Klockan är 01.30. Det är en av sommarens varmaste nätter. Jag är klarvaken. Tänder lampan och skriver några rader i anteckningsboken. Klär på mig. Det går ändå inte att sova. Går ut för att köpa ett paket cigaretter (hur många år sedan sist?). Går längs Götgatan tills jag hittar en nattöppen 7-Eleven. En man med långt vitt hår, lätt påstruken, står och gafflar med grabben i kassan. Jag tänder en cigarett när jag gått ut. En blek månskära hänger över Saltsjön när jag når Slussen.
Vandrar i rask takt Hornsgatan mot Zinkensdamm, vänder åter Krukmakargatan, Swedenborgsgatan, Åsögatan och Helgagatan förbi byggnadsställningarna runt Allhelgonakyrkan. Möter enstaka par, en och annan cyklist och kompisgäng på väg hem. Från entrén till Göta Lejon hörs snarkningar. Två bylten i sovsäckar skymtar och ytterligare en, endast iklädd shorts och t-tröja, ligger utsträckt på sidan direkt på stenläggningen.
Vid Mariatorget står en BMW på tomgång. En man kommer ut från 7–Eleven på hörnet, sneddar över gatan och stiger in i bilen. Genom den öppna sidorutan ser jag en vit t-tröja och en tatuerad arm. Utanför biljardhallen på Hornsgatan står en grupp människor, röker och pratar. Några taxichaufförer samtalar högljutt intill. Mot en husvägg på Wollmar Yxkullsgatan sitter en ensam svart kille på huk, endast iklädd ett par shorts, och röker.
Med ens är jag sexton år igen. A.R. har gjort slut i ett brev från språkresan i England. Min värld rasade samman den gången. Jag inser att mina reaktioner är överdeterminerade, återupprepning av gamla mönster. Det här handlar mig, ingen annan. Min oförmåga att förutse mina egna reaktioner har än en gång spelat mig ett spratt.
Först vid Södra station börjar jag känna av tröttheten i benen och slår av på takten. Ett par trutar på stenläggningen ner mot Bofills båge skränar åt en förbipasserande man. Himlen har redan börjat ljusna ovanför hustaken.
Jag hör en moped på avstånd. Med släckta lyktor svänger den ut ur Helgalunden. En kille med latinoutseende kör, bakpå en flicka med svart hjälm. De kör mot enkelriktningen ner mot Grindsgatan.
När jag låser upp porten har jag redan gäspat flera gånger.
A. messar: ”Klart att du inte klarar dig själv. Det gör ju ingen.”
Vandrar i rask takt Hornsgatan mot Zinkensdamm, vänder åter Krukmakargatan, Swedenborgsgatan, Åsögatan och Helgagatan förbi byggnadsställningarna runt Allhelgonakyrkan. Möter enstaka par, en och annan cyklist och kompisgäng på väg hem. Från entrén till Göta Lejon hörs snarkningar. Två bylten i sovsäckar skymtar och ytterligare en, endast iklädd shorts och t-tröja, ligger utsträckt på sidan direkt på stenläggningen.
Vid Mariatorget står en BMW på tomgång. En man kommer ut från 7–Eleven på hörnet, sneddar över gatan och stiger in i bilen. Genom den öppna sidorutan ser jag en vit t-tröja och en tatuerad arm. Utanför biljardhallen på Hornsgatan står en grupp människor, röker och pratar. Några taxichaufförer samtalar högljutt intill. Mot en husvägg på Wollmar Yxkullsgatan sitter en ensam svart kille på huk, endast iklädd ett par shorts, och röker.
Med ens är jag sexton år igen. A.R. har gjort slut i ett brev från språkresan i England. Min värld rasade samman den gången. Jag inser att mina reaktioner är överdeterminerade, återupprepning av gamla mönster. Det här handlar mig, ingen annan. Min oförmåga att förutse mina egna reaktioner har än en gång spelat mig ett spratt.
Först vid Södra station börjar jag känna av tröttheten i benen och slår av på takten. Ett par trutar på stenläggningen ner mot Bofills båge skränar åt en förbipasserande man. Himlen har redan börjat ljusna ovanför hustaken.
Jag hör en moped på avstånd. Med släckta lyktor svänger den ut ur Helgalunden. En kille med latinoutseende kör, bakpå en flicka med svart hjälm. De kör mot enkelriktningen ner mot Grindsgatan.
När jag låser upp porten har jag redan gäspat flera gånger.
A. messar: ”Klart att du inte klarar dig själv. Det gör ju ingen.”
Kommentarer