Tankar i trappen

Många klokheter har sagts i debatten efter den rödgrönas förlust i valet, inte minst inom socialdemokratin. Men vem vågar utmana och ta upp frågan om den ekonomiska makten i samhället och ”den enda vägens” tyranni som fortfarande råder? Inte heller hos Bengt Göransson, vars bok jag läst med så stor behållning i somras, ett ord om detta för politiken så avgörande. Här en anmälan jag skrev för Folket i Bild/Kultufront: Bengt Göransson valde efter sin tid som utbildningsminister till skillnad mot andra kollegor inte att bli välavlönad konsult och lobbyist åt näringslivet. Istället har han att ägnat sig åt ideellt bildningsarbete inom ABF i Stockholm. Han har nu samlat sina tankar om politik och samhälle ( Tankar om politik . Ersatz 2010 ). Bengt Göransson diskuterar samhällsbygge och medborgaransvar i en tid när politikerna i första hand säger sig representera skattebetalarna och inte medborgarna. Göransson anser förvisso att marknadsekonomin är oöverträffad för varuutbyte men visar med...

De rödgrönas förlust och Sverigedemokraternas framgångar i valet i söndags får mig att minnas ett möte anordnat av tidskriften Tvärdrag på ABF-huset i Stockholm förra våren. Inbjuden att tala var den norske journalisten Magnus Marsdal som i boken Frp-koden (sv. övers. Högerpopulismen dissekerad : hemligheten bakom Fremskrittspartiets framgångar . Celanders 2008) granskat Sverigedemokraternas norska motsvarighet och orsaken till deras framgångar. Marsdal konstaterade att klassklyftorna i Sverige och Norge ökat sedan 1980-talet, rikedomen har samlats hos allt färre. Trots att en majoritet av befolkningen är emot denna politik (t.ex. ville mellan 70 och 80 % av normmännen ha starkare satsning på offentliga tjänster) har ingen motmobilisering värd namnet skett. Varför? frågade Marsdal sig. Och varför är de högerpopulistiska partierna de enda som gått fram under denna tid? Svaret sa han sig finna i det vi i Sverige skulle kunna kalla ”den enda vägens politik”. Alla viktiga ekonomiska ...

”Den som förklarar att alla hans drömmar gått i uppfyllelse avslöjar bara att han hela livet haft fel drömmar.” (Bengt Göransson, Tankar om politik . Ersatz 2010) För andra lördagen i rad ser jag en film med Jack Nicholson. Inte för att jag älskar honom på något särskilt vis, men han har på äldre dagar prickat in ett antal sevärda gubbroller. Förra lördagen var Something's gotta give … en charmerande rulle med Diane Keaton om kärlek även för oss som närmar oss de 60. Och i lördags kväll The Bucket List (”Nu eller aldrig”) med Morgan Freeman, om två cancersjuka män som bestämmer sig för att göra allt de vill under den korta tid de har kvar. Genomförandet underlättas förstås av att den ene (JN) är miljardär, men efter en hissnande jorden runt-odysée landar de förstås hos sina närmaste och kära, dotter respektive hustru, som de försummat genom åren. Det är ju amerikanskt. Likväl fylls ögonen med tårar vid den avslutande begravningsscenen. Film är bra på att väcka känslor. Samtidigt ...