Tankar i trappen

Jag är ensam på landet några dagar. Sitter i en av småstugorna och jobbar på förmiddagarna. Vandrar längs havet, funderar över livet, det som är, det som varit och förhoppningsvis skall fortsätta några år till. I natt slog vädret om, högsommarvärmen som legat över oss sedan förra veckan blåstes bort av en isande nordan. Jag får kämpa i kulingen på hemvägen under morgonens löprunda. Jag tar det försiktigt, det är mycket som måste byggas upp efter det långa uppehållet : muskler, senor, leder och inte minst flåset. "Komfortlöpning", kallar Leif min stränge och entusiastiske sjukgymnast det. ”Spring så att du skulle kunna småprata”, säger han. Trots det klockar jag bara en halvminut sämre på kilometern än när jag var i form förra sommaren. Jag läser i bladet om EU-valet. Inser att jag är rätt ensam numera bland familj och vänner om att inte rösta. FI verkar vara partiet för dagen i våra kretsar, möjligen följt av MP. Jag röstade nej den gången för 20 år sedan, åkte runt bland h...

Det är inte utan viss kluvenhet jag läser Robert Whitakers bok Pillerparadoxen. Han larmar om den stigande psykiska ohälsan i USA trots den kraftigt ökande konsumtionen av läkemedel. Eller är det tack vare? I vår tid individualiseras alla samhälleliga problem. Om din framgång och lycka enbart beror på dig själv, måste ju motgångar och misslyckanden också vara ditt ansvar. Alla har chansen! Bli en vinnare! The american dream . Men på varje vinnare går det ett dussin förlorare. Så bygger man inga samhällen. Så river man gemenskaper. “There is no such thing as society: there are individual men and women, and there are families” , sa Margaret Thatcher. Tänk så rätt hon fick. Eller fick? Med de orden var hon med och skapade det icke-samhälle vi börjar se omkring oss, i vårt land, och än värre i Spanien, Grekland, Italien (för att nu hålla oss till vår närmaste omvärld). ”Alla ska med”, S slogan i förra riksdagsvalet, vackert sagt, men är det en paroll partiet tänker fylla med något substa...

Det yngsta barnbarnet, nio månader. Nyss satt han i knäet, armarna blint famlande framför sig, huvudet knappt upprätt. Nu, som en målsökande robot tar han sig fram längs golvet, på jakt efter något att ta på, känna på, stoppa i munnen eller resa sig upp mot. Urstark tar hans sig över och runt alla hinder. Ständigt utstötande en ström av ljud, en brygd ur vilken orden snart ska formas . * En dag under påsken är hans äldre syster en ödla som bor under matbordet- ”Då såg ni ett par händer som stack upp”, säger lillödlan. ”Då såg du inte att lillödlan försvann”, ”Då såg du att lillödlan låg och sov” osv. Nästa dag är hon en katt. * Under påsken ser vi ikapp ”Arvingarna” på SVT Play , och förundras än en gång över den professionalism som präglar danska tv-serier. Ingen skriver mig på näsan vad jag ska tycka eller känna. Det vibrerar mellan raderna, sjuder under ytan av återhållna känslor och tankar. Många gånger får bilderna tala. Underspel, snarare än överspel. Och övertygande....

Häromveckan fyllde jag 63 år. Då kan det ju finnas skäl att fråga sig: Blir vi visare med åren? Ser jag mig omkring bland jämnåriga finns ju bevis på både för det och för motsatsen. (Sen kan man ju alltid fråga sig vad det innebär att vara vis .) Tulsa Jansson, praktiserande filosof och ordförande i Svenska sällskapet för filosofisk praxis inleder också med den frågan när hon bjudit in till en dag kring sokratiska dialoger . Vi samlas i en lokal i Vasastan i Stockholm. 15 personer med olika bakgrund inom skola, vård och statliga myndigheter. Olika (men ändå väldigt lika, som en deltagare teaterviskar). Flertalet har hört talas om filosofisk praxis och är nyfikna på  vad det är. Tulsa inleder med att redogöra för de sju hinder för visdom hon menar finns:  1. Förenkling (i och för sig nödvändigt för vår överlevnad) 2. Brist på mod 3. Vana 4. Ego (Jag gör rätt, alla andra gör fel) 5. Brist på medvetenhet om värderingar 6. Distraktion (Jobba, dricka, träna) 7. Normer D...