man vansinnigt orolig. All instinkt signalerar att man ska ta upp barnet och försöka trösta det. Men det har ofta motsatt effekt. Det hela slutar ofta lika plötsligt som det börjar; den lille tystnar och lägger sig ner, till synes helt oberörd.

Nu misstänker jag att dottersonen drabbats av detsamma och bestämmer mig för att avvakta. Men det här är något annat, inser jag efter en stund.Gråtande och skrikande kastar han sig i sängen. När han (fast med blick i fjärran) reser sig upp, kastar nappar och kuddar ur spjälsängen och ropar ”Bort, bort!” inser vi (Lena har också vaknat och kommit in) att han uppenbarligen är vaken. En flaska välling blir räddningen och hulkningarna avtar. Nästa morgon är allt är som vanligt och jag är åter en älskad ”moscha”.

Varför ökar bipolär sjukdom?

Jag ser första delen i dokumentären Mina två liv, Ann Heberlein som själv lider av bipolär sjukdom typ 2 samtalar med andra som varit sjuka. Det är gripande på många sätt och vis. Men jag kan inte släppa en formulering i Olofs berättelse. Han berättar hur han som ung under flera års tid lidit av återkommande depressioner. 2007 när han var 22 år var han inlagd för depression i början av året. Han svarade bra på medicinen men säger att han

”fortsatte att sticka uppåt hela sommaren”

ändå till ett psykotiskt sammanbrott under en resa senare samma år. Tillbaka i Sverige fick han diagnosen bipolär. Ytterligare en av de intervjuade vittnar om medicinering mot depression innan den bipolära diagnosen.

Ökningen av bipolär sjukdom i västvärlden under efterkrigstiden har varit lika explosionsartad som oförklarlig. Inom APA, den minst sagt läkemedelsbejakande amerikanska psykiatriorganisationen, har man diskuterat frågeställningar som ”Förvärrar antidepressiva läkemedel det långsiktiga förloppet för bipolär sjukdom?”. I studier har man funnit att minst en tredjedel nyttjat marijuana eller någon annan illegal drog innan deras första maniska eller psykotiska episoder. Jag har tidigare skrivit om min egen erfarenhet av medicinering mot depression.

Mental dopning

Vid två tillfällen i mitt liv har jag ätit SSRI-preparat. Första gången då jag drabbats av en utmattningsdepression, andra gången efter en längre period av nedstämdhet. Båda gångerna har effekten varit slående. Efter en inledande dipp i humöret, med lätt yrsel och stickningar i armar och ben, fann jag efter någon månad att inget längre var omöjligt: Glaset är inte längre halvtomt, inga hinder för höga att ta sig över – eller runt.

Känslolivet påverkas: från ett jämngrått mellanläge vidgas registret, både i uppåt och neråt. Däremot är det missvisande att tala om  ”lyckopiller”. Smärta och sorg upplevs lika starkt som förr. Ska man jämföra med något så är det snarare med dopningen inom idrotten. Energinivåerna ökar, på gränsen till det maniska. Och det får mig att fundera över de långsiktiga effekterna.

Länge hette det att hjärnan vid depression hade brist på serotonin, ungefär som brist på insulin vid diabetes, det var också läkemedelsindustrins argument för en livslångt medicinering. Men egentligen vet vi väldigt lite om hur SSRI-preparaten verkar på hjärnan. De studier som gjorts handlar så gott som uteslutande om effekten på kort sikt (fem till sex veckor), de långsiktiga effekterna vet vi vetenskapligt sett (randomiserade studier, jämförbara kontrollgrupper över längre tidsperioder etc.) inget om. För övrigt intressant att notera i en värld som kräver evidens för varje annan form av psykoterapi.

Och det är här någonstans jag börjar tveka. Det finns inga fria luncher, brukar det heta. Allt har ett pris. Så vad händer med hjärnan när aktiviteten ökar under så lång tid. Vad kommer att hända med alla unga människor som äter SSRI? Hjärnan är ju inte färdigutvecklad förrän vid 25 års ålder. (För att nu inte tala om alla amfetaminpreparat barn med diagnosen Adhd får i sig.)

Hursomhelst, båda gångerna har jag, när jag fått näsan över vattenytan, valt att avsluta medicineringen. Livet blir lite gråare, men förhoppningsvis något hållbarare.

*

Robert Whitaker granskar i Pillerparadoxen ,som jag tidigare skrivit om, hur det gick till när medicinen blev alltings svar när det gäller det mänskliga psykets tillkortakommanden.

Uppdaterad

Pojken

En skiss
En liten pojke sitter under ett bord. Han leker med bilar. En duk eller filt är nerdragen till golvet. Därinne har han sin egen värld. Utanför, i köket, står mormor och stryker. Någonstans är en radio påslagen.

Ibland cyklar han på den lilla bakgården. Runt, runt på sin trehjuling, mellan soptunnorna och piskställningen. Högt däruppe alldeles under taket kan han, om han lyfter på huvudet, se deras köksfönster.

Pojken har en låtsaskompis. På kvällarna när han lagt sig leker de tillsammans. Han drar upp täcket och sen reser de – långt bort. Ibland innan han lägger sig sätter han på sig mössa och vantar. De reser till platser som han sett i den lilla serietidningen han fick en gång.

Mormor tar ibland med honom till en lekpark på en liten höjd mellan de stora stenhusen. På vintern finns där en kälke som man kan åka med runt en pinne.

Där finns också en morfar. Honom ser han inte så ofta. Ibland när han kommer hem har han med sig andra vuxna. De sitter i rummet ut mot gatan, skrattar och dricker. De får glansiga ögon och deras kinder blir röda. Det dom dricker är genomskinligt och smakar starkt. De försöker bjuda honom. Han vill inte. De skrattar när han värjer sig.

Någonstans finns en pappa. De åker tåg ibland. Då kikar de ut genom fönstret. Där ute i mörkret springer renar och tomtar ikapp med tåget. Det är roligt, fast han vet att det är på låtsas.

När de kommer fram finns en farmor. Hon bjuder på varm choklad med mycket socker i. En gång tog hon salt istället för socker av misstag. Där finns Bernt, han äter alltid inne på sitt rum. Pappa har inneboende. Ibland på kvällarna går pappa ut med någon av sina vänner. Innan har de suttit runt det låga lilla bordet, lyssnat på musik från den ljusbruna radiogrammofonen, druckit grogg, skrattat och rökt. De kvällarna sover han inne hos farmor. En gång firar han jul där. Hos farmor har de levande ljus i julgranen.

Farmor bor i lägenheten mittemot pappas på bottenvåningen. Det doftar nybakat bröd från bageriet i andra änden av i det långsmala gula huset. Dit kan man gå genom en lång gång i källaren. Om man inte skyndar sig hinner ljuset slockna innan man kommer fram.

Hos farmor bor Ivar. Ivar spelar munspel och jobbar i gjuteriet på den stora fabriken där de gör lastbilar. Han cyklar iväg tidigt på morgnarna, långt innan de andra gått upp. Pojkens pappa ska snart också börja jobba där, fast på kontoret. Ivar sover i köket. Farmor sover i sovrummet. Ivar är inte pappa till pojkens pappa. Bernt är pappas bror, men inte mycket äldre än pojken själv.

Långt senare ska pappan skriva ett brev till rektor i den skolan han går. Rektor har bestämt att hans klass ska delas när de börjar fyran. Alla som han brukar vara med kommer till den andra klassen. Pappa får rektor att ändra sig så att han får vara med sina vänner i den nya klassen. Ibland på kvällarna ligger pappa bredvid honom i sängen och läser högt ur någon bok, fast han redan lärt sig läsa själv. Det tycker han om.

Maj 2015

Med en viss känsla av vemod

Det är inte utan en känsla av vemod jag går från avtackningen av Dan Israel på Leopard förlag. För 35 år sedan jobbade vi tillsammans (jag skriver om det i vänboken han fick). Sen skildes våra vägar. Han fortsatte på Ordfront, följt av några år på Norstedts innan han bröt upp. Jag som frilansande redaktör. För drygt tio år sedan ringde han en dag och frågade om jag ville läsa manus åt det förlag han och Henning Mankell just startat. Det var i samband med min sjukskrivning och jag svarade först nej. Han var klok nog att be mig fundera på saken. Och så blev det. Under ett par år var Leopard min viktigaste uppdragsgivare.

De gamla kollegorna och uppdragsgivarna mönstrar nu av, en efter en. I vår är det två: Dan och så Cecilia på KIUP. Nyss var det Pelle, Hans-Erik och Eva.

”Och när tänker du gå i pension?” Jag hör frågan allt oftare. ”Jag, gå i pension? Nej jag fortsätter så länge jag har orken och lusten och jobben strömmar in”, svarar jag glatt. Inom mig inser jag att det kanske inte alls blir så länge till. De yngre tar över, med sina nätverk och preferenser. Nej jag avundas dem inte. Jag tänker på novellen jag läste en gång om mannen som tvingades leva om sitt liv, gång efter gång. Nej, det räcker med det som varit. Och nyss 64 år fyllda är jag tvärtom glad i min ålder. Rädd för döden är jag inte, möjligen själva döendet, vare sig det sker utdraget och plågsamt eller plötsligt utan möjlighet att ta farväl. Och visst kan jag känna sorg över att en gång inte finnas kvar, livet är ju trots allt roligare än motsatsen (Erik Blennberger skriver klokt om det i senaste numret av Modern Filosofi). Och mina gener dansar vidare i barn och barnbarn, och förhoppningsvis kommer något av det jag har gjort och verkat för att leva kvar en liten tid. Är det rädslan att inte vara behövd som bekymrar? I så fall finns det hur mycket som helst att göra, ideellt och halvideellt. Som världen och vårt land ser ut saknas inte arbetsuppgifter.

Ekonomin då? Ja, det orangea kuvertet lovar inga sötebrödsdagar. Alltför sent insåg jag som varit egenföretagare sedan 1980-talet att jag borde satt av till eget pensionssparande. Inte så lätt heller när Lena pluggade och vi var småbarnsförälder. Och det som skulle blivit min ATP blåste pensionsuppgörelsen oss tidiga 50-talister på. Därför har jag också räknat med att jobba till jag fyller 70. Men oaktat det, en dag slutar telefonen ringa och mejlboxen lyser tom.