Tankar i trappen

Kriser är en del av livet. En del hävdar till och med att de är en nödvändig förutsättning för det vi kallar liv, att ”en människa som inte varit med om kriser saknar en livsdimension”, som jag just läst i en bok jag har på nattduksbordet. När jag skriver detta har vardagen sakta börjat återvända efter att min bror funnit vår mor liggande på badrumsgolvet, kraftig nedkyld och medtagen efter, av post- och tidningshögen att döma, många dygn. Efter några dagar på akutsjukhuset är hon nu överförd till en geriatrisk avdelning för rehabilitering och minnesutredning (en utredning som hennes husläkare också beslutat om sen tidigare på grund av hennes tilltagande förvirring och svårigheter att hålla ordning i hemmet). Innan jag tar itu med jobb, mejl och räkningar och allt som måste fixas med tänker jag tillbaka på de senaste fem dygnen. Jag vill inte kalla dem kaotiska, därtill har akutsjukvården fungerat alltför väloljat och professionellt, även om stressnivån ibland gått i taket när det ...

Häromkvällen var jag på ett filosofiskt kafé på ett av stadens bibliotek. Ämnet för kvällens samtal var människovärde. En man i vår grupp inledde vältaligt med att deklarera att han var utilitarist. Människovärdet är en illusion, förklarade han, en abstraktion utan betydelse. Det finns rättigheter och det finns nytta, fick vi veta. Flera, mestadels äldre män, verkade vara inne på samma linje. 24 timmar senare befinner jag mig på akuten på Södersjukhuset. Min mor har fallit i hemmet och min bror har hittat henne liggandes på golvet i badrummet efter, av post- och tidningshögen att döma, ett ansenligt antal dygn. Hon har förts in med ambulans kraftigt nedkyld (kroppstemperatur 33 grader) och med liggsår på bröst och knän. Hon är medtagen och nu fruktar man att njurarna ska slås ut. Ett team på fyra–fem personer, sjuksköterskor, läkare och undersköterskor, arbetar lugnt och metodiskt med henne i det stora mottagningsrummet. När man ska sätta in en kateter ber man min bror och mig att lä...

Jag har alltid tyckt att sådana där små insändare man hittar i dagspressen med tack till personalen på ”den-och-den” kliniken för att ni tog hand om min ”si-eller-så” släkting varit lite patetiska. ”De gör väl bara sitt jobb”, har jag tänkt. Sedan ett dygn tillbaka har jag ändrat uppfattning. Jag vill alltså rikta ett stort, varmt tack till ambulansskötarna och det team på Södersjukhusets akutmottagning som tog hand om min mor som ramlat och blivit liggande flera dygn i hemme t. Varmt, professionellt, med empati och utan hets tog ni er an henne, hela tiden med ett öga på mig och min bror. Ständigt beredda att svara på våra uttalade eller outtalade frågor. Nu ligger hon på en avdelning (inte Medicin förstås, men man kan inte få allt) och vi får ta en dag i sänder. Så här långt är svensk sjukvård av världsklass (ja, ni märker hur patetisk jag är). På måndag börjar nästa rond i matchen, med kommun, hemsjukvård, biståndshandläggare och f-n och hans mormor. Giv mig kraft, säge...

”Teatermänniskor har sannerligen en känsla för entréer – och sortier”, skriver Lars Ring i en minnesruna över Dario Fo . Och visst är det en händelse som ser ut som en tanke att den store teatermannen och Nobelpristagaren 1997 väljer att göra sin slutgiltiga sorti samma dag som Svenska Akademien tillkännager att årets Nobelpris i litteratur tilldelas sångaren, poeten och låtskrivaren Bob Dylan, som en påminnelse om att litteraturen och poesin är så oändligt mycket mer än den som läses i enskild ro på den egna kammaren. ”Men han skriver ju musik!” utropar någon i mitt sociala flöde, och jämställer därmed oavsiktligt årets Nobelpristagare med storheter som Beethoven, Schönberg och Allan Peterson, för att nu nämna några som verkligen skriver musik. ”Texterna kan inte läsas utan måste lyssnas på”, säger någon annan. Och? tänker jag. Talar vi inte om en litterär tradition äldre än det skrivna ordet. Sara Danius är inne på det när hon jämför Dylan med diktare som Homeros och Sapfo, var...