Åter till Återträffen

Sent omsider kommer en våg av kritiskt ifrågasättande av Anna Odells nu Guldbaggebelönade film Återträffen. En del tycker jag är nonsens, som att hon borde återvänt till skolan idag och pratat med lärare och elever. Annat förstår jag inte (Dan Jönsson i DN). Men visst funderar jag. Noga räknat kokar det hela ner till förhållandet mellan individ och kollektiv. Det är också här det börjar brännas. 

Kollektiv, som de skildras i vår tid, är per definition av ondo; en tummelplats för mobbning, likriktning och övergrepp. Enda undantag tycks vara idrottens värld, där laget utgör en fristad. Anna Odell har gjort en lysande film, som ligger helt rätt i den tiden. Att sedan filmen, både vad gäller arbetsmetoden och utförandet lyfter sig skyhögt över det mesta i ett svenskt filmklimat som, vid sidan av dokumentären (dit Återträffen på sätt och vis hör), är en gäspning, gör den inte sämre. Mitt omdöme om filmen ändras inte. Men, visst tål frågan att tänka på.

***

När jag skrivit detta läser jag Lena Anderssons krönika i Dagens Nyheter. När hon är som bäst lyckas hon vända upp och ner på de mest ingrodda föreställningar. Så även denna gång, när hon väljer att se mötet mellan filmens Anna och hennes klasskamrater ur ett helt nytt perspektiv.

Läs även andra bloggares åsikter om Återträffen och om Anna Odell

Den ljusnande framtid är e-bokens. Eller?

Jag ligger i sängen. En lättare förkylning har hållit mig inne några dagar. Jag läser Christoffer Carlssons Den ensamme mannen från Salem.  En kriminalroman som verkar lovande, men jag retar mig på alla korrekturfel. Något med svenskan obekant rättstavningsprogram verkar ha gått fram genom texten och slitit isär ett godtyckligt urval sammansatta ord: ”augusti natten”, ”vatten tornet”, ”led stången”, ”pung kulor” osv.

Det är alltså en e-bok jag läser. Jag förutsätter att felen inte finns i den tryckta versionen (men säker kan man aldrig vara). Merparten av e-böckerna görs idag utanför förlagens kontroll. Man lämnar en fil till en svensk producent som skickar den vidare till något företag i Indien, där pdf-en slås sönder (”krackas”) och sedan sätts ihop igen. Ibland med förödande resultat. Någon närmare kvalitetskontroll verkar inte ekonomin, kunnandet eller intresset tillåta.

Skärmen på läsplattan är behaglig, svart text på ljus botten.  Typografin är inte den roligaste, kantiga typsnitt, gluggig text osv. Alla kommandon, utöver att ”vända blad”, är besvärande långsamma och omständliga. Bildåtergivningen ska vi tala tyst om. Men det lär finnas bättre plattor.

Jag har en minipadda också. Med Apples designtänkande i botten är den typografiska kvaliteten överlägsen. Suverän bildkvalitet, lättmanövrerad, alla andra funktioner (mejl, webb, anteckningar) och appar är lätt tillhands, men lockar också till annat. Och strålningen från skärmen kan upplevas tröttande i längden och gör det (till skillnad mot läsplattan) omöjligt att sitta ute en solig dag och läsa. Pro et contras, med andra ord.

Mitt intresse för e-böcker bottnar inte i första hand i en lust att tömma bokhyllorna eller värna träden. Får jag välja läser jag hellre på papper. Men nu ville jag inte gå ut, istället laddade jag ner boken på mindre än en minut, när den väl var betald. Vid sidan av mitt redaktionella och grafiska arbete producerar jag också e-böcker.  Det är ett medium och en självklar distributionskanal vid sidan av andra. Tillsammans med formgivaren Gary Newman försöker jag övertyga de förlag jag arbetar åt att de ska lägga lite omsorg på utformningen av sina e-böcker och inte bara kopiera den tryckta boken. Det går väl sisådär. ”Vi har inte satt oss inte i det där än”, är ett vanligt svar. Men skärmen är ett eget medium som ställer särskilda krav på formen.

I Svensk Bokhandel läser jag att e-böckerna stod för 14 procent av försäljningen på den amerikanska bokmarknaden förra året, samma som 2012. Samtidigt ökade försäljningen av inbundna böcker med nära 8 procent. ”Vi blir allt mer säkra på att försäljningsutvecklingen för digitala böcker stagnerar”, säger en talesperson för Yahoo. Och det har tidigare stått klart att det är försäljningen av pocketböcker som minskat mest till följd av e-böckernas frammarsch i väst.

14 procent är ingen föraktlig del. (Det motsvarar ungefär pocketböckernas andel av försäljningen i vårt land.) I Sverige låg e-böckernas andel på 1 (en) procent 2012. Det finns mycket kvar att göra, men än är det för tidigt att utropa pappersbokens död. Hotet mot boken som medium, både på papper och digitalt, kommer nog snarare från en havererad skol- och kulturpolitik och – på sikt – möjligen minskande läsning till följd av dataplattornas och mobilernas lockelser i form av sociala medier, appar, spel och annan förströelse.

***

Jag får ett meddelande om en uppdatering av programvaran till min läsplatta, 115 Mb att ladda ner. Intressant, tänker jag, nu kanske det händer något. ”För lättare åtkomst till Sonys nätbutik”, kommer så förklaringen. Marknadsavdelningen har sagt sitt.

Christoffer Carlssons bok utsågs till årets bästa kriminalroman 2013 av Deckarakademin.

Läs även andra bloggares åsikter om eböcker

Att berätta sig själv

Alla människor bär åtminstone på en berättelse, den om ens eget liv. Det är också utgångspunkten för Merete Mazzarellas bok Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. Inledningsvis tar Mazzarella spjärn mot Bodil Malmstens Så gör jag (recenserad i FiB/K 1/13); men där Malmsten är den stränge läraren, som betonar vikten av hårt arbete, disciplin och mycket läsning (för den som vill bli författare ska tilläggas), är Mazzarellas bok en lustfylld källa till inspiration för den som vill teckna ner berättelsen om sitt liv, vare sig för de egna barnen eller för en större publik.

Med mängder av exempel, hämtade ut skrivarhandböcker, memoarer och inte minst eget liv och skrivande (Mazzarellas verklista upptar så här långt 13 titlar förutom mängder av essäer, understreckare etc.), vrider och vänder hon på frågor som ”Var ska man börja?” (skippa kronologin, hitta punkterna där det bränns, det som gör det angeläget att skriva, är hennes råd), livssymboler och omvälvande händelser, och varför doftminnen kan vara en ingång till vårt sinnliga förflutna.

Mazzarella skriver kvickt och lärt om vårt bedrägliga minne (skillnaden mellan vad vi minns och vad vi fått återberättat för oss), varför det är bättre att skriva dåligt än ingenting alls och punkterar myten att man från början måste veta exakt vart man är på väg i sitt skrivande.

Men hur är det med faktagranskningen på våra stora förlag? Martin Schibbye tillfångatogs i Ogaden och ingen annanstans. En samlad förteckning över alla de böcker Mazzarella delar med sig av i texten hade också varit till glädje för den som vill gå vidare på egen hand.

Men det är anmärkningar i marginalen. Friheten från konventioner och mängden av inspirerande exempel gör att man efter avslutad läsning omedelbart vill ta fram anteckningsböcker och dator och börja skriva.

Att berätta sig själv
Merete Mazzarella
Forum 2013
Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 1/14

Förlagen, journalisterna och sanningen

Norstedts har dragit tillbaka Paul Frigyes bok om Jan Guillou och kalabaliken är åter i full gång. Jag har vid några tillfällen skrivit kritiskt om förlagens minskande redaktionella ansvar för böckers innehåll och sina författare. Ord som jag står för. Men det innebär inte att förlagen kan eller ska göra författarens jobb. Författaren är både juridiskt och moraliskt ansvarig för det han eller hon skriver.

I mitt arbete redigerar jag fackböcker, mestadels inom humaniora, samhälls- och naturvetenskap. Varje bok innehåller tusentals fakta och påståenden i frågor som jag omöjligt kan ha ingående kunskaper om. I en del fall är faktagranskning en nödvändighet, men i andra fall får man lita på författaren. Dorotea Bromberg och hennes redaktörer kan ju omöjligt veta vilken krögare i Stockholm som bor i hyresrätt och vem som bor i bostadsrätt (för att ta ett annat aktuellt exempel). Alla gör vi fel, även författare, vi tar saker för givna, vi tänker en sak och skriver en annan, slarvar, missar att dubbelkolla osv. Det är där en redaktörs och förläggares erfarenhet och kunskap kommer in. Var bränns det? Vilka fallgropar kan vi ana? (Hur Bonniers kunde missa historien om Hildebrand är av den anledningen obegripligt med tanke på att Norstedts under stor turbulens fått dra tillbaka en tidigare bok av samme författare med samma fel i.)

Jag har av naturliga skäl inte läst Frigyes bok. Jag vet inte hur jag skulle agerat om jag fått hans manus i min hand. Frigyes förläggare Peter Karlsson är en erkänt skicklig och erfaren redaktör (mottagare av Förlagsklubbens redaktörspris så sent som 2009). Osvuret är alltså bäst, men kanske att jag satt frågetecken för uppgiften om Guillous far och farfar under andra världskriget och frågat författaren en extra gång. Och ryktena om hur det gick till när Guillou slutade på Solbacka har varit i svang sedan filmatiseringen av Ondskan. Frigyes förklaring till varför han inte konfronterade Guillou med dessa uppgifter under sina många samtal med honom är svår att förstå (att ”han använt sig av andra källor för att visa att Guillou kan tänja på sanningen”). Men shit happens i vårt jobb, som Guillou skrev när han försvarade Hanne Kjöller i Aftonbladet.

Att ge ut böcker om journalister verkar vara det närmaste ett självmordsuppdrag man kan komma som förläggare idag. Det vore synd om turbulens kring Hanne Kjöllers och Paul Frigyes böcker skulle skrämma till tystnad och vi enbart skulle få nöja oss med hjälteskildringar som Lena Sundströms i och för sig mycket läsvärda Spår. Jan Guillou har varit utomordentlig skicklig i att bygga upp bilden av sig själv. Det utdrag som Dagens Nyheter publicerade i helgen gjorde i alla fall mig nyfiken på Frigyes bok.

***

Ett personligt PS. Paul Frigyes ringde mig för något år sedan och ställde frågor om Guillous tid på Folket i Bild/Kulturfront. Guillous bild av tiden på tidningen som han beskriver den i sina memoarer skiljer sig på flera punkter från min. Men innebär det att han ljuger? Eller att jag ljuger när jag hävdar att han aldrig fått sparken från tidningen. Minnet är en bedräglig vän.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou och om litteratur.

Etiketter: Bokbranschen, Litteratur

Uppkopplad, nerkopplad, avkopplad

Sockenbastun i Östergarn. Samlingspunkt för socknens damer (mellan 14–16) och herrar (desto fler, 16–19) på lördagarna, innan helgvilan. Samtalsämnena är de sedvanliga. Torsken har minskat, både till antal och i storlek, laxen har danskarna fått, enligt de mysterier som fiskekvoterna utgör. Det varma vädret har gjort att det gått att fortsätta med jordbruket långt in i december. Räv, råbock och jakt avhandlas, liksom bredbandsutbyggnaden som äntligen kommit igång. Med gemensamma krafter ska två socknar – Gammelgarn och Östergarn – äntligen få fiberoptik och ett stabilare bredband. De som inte ansluter sig tråkas lätt, med glimten i ögat. Halsstarriga gubbar är det ändå ingen som rår på. Det är inte alla gånger så lätt för en utsocknes att hänga med i gotländskan som den talas mellan infödda.

Någon har varit i Stockholm nyligen, där gick alla med lurar i öronen och titta ner i en sån där platta i handen, ”som en kompass”. På tunnelbanan och bussen samma sak. Och den diskussion som nu verkar föras över hela Sverige drar igång: om föräldrar på skolavslutningar och åhörardagar som ägnar all tid åt sina mobiler osv.

Veckan innan står jag i vardagsrummet hemma i Stockholm. Jag stryker skjortor och lyssnar på Filosofiska rummets podcast i lurarna till min mobil. (Vissa former av multitasking har funnits länge.) Emma Engdahl, Ann Heberlein och Anders Mildner samtalar om kontakt och avskärmning, mobilerna, den ständiga uppkopplingen och vad den gör med våra liv. En fransk filosof har larmat om hotet mot vår närvaro, här och nu, i rummet. Plötsligt ringer sonen och radioprogrammet bryts. Vi pratar om ditt och datt och den stundande julen. Vi avslutar och radioprogrammet går igång på nytt. Jag funderar på det som sägs. Är det en ny moralpanik som drabbat oss, liknande den när telefonen, radion, tv:n, video och kabel-tv kom? Eller ett hälsosamt ifrågasättande när alla springer åt samma håll? Själv ringer jag, skickar sms och mms, lyssnar på musik och radio, kollar mejl och en del appar på mobilen; tar del av familjens och bekantas bilder på Instagram och i den mer privata Bildströmmen. Jag stängde ner mitt Facebook-konto för ett halvår sedan. Visst kan jag sakna det och bloggen skulle säkert få flera läsare om jag fanns där, men jag klarar inte att leva med bruset. Att frågan är laddad märks när jag berättar detta, att inte ha Facebook verkar okej, men att säga att man avstått är ett ställningstagande, liknande det att man slutat dricka alkohol. Det blir lätt diskussion.

Jag skaffade min första dator 1986, tio år senare var det dags för internet, jag började mejla i jobbet och slapp sitta i telefon hela dagarna och vänta på att folk skulle få tid att svara; med filöverföring blev det möjligt att förena mac- och pc-världen och överföra data utan att posta disketter; genom faktasökning på webben sparade jag in många eftermiddagar på biblioteket; med min ”padda” kan jag nu läsa färska morgontidningar vare sig jag är i Stockholm, på Gotland eller utomlands på semester. Det är en tillvaro som på ett plan blivit mycket rikare, på ett annat mycket ensammare. Att internet, mobiler och paddor förändrat våra liv i grunden, likt elektriciteten för hundra år sedan, står i alla fall klart.

Anders Mildner säger i programmet att mobiltelefonen i dess nuvarande form är ett övergående fenomen och att vi i framtiden kommer att ha mobilen i våra glasögon, kläder eller varför inte, inopererad i hjärnan. Jag tänker på NSA, FRA och alla andra bokstavsförkortningar och undrar om jag vill leva i det samhället, där överheten i alla dess former kommer att ha kolla på vad varje enskild människa på jordklotet företar sig eller, varför inte, tänker i varje sekund. Ingen match i en tid präglad av Big data.