Tankar i trappen

Jag stannar upp vid en formulering i Isabelle Ståhls recension av Peter Englunds nya bok om första världskriget ( Stridens skönhet och sorg . Natur & Kultur 2015). Hon citerar där en bekant i en krisdrabbad bransch: ”Kanske hade det varit lättare att vara i ett krig … nu har vi bara osynliga fiender och obegripliga order … en vag känsla av att någon motarbetar en.” Jag tror att många unga i dag kan känna igen den känslan. 1915 är fienden däremot synlig och verklig, rädslan befogad, och det finns alltid någon att skylla på för smärtan och lidandet. Ingen har ”generaliserat ångestsyndrom”: alla har ångest för samma sak, och den är konkret och riktad. Men känslan av mening, som verkar ha präglat mångas medvetande det första krigsåret, börjar ge vika. 1914 välkomnade många kriget som en renande eld … Kriget som en renande eld. Känslan av mening. Nej jag tillskriver inte Ståhl de åsikterna, men att föreställningarna överhuvudtaget existerar i Sverige 2015 får i alla fall mina varnin...

På Bokslukaren köper jag Nils Karlsson Pyssling i julklapp till äldsta barnbarnet. Sen ser jag dokumentären om Astrid Lindgren i SvT och tänker på våra band till bondesamhället. Sverige industrialiserades sent. Ett par, tre generationer bakåt är vi alla torpare. Bullerbybarnen och Emil finns i vår närhistoria. Själv växte jag upp i Vasastan i Stockholm. Ett ensamt barn på Tomtebogatan, några stenkast från Vasaparken kring vilken flera av sagorna i Nils Karlsson Pyssling utspelar sig. Så det var också min värld hon skildrade. Visst var hon en stor författare, men också en yrkesmänniska och makthavare (vilket Gun-Britt Sundström påpekat i en artikel i Dagens Nyheter) , inte minst på barnlitteraturens område. Sven Wernström skriver på sin blogg hur han blivit uppringd av Astrid Lindgren och utskälld för något han skrivit. Den sortens barnlitteratur stod inte högt i kurs hos henne. * Fascister eller inte? Därom kan man tvista, men nog tittar spöknippen fram när Björn Söder berättar om...

Motdemonstrationer har förekommit så länge jag kan minnas. När jag som 17-åring cyklade de fem milen in från familjens lantställe för att ta del av den spektakulära ockupationen av kårhuset i Stockholm är det dem som rörde sig i den utanförliggande Spökparken (!) jag minns mest. Demokratisk alliansare och övervintrade fascister väste i mörkret under träden. De med åren allt större Vietnamdemonstrationerna möttes av spridda plakat, burop och visslingar från trottoarerna. Men kriget tog slut. 1970-talet övergick i 80-tal. Och något hände. Möten med så vitt skilda – men i den allmänna opinionen misshagliga – personer som Irans ambassadör och pastor Stanley Sjöberg fick upplösas till följd av handgripliga mötesstörningar och motdemonstrationer. Det var få som höjde rösten för deras rätt att tala. Tvärtom. I länder som Frankrike stiftades lagar med förbud mot att förneka Förintelsen. Den som till äventyrs försvarade Robert Faurissons och historierevisionisternas rätt att yttra sig fick ...

– Du är en passionerad människa. Först studsar jag till inför A:s ordval. Men sedan, när jag tänker närmare på saken. Passion, lidelse, har nog drivit mig i allt jag gjort: arbete, föreningsliv, skrivande, förälskelser, simning, löpning, husrenoveringar. Går jag in för något är det helt och fullständigt. Är jag ointresserad blir det, å andra sidan, desto plågsammare. Men ofta lyckas jag hitta något som väcker nyfikenhet och upptäckarglädje även i de mest rutinbetonade handlingar; det mesta kan göras enklare, roligare, bättre. Men passionerad? Jag går till ordboken: ” passion , stark lidelse som helt styr vederbörandes handlande; om intellektuellt intresse, kärlek etc (av fra. passion med samma bet.; av lat. passio 'lidande', till pati 'lida'; jfr lidelse, patient). ” Och om ”lidelse” läser jag att det är en ”stark och dominerande känsla av bestående art … jfr fornsv. lidhilse 'lidande'; till lida; den nutida bet. efter fra. passion 'lidande; lidels...

Idag när alla går ut för att manifestera sitt stöd för yttrandefriheten kan det vara värt att påminna om följande historier ur Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. En bok om Danmark (Leopard 2009): Konstnären Jens Jørgen Thorsen hade fått fria händer att avbilda Jesus på en betongvägg och försett honom med en erigerad penis. Tilltaget ledde till sådana proteser från kristna att dåvarande trafikminister Arne Melchior beslutade sig för att låta måla över konstverket ”som han fann ’anstötligt’ och ’blasfemiskt’. Ett beslut som rosades av dåvarande chefredaktören på Jyllandsposten som tyckte att trafikministern hade ’visat både förnuft och mod att få smörjan avlägsnad, även om han kan förvänta sig nya rop om grundlag och censur’.” Några år innan publiceringen av de famösa Muhammedkarikatyrerna tackade också ”en annan redaktör på Jyllands-Posten nej till en karikatyr av Jesus i olika hopp och språng, med tillhörande texter som ’sidleds uppståndelse’ och ’uppståndelse med skru...

Det händer sig att jag sommaren 2014, när identitetsdebatten (se nedan) på allvar når vårt land, är redaktör för den svenska översättningen av Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis) – en lärd och mycket läsvärd redogörelse över islam och dess djupa förankring i Frankrike. Författaren, den franske sociologen och statsvetaren Gilles Kepel, visar i denna hur identitetsbegreppet har sitt ursprung inom den franska högern – Bloc identitaire , vilket så småningom blir den samlade beteckningen för alla som är fientligt inställda till islam – och därefter vinner insteg inom olika muslimska grupper och har där, med författarens ord, skapat ”en svartvit polarisering inom det franska samhället utifrån en etnisk och kulturell grund, som är en spegelbild av den som anhängare av Bloc identitaire har”. Identitetsbegreppet utgår ifrån att det är vad du är, inte vad du har för åsikter eller ideologi som bestämmer din existens. Att vara kvinna, man, vit, svart, invandrare, muslim, kriste...

”En attack mot yttrandefriheten.” Jag läser rubrikerna efter attentatet mot den franska satirtidningen. Idag är alla Charlie. Men hur var det förra veckan? Och hur blir det i övermorgon? Är inte detta – vilka som än är gärningsmännen – i all sin blodiga praktik en grotesk förlängning av det vi sett komma under det senaste decenniet? Det slutgiltiga tystandet av den som har annan åsikt, kön, ursprung eller religion, när inte mötesstörningar, talkörer, hatmejl, telefonterror, misshandel, brandbomber och attentat räcker till. Kalasjnikov i stället för saxofoner, visselpipor och talkörer. ”Den som själv är utan skuld kasta första stenen.” (Johannes 8:7)  Sånt kan man fundera på en regnig januarikväll.

2014 var året då … rysskräcken åter fick grepp om vårt land och allt som hänt i världen de senaste tjugo åren var glömt … epitet som ”putinkramare” var bland de snällare alla som höll sig skeptiska till den nya kalla krigs-andan fick sig påklistrade … Nato-vännerna vädrade morgonluft och vi höll på att bli slagfält åt organisationen bakvägen innan den nya regeringen trädde till … militären sade sig ha bevis på trolig undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Allt offentliggjordes, utom bevisen som var hemliga … Israel än en gång visade att man kan göra vad man vill, när man vill och hur man vill med palestinierna, inte minst i Gaza, utan annat än pliktskyldiga avståndstaganden från västvärlden … Glenn Greenwalds bok om Erik Snowden och NSA:s avlyssningar ( Storebror ser dig ) möttes med förströdda kommentarer innan mediekören åter vände uppmärksamheten österut och åt söder … Stefan Löfven lurade skjortan av oppositionen genom decemberöverenskommelsen. Eller: ”En sådan seger ...