Tankar i trappen

Sent omsider kommer en våg av kritiskt ifrågasättande av Anna Odells nu Guldbaggebelönade film Återträffen . En del tycker jag är nonsens, som att hon borde återvänt till skolan idag och pratat med lärare och elever. Annat förstår jag inte ( Dan Jönsson i DN ). Men visst funderar jag. Noga räknat kokar det hela ner till förhållandet mellan individ och kollektiv. Det är också här det börjar brännas.  Kollektiv, som de skildras i vår tid, är per definition av ondo; en tummelplats för mobbning, likriktning och övergrepp. Enda undantag tycks vara idrottens värld, där laget utgör en fristad. Anna Odell har gjort en lysande film, som ligger helt rätt i den tiden. Att sedan filmen, både vad gäller arbetsmetoden och utförandet lyfter sig skyhögt över det mesta i ett svenskt filmklimat som, vid sidan av dokumentären (dit Återträffen på sätt och vis hör), är en gäspning, gör den inte sämre. Mitt omdöme om filmen ändras inte. Men, visst tål frågan att tänka på. *** När jag skrivit...

Jag ligger i sängen. En lättare förkylning har hållit mig inne några dagar. Jag läser Christoffer Carlssons Den ensamme mannen från Salem .  En kriminalroman som verkar lovande, men jag retar mig på alla korrekturfel. Något med svenskan obekant rättstavningsprogram verkar ha gått fram genom texten och slitit isär ett godtyckligt urval sammansatta ord: ”augusti natten”, ”vatten tornet”, ”led stången”, ”pung kulor” osv. Det är alltså en e-bok jag läser. Jag förutsätter att felen inte finns i den tryckta versionen (men säker kan man aldrig vara). Merparten av e-böckerna görs idag utanför förlagens kontroll. Man lämnar en fil till en svensk producent som skickar den vidare till något företag i Indien, där pdf-en slås sönder (”krackas”) och sedan sätts ihop igen. Ibland med förödande resultat . Någon närmare kvalitetskontroll verkar inte ekonomin, kunnandet eller intresset tillåta. Skärmen på läsplattan är behaglig, svart text på ljus botten.  Typografin är...

Alla människor bär åtminstone på en berättelse, den om ens eget liv. Det är också utgångspunkten för Merete Mazzarellas bok Att berätta sig själv . Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. Inledningsvis tar Mazzarella spjärn mot Bodil Malmstens Så gör jag (recenserad i FiB/K 1/13 ); men där Malmsten är den stränge läraren, som betonar vikten av hårt arbete, disciplin och mycket läsning (för den som vill bli författare ska tilläggas), är Mazzarellas bok en lustfylld källa till inspiration för den som vill teckna ner berättelsen om sitt liv, vare sig för de egna barnen eller för en större publik. Med mängder av exempel, hämtade ut skrivarhandböcker, memoarer och inte minst eget liv och skrivande (Mazzarellas verklista upptar så här långt 13 titlar förutom mängder av essäer, understreckare etc.), vrider och vänder hon på frågor som ”Var ska man börja?” (skippa kronologin, hitta punkterna där det bränns, det som gör det angeläget att skriva, är hennes råd), livssymboler och...

Norstedts har dragit tillbaka Paul Frigyes bok om Jan Guillou  och kalabaliken är åter i full gång. Jag har vid några tillfällen skrivit kritiskt om förlagens minskande redaktionella ansvar för böckers innehåll och sina författare . Ord som jag står för. Men det innebär inte att förlagen kan eller ska göra författarens jobb. Författaren är både juridiskt och moraliskt ansvarig för det han eller hon skriver. I mitt arbete redigerar jag fackböcker, mestadels inom humaniora, samhälls- och naturvetenskap. Varje bok innehåller tusentals fakta och påståenden i frågor som jag omöjligt kan ha ingående kunskaper om. I en del fall är faktagranskning en nödvändighet, men i andra fall får man lita på författaren. Dorotea Bromberg och hennes redaktörer kan ju omöjligt veta vilken krögare i Stockholm som bor i hyresrätt och vem som bor i bostadsrätt (för att ta ett annat aktuellt exempel ). Alla gör vi fel, även författare, vi tar saker för givna, vi tänker en sak ...

Sockenbastun i Östergarn. Samlingspunkt för socknens damer (mellan 14–16) och herrar (desto fler, 16–19) på lördagarna, innan helgvilan. Samtalsämnena är de sedvanliga. Torsken har minskat, både till antal och i storlek, laxen har danskarna fått, enligt de mysterier som fiskekvoterna utgör. Det varma vädret har gjort att det gått att fortsätta med jordbruket långt in i december. Räv, råbock och jakt avhandlas, liksom bredbandsutbyggnaden som äntligen kommit igång. Med gemensamma krafter ska två socknar – Gammelgarn och Östergarn – äntligen få fiberoptik och ett stabilare bredband. De som inte ansluter sig tråkas lätt, med glimten i ögat. Halsstarriga gubbar är det ändå ingen som rår på. Det är inte alla gånger så lätt för en utsocknes att hänga med i gotländskan som den talas mellan infödda. Någon har varit i Stockholm nyligen, där gick alla med lurar i öronen och titta ner i en sån där platta i handen,  ” som en kompass ” . På tunnelbanan och busse...