Fortsätt till huvudinnehåll

En tvåårings värld

Ett språk och en värld växer fram

Att det lilla barnets ordförråd ökar från några få ord till flera hundra inom loppet av ett drygt år, kan man läsa om i handböckerna. Men hur går det där till, mer i detalj? Det, och annat, har jag kunnat studera hos en av våra yngre medborgare denna sommar.

Mest detaljerad är hon förstås om saker hon möter och frågar efter i vardagen. Det är mamma, pappa, snuttetrasan (nuttis), nappen osv. Sen blir begreppsvärlden trubbigare.

Det mesta som rullar på fyra hjul är bil (inklusive plastgräsklipparen hon brukar dra på), men buss (större fordon) och traktor (brummar mycket) har redan blivit egna begrepp. I hennes kusins värld gick vid samma ålder alla fordon under benämningen buss (dvs. buss, lastbil, tåg och bil). Hos honom utkristalliserade sig tidigt taxi (och ambulans) som egna kategorier, dvs. fordon som hade någon form av skylt på taket. (Och av för mig okänd anledning merca-bil [Mercedes] med det karaktäristiska märket på fronten.)

Vovve är den samlade benämningen på i stort sett alla fyrfota djur som en snart tvååring kan möta, på landet och i pekböckernas värld: får, ko, häst, get, gris och hund. Enda undantag tycks vara katt (kisse) som redan blivit ett eget begrepp (kanske en följd av ”Lille katt”, flitigt sjungen).

Anka kallar hon alla större fåglar (gås, höna, tupp, anka) och pippi (som hon redan i våras kunde höra sjunga i buskarna hemma på ön i stan) avser alla småfåglar. (Att Pippi Långstrump, som hon brukar titta på i mammas dator, inte är en småfågel verkar inte vara något problem.)

Möjligen är det mängden myrstackar på tomten som lett till att alla typer av insekter går under beteckningen myra (myja), även flygande sådana (med eller utan gul-svarta ränder).

Allt som kommer i blöjan är bajs.

Både mormor och morfar kallas för enkelhetens skull mormor (mommo), under en period utökat med farmor och farfar under den kongeniala beteckningen marmo.

Det passiva ordförrådet är långt större, precis som hos en hund vars intelligens för övrigt lär motsvara det tvååriga människobarnets. Hon förstår alltså långt fler ord än hon kan uttala. Frågar man till exempel var morfar är pekar hon på rätt person (dvs. mig), men jag tilltalas som sagt med mommo. Mot slutet av semestern omväxlande med mitt förnamn.

Alla bär (på marken och buskar) kallades i jordgubbstider för gubbe (uttalat gube, som i Hasse Alfredssons sketch med Martin Ljung). Eftersom tomten är fylld med smultron blir det många gubar, eftertänksamt plockade och instoppade i munnen .

Hennes nio månader äldre kusin, vars morfar spelar golf, samlade tidigt alla runda och avlånga föremål under beteckningen gosch (golf), dvs. tennisbollar, fotbollar, golfbollar och hockeypuckar likväl som pinnar, racket, slagträn och klubbor. Gosch var även ett verb. Oavsett om man såg en pinne på marken eller sparkade på en boll så var det gosch. Ett år och ett fotbolls-EM senare har han redan börjat skilja på Zlatan, Chippen och de andra stjärnorna.

Adjektiven är ett kapitel för sig. ”Många” verkar det första som barn lär sig, så var kommentaren när hon såg Östersjön en av de första gångerna: ”Många vatten.”

Jag förstår, efter att ha läst på en del, att det både handlar om perceptionen, dvs. hjärnans förmåga att faktiskt uppfatta skillnad alla fyrfota varelser och insekter, liksom förmågan att förknippa dem med ett namn och slutligen kunna uttala dem. Tre viktiga steg i människoblivandet.

Under den dryga månad vi umgås blir orden fler och fler, kategorierna finfördelas. Snart nog lär hon sig att skilja både på hund, häst och ko. Väljer den unga att en dag bli veterinär kommer hon också att lära sig namnen på varje ben i vovven. Men det är en annan historia.
***
Mer om barn och barnets utveckling kan man läsa i Vår barnläkarbok (KIUP) av Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman, med illustrationer av Rebecka Lagercrantz och Annika Röhl, som jag hade glädjen att vara redaktör för häromåret.


 Många vatten. Foto: LG.

Läs även andra bloggare om och .

Kommentarer

Tom Carlson sa…
A.R. skriver i ett mejl om sin brorson (som för övrigt också kallade farmor för marmor):
"På landet hos morfar hade han lärt sig att de vita fåglarna som sökte fisk i havet kallades fiskmås. När han kom till oss ... och fick syn på koltrasten som jagade och drog upp maskar i gräsmattan, var det helt logiskt en maskmås."

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...