Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet.

Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten.

Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de föreningsdemokratiska arbetsformerna, som varit tidningens ledstjärna, hade havererat. I det läget hade Gun Kessle gått in som ordförande för att bringa ordning i kaoset.

I spåren av bombningarna strömmade gamla och nya aktiva till och en ny styrelse valdes efter visst tumult på stämman 1999. Gun Kessle ringde och frågade om jag ville bli vice ordförande. Hon passade också på att fråga om jag kunde passa deras hund när hon och maken Jan skulle ut på resa. Jag svarade ja på hennes första fråga, men avböjde vänligt att vara hundvakt.

Under Kalle Hägglunds tid hade redaktionen längst ner på Bondegatan förvandlats till ett kombinerat boklager och inrökt övernattningslägenhet. En av Guns första åtgärder var att slänga ut den nedsuttna redaktionssoffan. ”Här ska inte vara några knullsoffor!” förklarade hon till den unga redaktörens förvåning. Ingen av oss hade nog tänkt sig den sortens umgänge i den sunkiga lokalen.

För att få bukt med den krisande ekonomin sades redaktören upp och en frivilligredaktion bestående av bland andra Solveig Giambanco, Eva Wernlid och mig inrättades. Tillsammans med en arvoderad formgivare fick vi ihop ett nummer varje månad. Att göra tidning roade mig, Att skapa en stomme av fasta avdelningar och tidigt inplanerat material och hålla öppet för ändringar och nyinkommet in i det sista. Att hitta en rytm i innehållet. Tidningsmakeri är en konst. Men någon tidningsmakare blev jag aldrig. I längden passade mig bokproduktionens lugnare tempo bättre.

Hur var det då med historien som upprepade sig? Om krisen hösten 1979 varit en tragedi för tidningen var den konflikt som kom att utspela sig i början av 00-talet närmast en fars, om än med bittra inslag.

Jag kände en stigande frustration över tidningens utveckling. Menade vi fortfarande allvar med det som var grundtanken när tidningen startade: att vara ett alternativ till veckopressen, att bli en ”masspridd populärtidning”? Jag delgav Gun Kessle och Jan Myrdal mina tankegångar i ett mejl. Svaret blev lika brutalt som omtumlande. Jag och Lars-Ivar Juntti, som jag lärt känna under folkomröstningen, anklagades för en kupp och att försöka ”ta över tidningen”, blandat med ett sammelsurium av lögner. Gun och Jan lät offentligen meddela att de nu lämnade Folket i Bild.

Inkorgen drunknade i mejl. Alla i föreningen hade en åsikt. Den ursprungliga frågeställningen, om tidningens inriktning, var snart glömd. Allt kom att handla om vem som hade förtroende för vem. Lars-Ivar och jag ställde våra platser till förfogande, men fortsatte med det praktiska arbetet. Gun och Jan vägrade att diskutera frågan med styrelsen. ”Här ska inte var något ´klumpehor´*”, var deras inställning till att delta på något möte. Innan de, lika plötsligt som oväntat, i en bakåt-saltomortal var tillbaka, och Gun ställde upp till omval som ordförande. Alla gick från stämman 2000 och undrade vad som hade hänt.

Det hela lämnade en besk eftersmak. Jan Myrdal, som varit den som tagit initiativet till Folket i Bild, hade med böcker som Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och sina skriftställningar i Aftonbladet och Folket i Bild betytt mycket för oss unga på 1960- och 70-talen. För många hade hans ord varit lag. Nu ställdes jag ansikte mot ansikte med maktmänniskan Myrdal, skolad i den kommunistiska rörelsen på 1940- och 50-talen. Pisksnärtarna från den myrdalska ordmaskinen gjorde ont.

Till Kalle Hägglunds förtjänst får man säga att han hade varit bra på att få med yngre i arbetet. De få gånger jag besökt redaktionen under 90-talet satt det alltid några svartklädda ungdomar där. Vi som tog över lyckades mindre väl. Protesterna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001 och efterspelet klarade vi inte att hantera. Vi hade svag eller ingen förankring i den breda rörelse som vid sidan av de spektakulära kravallerna präglade toppmötet med seminarier, utfrågningar och stora demonstrationer och fick följaktligen nöja oss med den information de gängse medierna presenterade. Resultatet blev därefter.

De yngre som trots allt sökt sig till tidningen tyckte att våra arbetsformer var tungrodda. Nätverk var ordet för dagen. Attac rörelsen på modet. Den som kommit till politiskt medvetande under 1960-talet vet vad sådana informella strukturer ofta leder till: brist på transparens och makten åt dem som hörs mest.

Efterspelet till attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 förde åter upp de antiimperialistiska frågorna på dagordningen. Tidningen och föreningen tog aktiv del i arbetet mot USA:s krig i Afghanistan och ockupationen av Irak.

Gun Kessle valde så småningom att kliva av och jag ställde upp som ordförande och ansvarig utgivare. När vi fått ordning på ekonomin kunde vi åter anställa en redaktör, Martin Schibbye. Vi byggde en ny hemsida åt tidningen, startade en bokklubb och hade egen monter på Bok- och biblioteksmässan. Jag var inblandad i det mesta. Efter något år som ansvarig tog det stopp. Jag fick problem med hjärtat och tog en ”time-out” som så småningom ledde till min förtida avgång. Ett EKG visade att hjärtat var okej, jag var helt enkelt utarbetad.

*

”Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars”. Karl Marx skrev detta i sitt verk Louis Bonapartes artonde Brumaire (1852) med referens till Hegel och om Napoleon I och dennes brorson Louis Bonaparte (Napoleon III) som båda försökte återupprätta ett kejsardöme i Frankrike.

* klumpehor = gruppsex (norska)

 

Ingen knullsoffa.