Tankar i trappen

Sonen och jag diskuterar supporterkulturen inom fotbollen. – Supporterklubbarna uppträder som om dom äger lagen, säger jag. – Jamen, gör de inte det? svarar han. Spelare slutar mitt i säsongerna, tränare kommer och går. Supportrarna är det enda som är beständigt. Visst har han rätt. Malmö FF som nu kan njuta av spel i fotbollens allra högsta division har bytt ut mer än halva laget sen förra året. För mig som växte upp i skuggan av Johanneshovs isstadion i början av 1960-talet var valet av lag självklart, trots Hammarbys hegemoni i söderförorterna. Detta var under Djurgårdens storhetstid i hockey. Jag kan nu drygt femtio år senare konstatera att känslan för ett lag är livslång. Det är, för att anknyta till en aktuell debatt, en del av min identitet. Jag är numera en moderat, icke-utövande troende för att anknyta till en annan debatt. Några matcher har jag inte sett på årtionden. Flyktigt läser jag sportsidorna. Några namn i laguppställningarna har jag inte kunnat sedan (spelar...

Den här kvinnan hade utmärkt sig redan inne i den lilla Coop-butiken. Närmare 80 än 70, hårt sminkad, svart tupperat hår och svart byxdräkt. Hon hade talat länge och med Mycket Hög Röst med kassören om något. Själv stod jag en bit bakom i kön. Utanför butiken satt en av de romska tiggarna, en äldre man med slokande mustascher; de är ett par–tre stycken, troligen en familj, som turas om att sitta där. När jag gick ut ur affären hade kvinnan böjt sig ner över mannen, först trodde jag att hon skulle lägga lite pengar i hans skål, sen hörde jag den omisskännliga rösten: – Du Måste Lära Dig Språket, om du ska vara i det här landet! Och fortsatte: – Och Skaffa Dig Ett Riktigt Jobb. Inte Sitta Här och Tigga, Vuxna Karln! Jag vände mig om och var på väg att säga något (kanske att ”det hade kunnat vara du som satt där, om inte …”) men hon hade redan försvunnit runt hörnet. Jag gick istället med raska steg tillbaka till mannen med de slokande mustascherna. Han hade inte med en min vi...

Jag stannar till vid planen bakom Eriksdalshallen. Det är match mellan två pojklag på det nya konstgräset. Spelet lite taffligt, trevande, förstås. Mycket spring i benen och kulan i luften . Det är en söndag i september. Solen skiner och jag blir glad av det jag ser. Tills jag hör rösten: – Enkel, Adam! Markera, Adam! Akta offsiden! Pass opp där! Tränarens röst från sidlinjen. Malande, oupphörligt manande. Har han Tourettes? tänker jag. Undrar hur det låter i Adams öron där han springer i sin rödsvartrandiga fina tröja. Stänger han av och spelar sitt spel eller försöker han hänga med i ropen och anmaningarna? Jag tänker: ”På träning tränar man, på match tillämpar man väl det man tränat. Eller?” Den cirkusdirektör som stod i manegen under föreställningen och ropade ”Se upp där!”, ”Håll nu, lite mer till höger!”, ”Pass opp, nu kommer hon!” skulle inte bli långlivad. Inte trapetskonstnärerna eller lindanserskan heller, antagligen. Var sak på sin plats (och skridskorna i isskåpet). ...

Sommarens sista helg är här och det stora vemodet rullar in. Nyss passerade sista bussen från havsbadet förbi på vägen härutanför. Sommarhusen töms på sina gäster. Trädgårdar och uteplatser, nyss fyllda av skratt och lekande barn, har tystnat. Vi få som är kvar och de fastboende suger ut den sista gnuttan av sommaren. Ja, jag vet att det kan vara varmt långt in i september. Havet är uppvärmt och drägligt att bada i. Några av de finaste semestrarna har vi haft här sent i augusti. Men solen står för var kväll allt lägre bakom talltopparna. Sommaren har varit bra, särskilt den senare delen. Barn och barnbarn har kommit och gått i olika konstellationer. Några gånger har Lena och jag flytt, hon till jobbet inne i stan, jag till fastlandet. Sista kvällen innan sonen och hans familj lämnar oss sitter vi ute på trädäcket, eldar i öppna spisen, spelar tärning och poppar popcorn i en kastrull. Nu är jag ensam kvar. Lena jobbar. Häromdagen låg vi på stranden en hel eftermiddag. Vänner, särs...

Politik är att kunna hålla två tankar i huvudet och samtidigt få någonting gjort. (Ett uttalande som rätt eller orätt brukar tillskrivas Olof Palme.) De flesta av oss klarar inte ens det första, att se båda sidor av myntet. Än mindre få något gjort. Ta flyktingfrågan: – Å ena sidan är västvärldens länder, med USA i spetsen, i högsta grad ansvariga för den uppkomna situationen . Först bombar vi – efter att ha värmt upp i Somalia, Afghanistan och det forna Jugoslavien – sönder och samman länder som Irak och Libyen. Sedan när konsekvenserna blir tydliga börjar våra politiker tala om ”humanitet” och ”medmänsklighet”. Jag får lust att slå någon när jag hör det. – Å andra sidan har vi plikten att hjälpa människor i nöd. Ja, du skall ta vara på din broder. Med dessa båda tankar i huvudet (dels att ”vi” är ansvariga, dels att människor lider) vad ska vi då göra? Dessvärre kan vi inte skicka räkningen till Bush, Blair och några till. (Sverige har ju varit med på ett inte så litet hörn, ...

– Moffa, kom! Visa sak... (” Kom morfar, jag ska visa en sak ”.) Tvååringen tar mig i handen och leder mig till hans och föräldrarnas gäststuga. Han sträcker sig upp och stänger dörren inifrån. Sätter sig i soffan och klappar uppfordrande på dynan: – Sitta! Jag sätter mig. Sedan ställer han sig på kanten, tar sats och dyker ner i resesängen som står bredvid. Där börjar han simma runt bland kuddarna. Reser sig upp, dyker och simmar. Reser sig upp, dyker och simmar.  Osv. Efter en stund ställer han sig upp, räcker ena kudden till mig. Jag tar emot, skojar lite och säger ”min” om kudden och han tar den omedelbart tillbaka och säger bestämt ”min”. Så håller vi på tills vi båda tröttnar.

Det har gått tre månader sedan jag senast skrev något på bloggen. Snart lika lång har min semester från Facebook varit. Visst har jag skrivit, i anteckningsböcker, på lösa papper. Mest privata saker, ”navelskåderier”. Ibland är väl livet sånt. Jag bläddrar i gamla inlägg. Visst, det är välskrivet, artikulerat, genomtänkt, slipat efter omskrivningar och kortningar. Men den bild texterna ger av mig själv – mina tankar, känslor, liv – skaver. Är detta jag? frågar jag mig. Var finns de oartikulerade skriken? Sorgen, vreden och rädslan, som också är en del av mitt liv, ofta hållna i schack genom idogt arbete. Är det alltför privat? tänker jag. När övergår i så fall det privata till att bli personligt? Det personliga, tänker jag mig, har ett visst allmänintresse, inte så mycket vad man skriver om, som sättet man skriver på. Eller saknar jag bara orden för att beskriva den personliga tillvarons mörkare hörn. Med Facebook är det annorlunda. Facebook är ett mingelparty. Jag avskyr att mingla,...

En natt drömmer jag att jag haft inbrott. Allt löst är taget i den lilla etta jag bodde i. Sen ser jag att tjuvarna har lämnat mina saker nerstoppade i några svarta sopsäckar i det lilla rummet. Och min dator står kvar på skrivbordet, övertäckt av några papper. Den hr de missat. Ytterdörren är av tunn plywood med öppna sprickor som man kan se igenom. Jag ha sett skumma typer stryka omkring i kvarteret. Nu är jag rädd att de ska komma tillbaka. * Först bombade vi Afghanistan och skapade al-Qaida, sen bombade vi Irak, Libyen och Syrien och fick IS. Nu vill man att vi ska bomba IS * Vi ser Casablanca som SvT sänder till Ingrid Bergmans minne. Den historiska trovärdigheten kan vi lämna därhän (att det skulle funnits ett enat motstånd i Europa vid den tid som varit beroende av en person, som tyskarna dessutom skulle känna till. Nåja, filmen är ju gjord 1941.) Men scenen när Rick (Humphrey Bogart) får syn på Ilse (Ingrid Bergman) förlåter det mesta. Men med tanke på Bergmans rykte so...