Tankar i trappen

Björkhagens kolonistugeområde den 23 september 2004

En scen i Giuliana Sgrenas klaustrofobiska skildring av tiden som gisslan i Irak ( I skottlinjen . Övers. Margareta Zetterström. Leopard 2006) etsar sig fast. Abbas, en av hennes kidnappare kommer entusiastisk in för att berätta att italienska lagkaptener gått ut på fotbollsplanen med orden ”Befria Giuliana” på sina tröjor: ”Han är alldeles exalterad, jag förstår inte ens vad det riktigt innebär men uppfattar att Totti har spelat iklädd en T-shirt med mitt namn på. Och han upprepar: ’Tänk dig, Totti, självaste Totti!’. För en som hejar på Roma, som han gör, är det absolut det största som kan hända. ... Hans glädjerus smittar av sig på mig, om än i mer beskedlig form: fotbollens språk fungerar; det är nog den sanna globaliseringen när det till och med överbryggar ideologiska mottsättningar och talar direkt till mina kidnappare.”

Maj mejlar från Mexico om Día de Muertos (De dödas dag). Hon och Ylva har gjort ett altare till minne av Jorges farfar, Majs mamma och mormor & morfar. Hon har också lagt upp sina bilder från firandet av De dödas dag förra året.

På lördag firar Lena och jag 30 år tillsammans . Den dagliga kärleken av Maria Wine Kärlek men inte den som springer på glödande fötter, till och från snabba möten jagad och jagande sårad och sårande. inte den som lever högt på ständigt smärtsamma avskedstaganden utan den kärlek som ger trygghet och vila som värmer och värnar och endast har ett enda avsked att frukta: dödens Kärlek men inte den som knappast hunnit stilla sin längtan förrän en ny uppstår inte den hetsigt hetsande piskade av begärens krav oftast mer plågsam än ljuvlig inte heller den ångestfulla kärleken som är rädd för att bli bränd och samtidigt rädd att inte få brinna utan den milt flödande kärleken den som vågar vila och när tid är störa den utvilade Kärlek som är att vakna tillsammans och möta den blåögda morgonen att utbyta leenden som värmer och värnar om den nya dagens framtid att på resan genom dagen vila tillsammans på klockslagens små väntstationer och inta gemensamma måltider upplysta av lingonsyltens röda gl...

Det där att ”gå upp i det stora alltet” låter ju vackert. Den fysiska sidan av döendet är kanske inte lika skön. Kroppsfunktionerna som avtar. Den sötaktiga doften av förruttnelse. Ångestskriken. Smärtan. Det hör också till. *** Är jag religiös? En gång svarade jag på det att om gud vet vi intet, dvs. agnostikerns lätt undanglidande svar. En dag läser jag att förre ärkebiskopen KG Hammar ger samma svar, fast med tillägget att gud ”vet man inte”, gud tror man på. Jag tror inte. Alltså är jag ateist. *** ”Det faktum att religionen förekommer i varierande tappningar i samtliga mänskliga kulturer är en stark indikation på att fenomenet åtminstone delvis har biologiska rötter”, skriver Olle Häggström i en läsvärd understreckare i Svenska Dagbladet ( ”Gud och Darwin möts i bioteologin” 27/5 2005 ). En förklaring skulle då vara religionen som sammanhållande kitt, en förutsättning för olika människogruppers förmåga att hålla samman och sträva mot ett gemensamt mål. På det individuella planet, ...

Irma, fotad av Lena med mobilen innan hon åkte till jobbet den 4 november.

På allhelgonadagen kommer jag att se slutet av Ulf von Strauss film om livet och döden. Författaren och naturskildraren Rolf Edberg talar om individen som summan av miljoner och åter miljoner varelser och generationer och som i sin tur ger upphov till miljoner och åter miljoner varelser och generationer. Den cancersjuka kvinnan som är filmens huvudperson talar tröstande till sitt barnbarn att hon kommer ju att finnas kvar och leva vidare så länge de andra minns och pratar om henne. ”Men det är ju inte samma sak”, säger barnbarnet. Nej, men ändå. Jag minns de stunder då någon nära och kär dött, som stunder av en ökad närvaro. I dödens skugga förhöjs hela livskänslan. Helt plötsligt börjar vi tala allvarligt med varandra om de stora frågorna, om livet och döden. Och vi tillåter oss känslor vi annars håller nere eller för oss själva. Och vi förs närmare varandra. För ett och halvt år sen dog min far. Jag var hos honom rätt ofta det sista halvåret. Hans liv hade inte varit helt enkelt ...

Vår springer spaniel-tik Irma är död. Hon somnade in lugnt och stilla igår kväll. Hon hade blivit allt mer orörlig på sista tiden och knölen hon hade i magen hade växt sig allt större. Igår morse vaknade vi av ett hasande ljud när hon försökte ta sig fram över golvet. Det högra bakbenet hängde helt slappt. Hon kunde hjälpligt röra sig på tre ben, så jag fick i alla fall ut henne så att hon kunde göra ifrån sig. Hon lämnade maten jag ställde fram orörd. Lena skulle ju till jobbet så vi bestämde oss för att avvakta under dagen eller till efter helgen. Kanske skulle det ge med sig, som i somras. Hon sov större delen av förmiddagen. Men det blev ingen bättring, hon kunde knappt lägga sig själv och än mindre resa sig upp utan hjälp. Kissade på sig ett par gånger inne och stod bara och såg olycklig ut när vi gick ut med henne. Lena kom hem och sov middag ett par timmar. Irma låg omväxlande i korgen och på golvet och gnydde allt högre. Hon hade uppenbarligen ont. Jag gick och köpte mig en ...