– Jag har inget att dölja, säger vår vän och granne.
Vi sitter runt bordet i växthuset, äter lunch och diskuterar Edward Snowden och NSA:s avlyssningar.
Och visst, så resonerar nog de flesta av oss. Själv har jag betraktat mejl som vykort, öppna att läsa för vemsomhelst. Undviker vanligtvis att lägga ut något på internet som inte tål att granskas av fler än de närmast berörda. Men betyder det att ingen av oss har något den vill dölja?
Att läsa journalisten Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden (Storebror ser dig. Edward Snowden och den globala övervakningsstaten. Leopard förlag 2014) är som att titta ner i ett djupt svart hål. Fram träder bilden av en ung eftertänksam man som ju längre han vistats där nere i grottans djup förskräckts av det han sett och nu vill meddela omvärlden sina iakttagelser. Och det är inte lite han tagit med sig och lämnat över till Greenwald och dokumentärfilmaren Laura Poitras. Väl paketerat och strukturerat. NSA har alltsedan 11 september 2001 haft målet att samla in allt om alla (Collect All!). Bokstavligen talat Allt! Intelligent utformade program tappar inte bara all världens fiberkablar på information. Man bryter sig, med eller utan de stora telekombolagens goda minne, in på mejlservrar, televäxlar, Facebookkonton, chattar och molntjänster. Leveranser av dator till främmande länders ambassader och företag passerar regelmässigt NSA:s verkstäder för att förses med programvara som kan tanka information från hårddiskar och vidarebefordra till omvärlden, även om datorerna saknar anslutning till internet. Denna gigantiska mängd information som samlas och lagras (man bygger i detta nu ännu större datahallar i öknen i Utah) har inte förhindrat några terrordåd, trots försäkringar om motsatsen.
Vi samlar bara metadata, säger systemets försvarare, metadata, dvs. information om vem som ringt eller mejlat vem, vid vilken tid, hur många och vilka individer en person har kontakt med. Så ringer jag regelmässigt en annan kvinna än den jag är gift med sent varje kväll, eller en psykiatrisk mottagning eller en grävande journalist som arbetar med ett stort scoop, blir det pusselbitar i en total kartläggning av min person, inklusive vart jag reser, vilka böcker jag lånar, var jag tar ut pengar och hur mycket jag har på mina konton. Big Data kallas det, som datorer är särskilt lämpade att processa, många gånger effektivare än att tvingas lyssna genom timmar av meningslösa telefonsamtal eller sitta utanför en port och spana.
Googles dåvarande vd Eric Schmidt svarade i en intervju 2009: ”Om du har något du inte vill att omvärlden ska känna till kanske du inte borde syssla med det överhuvudtaget.” Och Facebook-vd:n Mark Zuckerberg hävdade 2010 att integritet inte längre är en ”social norm”.
Men när så tekniknyhetssajten CNET publicerade information om Googlechefen Eric Schmidts lön, kampanjdonationer, adresser – allt inhämtat via Google, svarade företaget med att inte tala med CNET:s reportrar. Och andra, som Mark Zuckerberg, köper upp mark och fastigheter för att ingen ska kunna komma nära deras hus. Man kan se det som en illustration till Torbjörn Tännsjös omdiskuterade inlägg i DN förra året ”Låt oss bejaka maktens övervakning av våra liv”
Tyvärr stannar det inte vid det. Eftersom vi, enligt dem som har makten över denna apparat, lever i den bästa av samhällssystem, blir alla former av djupare opposition per automatik uttryck för en personlighetsstörning. Greenwald skildrar övertygande de nedsvärtningskampanjer Snowden, Manning, han själv och hans partner, liksom många andra fått utstå när de kommit för nära det svarta hålet. Den roll mainstream-medierna spelat i dessa fälttåg är inte upplyftande att läsa om.
Jag ser att Internationella Juristkommissionens norska avdelning stödjer en nominering av Edward Snowden till Nobels fredspris. Det är bara att instämma.
Vi sitter runt bordet i växthuset, äter lunch och diskuterar Edward Snowden och NSA:s avlyssningar.
Och visst, så resonerar nog de flesta av oss. Själv har jag betraktat mejl som vykort, öppna att läsa för vemsomhelst. Undviker vanligtvis att lägga ut något på internet som inte tål att granskas av fler än de närmast berörda. Men betyder det att ingen av oss har något den vill dölja?
Att läsa journalisten Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden (Storebror ser dig. Edward Snowden och den globala övervakningsstaten. Leopard förlag 2014) är som att titta ner i ett djupt svart hål. Fram träder bilden av en ung eftertänksam man som ju längre han vistats där nere i grottans djup förskräckts av det han sett och nu vill meddela omvärlden sina iakttagelser. Och det är inte lite han tagit med sig och lämnat över till Greenwald och dokumentärfilmaren Laura Poitras. Väl paketerat och strukturerat. NSA har alltsedan 11 september 2001 haft målet att samla in allt om alla (Collect All!). Bokstavligen talat Allt! Intelligent utformade program tappar inte bara all världens fiberkablar på information. Man bryter sig, med eller utan de stora telekombolagens goda minne, in på mejlservrar, televäxlar, Facebookkonton, chattar och molntjänster. Leveranser av dator till främmande länders ambassader och företag passerar regelmässigt NSA:s verkstäder för att förses med programvara som kan tanka information från hårddiskar och vidarebefordra till omvärlden, även om datorerna saknar anslutning till internet. Denna gigantiska mängd information som samlas och lagras (man bygger i detta nu ännu större datahallar i öknen i Utah) har inte förhindrat några terrordåd, trots försäkringar om motsatsen.
Vi samlar bara metadata, säger systemets försvarare, metadata, dvs. information om vem som ringt eller mejlat vem, vid vilken tid, hur många och vilka individer en person har kontakt med. Så ringer jag regelmässigt en annan kvinna än den jag är gift med sent varje kväll, eller en psykiatrisk mottagning eller en grävande journalist som arbetar med ett stort scoop, blir det pusselbitar i en total kartläggning av min person, inklusive vart jag reser, vilka böcker jag lånar, var jag tar ut pengar och hur mycket jag har på mina konton. Big Data kallas det, som datorer är särskilt lämpade att processa, många gånger effektivare än att tvingas lyssna genom timmar av meningslösa telefonsamtal eller sitta utanför en port och spana.
Googles dåvarande vd Eric Schmidt svarade i en intervju 2009: ”Om du har något du inte vill att omvärlden ska känna till kanske du inte borde syssla med det överhuvudtaget.” Och Facebook-vd:n Mark Zuckerberg hävdade 2010 att integritet inte längre är en ”social norm”.
Men när så tekniknyhetssajten CNET publicerade information om Googlechefen Eric Schmidts lön, kampanjdonationer, adresser – allt inhämtat via Google, svarade företaget med att inte tala med CNET:s reportrar. Och andra, som Mark Zuckerberg, köper upp mark och fastigheter för att ingen ska kunna komma nära deras hus. Man kan se det som en illustration till Torbjörn Tännsjös omdiskuterade inlägg i DN förra året ”Låt oss bejaka maktens övervakning av våra liv”
Tyvärr stannar det inte vid det. Eftersom vi, enligt dem som har makten över denna apparat, lever i den bästa av samhällssystem, blir alla former av djupare opposition per automatik uttryck för en personlighetsstörning. Greenwald skildrar övertygande de nedsvärtningskampanjer Snowden, Manning, han själv och hans partner, liksom många andra fått utstå när de kommit för nära det svarta hålet. Den roll mainstream-medierna spelat i dessa fälttåg är inte upplyftande att läsa om.
Jag ser att Internationella Juristkommissionens norska avdelning stödjer en nominering av Edward Snowden till Nobels fredspris. Det är bara att instämma.
***
Som frilansande förlagsredaktör har jag många uppdragsgivare, bland annat Leopard förlag som gett ut Greenwalds bok. Jag emellertid inte haft något med bokens produktion att göra och kan därför varmt rekommendera den till alla med minsta intresse för vad som döljer sig under ytan i vår sköna nya värld.
Kommentarer