Fortsätt till huvudinnehåll

Jag har inget att dölja

– Jag har inget att dölja, säger vår vän och granne.

Vi sitter runt bordet i växthuset, äter lunch och diskuterar Edward Snowden och NSA:s avlyssningar.

Och visst, så resonerar nog de flesta av oss. Själv har jag betraktat mejl som vykort, öppna att läsa för vemsomhelst. Undviker vanligtvis att lägga ut något på internet som inte tål att granskas av fler än de närmast berörda. Men betyder det att ingen av oss har något den vill dölja?

Att läsa journalisten Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden (Storebror ser dig. Edward Snowden och den globala övervakningsstaten. Leopard förlag 2014) är som att titta ner i ett djupt svart hål. Fram träder bilden av en ung eftertänksam man som ju längre han vistats där nere i grottans djup förskräckts av det han sett och nu vill meddela omvärlden sina iakttagelser. Och det är inte lite han tagit med sig och lämnat över till Greenwald och dokumentärfilmaren Laura Poitras. Väl paketerat och strukturerat. NSA har alltsedan 11 september 2001 haft målet att samla in allt om alla (Collect All!). Bokstavligen talat Allt! Intelligent utformade program tappar inte bara all världens fiberkablar på information. Man bryter sig, med eller utan de stora telekombolagens goda minne, in på mejlservrar, televäxlar, Facebookkonton, chattar och molntjänster. Leveranser av dator till främmande länders ambassader och företag passerar regelmässigt NSA:s verkstäder för att förses med programvara som kan tanka information från hårddiskar och vidarebefordra till omvärlden, även om datorerna saknar anslutning till internet. Denna gigantiska mängd information som samlas och lagras (man bygger i detta nu ännu större datahallar i öknen i Utah) har inte förhindrat några terrordåd, trots försäkringar om motsatsen.

Vi samlar bara metadata, säger systemets försvarare, metadata, dvs. information om vem som ringt eller mejlat vem, vid vilken tid, hur många och vilka individer en person har kontakt med. Så ringer jag regelmässigt en annan kvinna än den jag är gift med sent varje kväll, eller en psykiatrisk mottagning eller en grävande journalist som arbetar med ett stort scoop, blir det pusselbitar i en total kartläggning av min person, inklusive vart jag reser, vilka böcker jag lånar, var jag tar ut pengar och hur mycket jag har på mina konton. Big Data kallas det, som datorer är särskilt lämpade att processa, många gånger effektivare än att tvingas lyssna genom timmar av meningslösa telefonsamtal eller sitta utanför en port och spana.

Googles dåvarande vd Eric Schmidt svarade i en intervju 2009: ”Om du har något du inte vill att omvärlden ska känna till kanske du inte borde syssla med det överhuvudtaget.” Och Facebook-vd:n Mark Zuckerberg hävdade 2010 att integritet inte längre är en ”social norm”.

Men när så tekniknyhetssajten CNET publicerade information om Googlechefen Eric Schmidts lön, kampanjdonationer, adresser – allt inhämtat via Google, svarade företaget med att inte tala med CNET:s reportrar. Och andra, som Mark Zuckerberg, köper upp mark och fastigheter för att ingen ska kunna komma nära deras hus. Man kan se det som en illustration till Torbjörn Tännsjös omdiskuterade inlägg i DN förra året ”Låt oss bejaka maktens övervakning av våra liv”

Tyvärr stannar det inte vid det. Eftersom vi, enligt dem som har makten över denna apparat, lever i den bästa av samhällssystem, blir alla former av djupare opposition per automatik uttryck för en personlighetsstörning. Greenwald skildrar övertygande de nedsvärtningskampanjer Snowden, Manning, han själv och hans partner, liksom många andra fått utstå när de kommit för nära det svarta hålet. Den roll mainstream-medierna spelat i dessa fälttåg är inte upplyftande att läsa om.

Jag ser att Internationella Juristkommissionens norska avdelning stödjer en nominering av Edward Snowden till Nobels fredspris. Det är bara att instämma.
***
Som frilansande förlagsredaktör har jag många uppdragsgivare, bland annat Leopard förlag som gett ut Greenwalds bok. Jag emellertid inte haft något med bokens produktion att göra och kan därför varmt rekommendera den till alla med minsta intresse för vad som döljer sig under ytan i vår sköna nya värld.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...