Tankar i trappen

Vi ser De dansande andarnas skog , Linda Västriks uppmärksammade dokumentär om aka-folket i Kongo. En av bosättningens kvinnor föder för andra gången ett dött barn. Beskyllningar och motbeskyllningar haglar om vems fel det är och över vem det vilar en förbannelse. Är det kvinnan, hennes fars familj eller maken? Medicinmannen, som ska ge svar på frågan, ger upp och lämnar över till en kollega. Bär man händelsevis på en tro om den goda, ursprungliga stam- och bygemenskapen får den sig en allvarlig knäck. Här skvallras det och snackas skit som i vilket västerländskt samhälle som helst. Efter ännu ett missfall, denna gång på de vitas sjukhus, häver en doktor förbannelsen över kvinnan och hon föder en son, får vi veta av eftertexterna. Byns kvinnor är frispråkiga och ropar ”fittan är stark och din penis är slak” till en man som dristar sig till att störa en av deras ceremonier. En surgubbe man känner igen från många samhällen och kulturer, liksom mycket annat i denna skildring. Man förstå...

Jag ser Vetenskapens värld SvT. Den skotske geologen reser runt i USA och studerar frackning , den nya och omdiskuterade metoden för utvinning av naturgas som utlöst en energiboom i USA. I dammet på dörren till sin bil ritar han hur ett borrhål sträcker sig 2–3 km ner för att sedan vika av och förgrena sig ut i den porösa berggrunden. Jag tänker på alla Power Point-presentationer (och dessförinnan overhead-d:o) jag slumrat mig igenom. Här lyckas en människa med några enkla streck förklara exakt det jag vill veta. Pinnen i sanden, den ursprungligaste av alla kommunikationsformer, kanske till och med före talet? Make it simple, som min vän formgivaren brukar säga. Läsning, muntligt berättande och – i modern tid – radio. Vissa uttrycksformer aktiverar uppenbarligen vår hjärna mer än andra. Och har så gjort, långt innan interaktivitet blev ett ord för dagen. Inte att undra på att det är överflödet som premieras, dränker oss dagligen. *** ”Vet att du undanbett dig den här typen av i...

Drömmer att vi flyttar in i ett gammalt hus. Alla nycklar sitter samlade på en knippa. Jag och sonen försöker reda ut vilka nycklar som går till vilka lås. Men vartefter jag plockar ut dem är det alltid nån nyckel som försvinner och jag får börja om. En insekt flyger upp och visar sig vara en fjäril. *** I DN läser jag att tidningen avskaffat korrekturet. Skribenterna uppmanas installera det redaktionella planeringssystemet Newspilot . Bengt Ohlsson skriver underhållande om sin tid på tidningens korrekturavdelning när en sådan fanns. Nu uppmanas tidningens redigerare, redaktörer och journalister att vara ” extra noggranna ” . Så det har man förstås inte gjort tidigare? I lokaltidningen läser jag sedan i en notis om någon som kallas ” mål-sägare ” i ett brottmål. Nog för att svenskan har många sammansatta ord, vissa mer frekventa än andra. Ska det vara så svårt att få med dem de redaktionella systemens ordlistor. *** Jag får ett besked från den stora banken. Som egenföretagare ...

Under min tid som tonårsförälder och nattvandrare i förorten Skogås kom jag att tala med Karin, chef för ungdomsgruppen, om alla ensamstående mammor i området. ”Är det så att folk skiljer sig för lätt?” undrade jag försiktigt. Till min förvåning höll hon med. Om normen förr var att hålla ihop, ”för barnens skull”, och tiga och lida så är normen nu den motsatta. En tid av motgång i ett förhållande så bryter man upp, för sin egen och ”för barnens skull”, lycklig och fri. Eller? Jag tänker på det här samtalet när jag läser Lou Marinoffs Platon inte Prozac , en klassiker och inspirerande introduktion till det som kommit att kallas filosofisk praxis . Till den filosofiske praktikern kommer den enskilda med ett problem eller dilemma. Hos praktikern kan man inte vänta sig ett svar (eller en analys av en traumatisk barndom), men i bästa fall få verktyg att analysera och bearbeta sitt problem, för att sedan kunna gå vidare. Många av frågorna handlar om relationer – till barn, föräldrar, partn...

Jag talar med V. vän och läkare med en privatmottagning där hon bedrivit avancerad vård i många år. Hennes verksamhet är högt specialiserad och patienterna svårt sjuka. V. och hennes klinik har nu drabbats av ” Vårdvalet ”, Stockholms Läns Landstings senaste instrument för att hålla det svårskötta vårdpastoratet i Herrans tukt och förmaning. Patientjournalen heter inte längre journal, får jag veta. Nu loggar man in i PAS, PatientAdministrativtSystem . Ett besök hos läkaren är numera en ”produkt” där varje åtgärd mäts och vägs för att debiteras enligt i förväg fastställd taxa. Någon kolumn för att ange om kunden (förlåt patienten) blivit frisk finns inte. V. närmar sig pension. Hon har stora delar av ett yrkesverksamt liv kunnat glädjas med sina patienter i deras framsteg, och delat deras motgångar. Nu funderar hon på att trappa ner. Hon ser sitt yrkeskunnande degraderas till en fråga om siffror och rapporter. Högt uppe i rymden sitter legioner av ekonomer och jurister och ser till ...

Jag samtalar med A. om mitt skrivande. Sedan i julas har jag koncentrerat mig på arbetet. Kreativiteten (den är ju trots allt begränsad) har fått sitt utlopp i problemlösning och i arbetet med andras texter. Men ändå, denna plötsliga tystnad. Ser att det nu gått sex veckor sedan jag senast skrev något här. Anteckningsboken gapar tom. Jag tycker ju om att skriva; trots småfel och en och annan otymplighet tycker jag också om att ibland gå tillbaka och läsa det jag skrivit. Man kommer närmare sidor hos sig själv som dränks i det dagliga bruset. Det händer också något med tankarna när man formulerar sig. Det ena ger det andra, som ger det tredje – och plötsligt är man ute i helt okänd terräng. Skrivandet/formulerandet kräver tid och eftertanke. Och en stillhet, i vilken man kan lyssna till den svaga rösten långt därinne, där de nya tankarna och idéerna växer fram. De färdiga åsikterna ligger redan färdigpackade på hyllorna, redo att slängas fram på disken så snart de behövs.

Vad betyder egentligen Rysslands annektering av Krim? Jag stöter ihop med en bekant och vän till familjen utanför mataffären i köpcentret. Vårt gemensamma intresse för politik får oss att börja tala om krisen i Ukraina. Jag hör, och ser i hennes ansikte, hur jag plötsligt framstår som en Putinkramare eller rysk agent, när jag säger att Natos framryckning i det gamla östblocket, efter Warzawapaktens upplösning, förr eller senare skulle leda till en motreaktion. Det är bara att titta på en karta, eller läsa historien. För att inte tala om rövarkapitalismen under Jeltsin, eller det generösa stödet till all slags opposition i de forna östländerna. Det vill säga det som är ryssarnas argument. Men jag kan å andra sidan inte se annat än att Rysslands inmarsch strider mot folkrätten som den formuleras i FN-stadgan, hur stor majoritet av Krims befolkning som än röstat för att lämna Ukraina. Argumentet att rädda ryssarna på Krim låter bestickande. Men mest handlar det nog om geopolitik. Aldri...