Tankar i trappen

Samma kväll som 50 000 åskådare biter på naglarna inför mötet mellan Sverige och Portugal på Friends Arena, ser jag ett annat gastkramande möte, Anna Odells rosade debutfilm Återträffen . Och visst är den första delen med den fiktiva klassåterträffen bra – riktigt bra. Anna Odell är lysande i rollen som sig själv – spröd, stark, självlysande – när hon gör det som alla som varit mobbad nog innerst inne önskar. Men det är filmens andra del jag bär med mig, flera dagar efter att dörrarna till biomörkret stängts bakom mig. I denna del tar ”Anna Odell” kontakt med sina gamla klasskamrater med avsikt att bjuda in dem att se och diskutera filmen. I verkligheten blev hon ju aldrig bjuden på den där klassåterträffen, 20 år efter att de slutat nionde klass. Var det det här som de var rädda skulle hända? frågar hon sig Det är lätt att sitta på läktaren och förfasa sig. Odells meritförteckning innehåller ju en del som gör att många tvekar, det kan jag förstå. Men sättet de gör det på?! Mån...

Under några år i början och mitten av 1990-talet bevakade jag och skrev en del om alkohol- och drogfrågor. Resultatet blev ett antal artiklar och broschyrer, bland annat e tt studiematerial om alkohol åt RNS ,  för övrigt det enda jag skrivit som översatts till ryska. Ett av de uppdrag jag fick var att reda ut sanningen bakom påståendena att alkohol är nyttigt för hjärtat, som då spreds inte minst av hjärt- och kärlläkare och med alkoholindustrins goda minne. Beställaren var nykterhetsorganisationen IOGT, så svaret kunde ju tyckas vara givet, förutsatt att jag inte skulle såga av den gren jag satt mig på. I akt och mening att fördjupa mig i ämnet kontaktade jag Sven Andréasson, redan då en stigande auktoritet inom alkoholforskningen, och den ende som gjort en systematisk genomgång av de studier som låg till grund för de nya rönen. Under en dryg timme uppe på Sabbatsbergs sjukhusområde, där han då var placerad, fick jag en lektion i konsten att läsa och tolka statistik. Ett stati...

Martina Montelius lilla debutbok Främlingsleguanen lämnar mig ingen ro. Berättelsen handlar om en (snart) femåring som en dag stänger dörren bakom sig och lämnar dagiset, där hon mest suttit under snickarbänken och i torkskåpet, sedan personalen gett upp allt hopp om att få med henne på barnens aktiviteter. I fortsättningen tillbringar hon sin mesta tid i lägenheten, tittandes på tv och samtalande med sin kultiverade leguan, när hon inte går till Hemköp och djuraffären för att handla mat till sig och sin vän. "Upphovsmännen" är på annan ort, oklart var, uppgifterna varierar. Pengar så det räcker finns undanstoppade i byrålådor, inuti böcker och under soffor. I mognad och ålder tycks Veronika (som hon ibland heter) pendla mellan en liten vuxen (som både läser och skriver) och ett barn ("jag kan inte klockan"). Det är en roman, fylld av iakttagelser, om en liten människas utsatthet som slår an en sträng i mitt bröst och som inte bara kommer av att jag har två barnbarn...

En av mina favoritsträckor har varit att springa längs stranden här ute på östra Gotland. Tre till fyra kilometer på strandängar, gräsmark, sand, grus och klappersten. Här och var en dunge enbuskar att snitsla sig fram genom och en och annan tall att böja sig under. Men inte nu längre. En gång i slutet av sommaren, just när jag lämnat stranden bakom mig och kommit upp på landsvägen, högg det till i utsidan av vaden, strax under högerknät. Jag började halta. En vecka senare gjorde jag ett nytt försök. Samma resultat. F-n också, ska jag också drabbas av det här. Löparknä! Jag trodde att jag med min framfotsteknik var vaccinerad mot sånt här. Fick tid hos sjukgymnast efter nån månad. Han bände och vred på knä och lår, konstaterade en lätt svullnad som redan börjat ge med sig. Sen tog han några steg tillbaka, mönstrade mina båda ben och konstaterade att ”du har ju inga muskler på högerlåret”. Jag fick göra knäböjar med ett ben i taget: vänster ben inga problem, höger ben, jag darrar värre...

Vad Povel Ramel och Owe Törnquist var för den svenska underhållningsmusiken blev Pugh Rogefeldt för rockmusiken i vårt land. I en tid när engelskan stod för allt som var ”inne” och ”framåt” kastade han av sig det främmande språket och fann ett uttryck på sitt lands egna tungomål. Nu har arbetargrabben från Västerås berättat historien om sin uppväxt och om de turbulenta åren kring 1970 då han revolutionerade den svenska rockmusiken. Med låtar som Dinga Linga Lena, Här kommer natten och Surabaya Johnny la han bland annat grunden för den svenska proggen. För det belönades han med spott och spe för att han valde att stå kvar på det ”kommersiella” skivbolaget Metronome (med artister som Cornelis Vreeswijk, Ola Magnell och Bernt Staf i sitt stall). Det är historia nu, och artister som Lundell, Plura, Kajsa Grytt och Thåström, ja alla som sjunger rock på svenska står i evig tacksamhetsskuld till Pugh. 73 är en historia med fokus på händelser och människor, berättad med hans egna ord i...

Kajsa Ekis Ekman skriver om hur en amerikansk vän berättade att hennes mormor varit med om den stora depressionen. ”Was she depressed?” skämtade Ekman tillbaka. Hon tyckte att det var en slump att orden för ekonomisk kris och mental ohälsa var samma. Nu när hon arbetat med sin bok om krisen i Grekland ( Skulden . Leopard förlag 2013 ) förstår hon att under en ekonomisk depression är man deprimerad: Alla är det. Jag brukade tro att sinnestillståndet, humöret, var något individuellt. Så fel jag hade … Under stora händelser, som kriser, krig och revolutioner börjar hela städer andas tillsammans. Jag märker det mycket tydligt varje gång jag kommer till Aten: luften signalerar ibland oro, ibland sorg, ilska eller uppgivenhet. (s. 12) Jag tänker att det inte bara gäller för länder som sjunkit lika djupt i det ekonomiska moraset som Grekland. Även det ekonomiska och sociala tillståndet i länder som vårt sätter sina spår i vår hälsa och våra sinnen. ”Vi lever i ett psykologiserande samhälle...