Karin Broos och ensamheten

Vad är det i Karin Broos målningar som väcker en sådan anklang? Vi går runt i salarna på det nyöppnade Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm. Jag stannar till framför de monumentala bilderna; mestadels kvinnor, slutna, försjunkna i sig själva, halvt bortvända. Är det den västerländska människans credo som ljuder från väggarna:

Jag är ensam.

Den vi fått med oss sedan barnsben. Förvänta dig inget från någon annan. Långt värre än alla Jantelagar.

Läs även andra bloggares åsikter om konst

Kommentarer

Anonym sa…

Människan är ensam även tillsammans.

20 oktober, 2011 00:34

Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

Läs mer

Mina demoner

Det händer stundom att jag drömmer. Det vill säga att jag kommer ihåg vad jag drömt när jag vaknar. Jag befinner mig i ett hus. Som regel påminner det om huset vi bodde i när barnen växte upp, emellanåt om det lantställe mina föräldrar hyrde i Sörmland under många år. I drömmen ska vi flytta, eller resa bort – långt. Jag packar (många gånger är det ett helt möblemang som ska med) och det är bråttom. Ingen annan bryr sig, eller så går alla sin väg när jag ber om deras hjälp. Kvar står jag med min förtvivlan och allt som måste göras. Jag hinner aldrig klart innan jag vaknar. Nu senast dök det upp några hotfulla typer i drömmen och krävde att få vara med. Men i stället för att hjälpa till, slog de sig ned och tänkte bosätta sig i huset. Andra nätter sitter jag instängd i en trång järnvägsvagn, titt som oftast har jag glömt nåt och måste försöka ta mig tillbaka. Eller så irrar jag runt på en flygplatsterminal och letar efter min anslutning. Men alla skyltar är släckta. Sålunda mörbultad ti...

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Läs mer

Tankar i trappen

Leta i den här bloggen