Fortsätt till huvudinnehåll

Jag har inget att dölja

– Jag har inget att dölja, säger vår vän och granne.

Vi sitter runt bordet i växthuset, äter lunch och diskuterar Edward Snowden och NSA:s avlyssningar.

Och visst, så resonerar nog de flesta av oss. Själv har jag betraktat mejl som vykort, öppna att läsa för vemsomhelst. Undviker vanligtvis att lägga ut något på internet som inte tål att granskas av fler än de närmast berörda. Men betyder det att ingen av oss har något den vill dölja?

Att läsa journalisten Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden (Storebror ser dig. Edward Snowden och den globala övervakningsstaten. Leopard förlag 2014) är som att titta ner i ett djupt svart hål. Fram träder bilden av en ung eftertänksam man som ju längre han vistats där nere i grottans djup förskräckts av det han sett och nu vill meddela omvärlden sina iakttagelser. Och det är inte lite han tagit med sig och lämnat över till Greenwald och dokumentärfilmaren Laura Poitras. Väl paketerat och strukturerat. NSA har alltsedan 11 september 2001 haft målet att samla in allt om alla (Collect All!). Bokstavligen talat Allt! Intelligent utformade program tappar inte bara all världens fiberkablar på information. Man bryter sig, med eller utan de stora telekombolagens goda minne, in på mejlservrar, televäxlar, Facebookkonton, chattar och molntjänster. Leveranser av dator till främmande länders ambassader och företag passerar regelmässigt NSA:s verkstäder för att förses med programvara som kan tanka information från hårddiskar och vidarebefordra till omvärlden, även om datorerna saknar anslutning till internet. Denna gigantiska mängd information som samlas och lagras (man bygger i detta nu ännu större datahallar i öknen i Utah) har inte förhindrat några terrordåd, trots försäkringar om motsatsen.

Vi samlar bara metadata, säger systemets försvarare, metadata, dvs. information om vem som ringt eller mejlat vem, vid vilken tid, hur många och vilka individer en person har kontakt med. Så ringer jag regelmässigt en annan kvinna än den jag är gift med sent varje kväll, eller en psykiatrisk mottagning eller en grävande journalist som arbetar med ett stort scoop, blir det pusselbitar i en total kartläggning av min person, inklusive vart jag reser, vilka böcker jag lånar, var jag tar ut pengar och hur mycket jag har på mina konton. Big Data kallas det, som datorer är särskilt lämpade att processa, många gånger effektivare än att tvingas lyssna genom timmar av meningslösa telefonsamtal eller sitta utanför en port och spana.

Googles dåvarande vd Eric Schmidt svarade i en intervju 2009: ”Om du har något du inte vill att omvärlden ska känna till kanske du inte borde syssla med det överhuvudtaget.” Och Facebook-vd:n Mark Zuckerberg hävdade 2010 att integritet inte längre är en ”social norm”.

Men när så tekniknyhetssajten CNET publicerade information om Googlechefen Eric Schmidts lön, kampanjdonationer, adresser – allt inhämtat via Google, svarade företaget med att inte tala med CNET:s reportrar. Och andra, som Mark Zuckerberg, köper upp mark och fastigheter för att ingen ska kunna komma nära deras hus. Man kan se det som en illustration till Torbjörn Tännsjös omdiskuterade inlägg i DN förra året ”Låt oss bejaka maktens övervakning av våra liv”

Tyvärr stannar det inte vid det. Eftersom vi, enligt dem som har makten över denna apparat, lever i den bästa av samhällssystem, blir alla former av djupare opposition per automatik uttryck för en personlighetsstörning. Greenwald skildrar övertygande de nedsvärtningskampanjer Snowden, Manning, han själv och hans partner, liksom många andra fått utstå när de kommit för nära det svarta hålet. Den roll mainstream-medierna spelat i dessa fälttåg är inte upplyftande att läsa om.

Jag ser att Internationella Juristkommissionens norska avdelning stödjer en nominering av Edward Snowden till Nobels fredspris. Det är bara att instämma.
***
Som frilansande förlagsredaktör har jag många uppdragsgivare, bland annat Leopard förlag som gett ut Greenwalds bok. Jag emellertid inte haft något med bokens produktion att göra och kan därför varmt rekommendera den till alla med minsta intresse för vad som döljer sig under ytan i vår sköna nya värld.

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...